Ljuset lyser i mörkret

Idag funderar jag över hur påskens gudstjänster kommer att gestaltas. Rimligen kan vi inte fylla kyrkorna på påsknatten eller påskdagen. Här följer några tankar:

Jag skulle vilja att hustrun och jag mörklade vår lägenhet strax före 23.00 och sedan tände ett ljus, i stället för Kristusljuset i påsknattsmässan. Tänk om fler skulle göra det? I så fall skulle vi ställa ljuset på en fönsterbräda, långt bort från gardinerna. Och sedan skulle vi titta ut i bostadsområdet och se om andra hade gjort likadant. Tänk om vi då såg ett, två eller kanske fem levande ljus i mörklagda lägenheter. Då skulle vi veta: vi är flera som tror på livets seger över döden. Jesu uppståndelse skulle få ett konkret uttryck i natten.

Sedan skulle vi läsa påsknattens texter och sjunga psalmerna. Och om sömnen blev god skulle vi sedan, i morgonväkten, vandra upp till kyrkogården. Där skulle vi mötas av andra påskfirare. Någon skulle dela ut ett psalmblad och vi skulle placera ut oss över ett stort område och sjunga:

Vad ljus över griften!
Han lever, o fröjd!
Fullkomnad är skriften,
o salighetshöjd!
Från himmelen hälsad
han framgår i glans,
och världen är frälsad
och segern är hans.
Se, bortvält är stenen
och inseglet bräckt,
och vakten har flytt
för hans andes fläkt,
och avgrunden bävar
Halleluja!

När vi stod där och sjöng skulle vi erfara en känsla av sammanhang. Vi skulle finna tröst mitt bland de många dödsfall vi som samhälle och värld drabbats av denna vår. Där på kyrkogården behövde vi inga levande ljus, för då hade solen redan gått upp. Fåglarna skulle sjunga med oss och vi skulle stärkta vandra hemåt med lovsång i våra hjärtan.

Så tänker jag kring vårt kommande påskfirande.

Ukristu uvukile!

Våra liv är – på olika sätt – en pendelrörelse mellan död och liv, mörker och ljus. Att under påsken få ta med sitt egen livsberättelse och läsa/tyda den i ljuset av den Stora Berättelsen, är fint.

På Palmsöndagen ledde jag gudstjänsten i vår lutherska kyrka i Eastwood. Med palmkvistar i händerna stod vi ute på gatan och påbörjade den Stora Veckan.

Skärtorsdagen firade vi i vår lutherska kyrkan i Sobantu. Två och halv timme lång mässa med tvättande av fötter och nattvard.

Långfredagen gick vi till vår närmaste, anglikanska kyrka: St. Alphege’s. Där möttes vi av ett avklätt altare. Passionsberättelsen lästes av ett tiotal personer. Fint. Tre predikningar gav tre olika perspektiv på korset: soldaternas, Maria Magdalenas och Jesu mor Marias.

I morse kl 5 var vi med om att påskelden tändes och från den Kristusljuset – utanför St. Alphege’s – och sedan lyssnade vi till de många bibelläsningarna under påskvakan. Därefter dopförnyelse och Eukaristi.

Det som talade till mig starkast detta år, var Jesu kropp. I den anglikanska kyrkan delas bröd och vin ut på långfredagen. Då används det som konsekrerats (välsignats) kvällen innan. Allt bröd och vin tar då slut. Det sker inte i form av en fullständig nattvardsliturgi. Det läses inga instiftelseord. Nattvardsbönen bedes inte. Bara Herrens bön och sedan utdelandet. Altaret är avklätt. Jesus dör. Jesu kropp försvinner. Lampan ovanför sakramentsskåpet är släckt.

Vid samma altare, nu smyckat med dukar, blommor och ljus, räcktes oss imorse på nytt Kristi kropp. Men nu i glädje och ljus.

