Sånt som jäser och sånt som gror

Sista föreställningen Byteaterns ”Sånt som jäser och sånt som gror” var en tänkvärd upplevelse. Vi känner Johan Sanne, manusförfattaren, en smula. Han är med i styrelsen för Världsbutiken i Kalmar. Den pjäs han skrivit och som Bodil Göransson regisserat handlar om vårt behov av mat, hur orättvis världsordningen är och hur de fattiga ändå kan sluta sig samman och hur mat kan produceras, så att den hungrige får något att äta.
Mitt i föreställningen sker någon slags långfredag, när ett litet hus rent fysiskt brinner upp och ett sädesfält, bestående av trägafflar, skövlas. Men det hindrar ändå inte pjäsens huvudpersoner lyckas baka bröd, som vi alla får smaka av. Ja, det bakas bröd i föreställningen och det femtiotal personer som publiken utgörs av, får dela brödet med varandra. Det blir en närmast eukaristisk upplevelse och den hungriga dockan, Parvin, får också äta sig mätt.
Som vanligt är dockorna halva behållningen. Både det sätt på vilket de skickliga skådespelarna hanterar dem och dockorna i sig. Mot slutet kommer en docka fram, som är så skickligt gjord, att man nästan tror att Mahatma Gandhi själv kommit in i rummet. Hans slut replik fastnar och blir sammanfattningen av pjäsens budskap:

Maten räcker för allas behov men inte för allas begär.

Mörk teater men sann

Efter en dag med hårt kroppsarbete var det spännande att få sätta sig tillrätta på Byteatern. 80 minuters intensiv föreställning. Den som vandrar om natten. Enkel rekvisita. Avskalat. Fem aktörer spelar minst dubbelt så många roller samt även ett dussin instrument. Mest Peder Nabo, som inte agerar särskilt mycket. Det gör däremot Lasse Sonnesjö. Han är suverän. Liksom dockorna. Katarina Rodopoulos, Sara Glaser och Martin Ellborg är lysande även de.
Pjäsen bygger på Marianne Fredriksson roman med samma namn. Marcus föds år noll i Rom. Hans mor blir våldtagen och detta färgar pojkens hela liv. Trots att han även möter goda förebilder, exempelvis Jesus i en kort scen, blir hans liv aldrig helt. Därav det mörka draget.
Ändå är det ju en sann bild av många människors liv. Det som präglar en människa från födseln kan man göra något åt. Förändring är möjlig. Men det blir ändå inte så för alla. Vissa fastnar i det mörka och kommer aldrig ur det. Så är det för Marcus.
Men också detta behöver gestaltas. Och som sagt var skådespelarnas insatser imponerande. Inte minst att de stod på golvet när vi kom in och tog emot oss. Även med små enkla kommentarer visade de att vi i publiken var med. Inledningsvis inbjöds vi till en inre resa och denna teater bjöd på många öppningar för att göra den resan. Vem är jag? Hur hanterar jag mitt mörker? Vilka goda förebilder har jag mött, som hjälpt mig vidare från mörker till ljus?
En god teater att se i midfastotid!

En stund på jorden

Vi gick och såg Byteaterns 'En stund på jorden'. En föreställning om syskonen Kullzén, som var profiler i Kalmar med sina butiker, där Kristina köpt crepe-papper, bokmärken och frimärken. Mycket fascinerande! Första akten, där Lars Sonnesjö föreställde brodern, Henning, var lysande. Ängeln kommer på besök, för att hämta honom till livet efter detta. Svarade med kluriga svar på frågor om Gud mm. Ännu bättre blev del 2, när Lars Sonnesjö fortfarande spelar huvudrollen men nu som Signe Kullzen. Genom en docka. Tydligt står han och håller i dockan och pratar utan att göra minsta försök att dölja sin närvaro. Ändå är han inte där. Det är dockan som lever. Först när han lägger ner dockan, tar på sig glasögonen och blir Henning igen, ser man honom. - Va! Var kom han ifrån! Lysande!