Predikan handlade om att se på ett nytt sätt. Samma Jesus. Alltid hos oss. Med sin kroppsliga närvaro. Men på olika sätt. Ibland mitt i lidandet, det svåra och utblottade. Ibland i ljus och segerviss tro.

Men alltid samma Jesus.

Kristus är uppstånden. Ukristu uvukile. Christ is risen.

Långfredag. Jesus dör.

Påskdag. Jesus uppstår från de döda.

Påsken 2014 – några reflektioner

Påsken har varit skön och avkopplande på ett plan. Hustrun och jag har tillbringat tid tillsammans och det gjorde inget, eftersom vi var åtskilda under tre veckor i mars/april.

Samtidigt har påsken varit en smula splittrad. Mer än vanligt, faktiskt! Hur då? Jo, när det gäller vårt gudstjänstliv. När jag har varit församlingspräst har det varit en viktig del för mig att få fira påskens gudstjänster som ett sammanhållet drama i en och samma församling. Detta har så klart inte alltid fungerat. Under åren i Aneby blev det ofta gudstjänster i många olika kyrkor. De perioder hustrun också arbetat i församling har vi ibland varit i två olika kyrkor – åtminstone delvis.

Denna påsk hade det kanske fungerat om vi koncentrerat oss på den församling vi valt att tillhöra – den lutherska församlingen i Eastwood. Men på ett tidigt stadium bestämde vi oss för att åka till Durban på långfredagsmorgonen (se tidigare bloggpost) och efter den utflykten hade vi inte ork för ytterligare timmar i kyrkan.

En annan faktor var att församlingen i Eastwood tillhör en större enhet (pastorat) som heter Pietermaritzburg North Parish. Under påsken firar hela pastoratet gudstjänster ihop. Det börjar på skärtorsdagen och slutar påskdagens morgon. Dessemellan bor folk bokstavligen i kyrkan. Det är så klart vissa som åker hem och sover men väldigt många lämnar inte kyrkobyggnaden under dessa dagar.

Fokus ligger helt klart på långfredagen och inte minst den gudstjänst där det predikas över Jesu sju ord på korset. Påskdagens gudstjänst har en smått undanskymd plats i fromheten i vår lutherska kyrka i södra Afrika.

Vi var i alla fall med på Skärtorsdagen. Gudstjänsten skulle börja 18.00 men på grund av ett missförstånd drog den igång 19.00. Utöver predikan och fotatvagning skedde även konfirmation och upptagande av nya medlemmar i Women’s league, Men’s league, och Young Adult’s league samt nattvard. Vi kom därifrån runt 23.00 och då var gudstjänsten inte slut. Det mesta skedde dessutom på isiZulu, som vi ju inte förstår, så det blev lite långt.

När vi fick veta att även söndagens gudstjänst skulle ske på isiZulu, valde vi att fira påskdagens gudstjänst i den Anglikanska katedralen, där gudstjänsten är på engelska.

Men det är också intressant att se hur olika gudstjänstgemenskaper uttrycker sitt påskfirande. Det är ju trots allt samma kristenhet.

En av de mer signifikativa skillnaderna mellan Sydafrika och Sverige är att mer fokus läggs på korset och Jesu död. I Sverige tror jag det flesta församlingar ser påsknatten och påskdagen som klimax. Kan skillnaden bero på att lidandet är mer nära i denna del av världen? Ungefär som skiftet av triumfkrucifix i de europeiska katedralerna under medeltiden. De tidiga krucifixen föreställer den triumferande Kristus men när pesten slog till byttes de ut mot krucifix med den lidande Kristus.

Påverkad av detta har jag fotograferat två kors som jag mötte under helgen.

Vi fick varsitt sådant här kors,
gjort av tre platta spikar,
när vi var på gudstjänsten i Durban.

I den Anglikanska katedralen finns ett litet bönerum,
där ett spikkors från katedralen i Coventry placerats
i ett fönster. Liknande kors finns över hela världen, gjorda
av spikar från den sönderbombade katedralen.
Symboler för fred och försoning.

En annan skillnad är att i stort sett inga gudstjänster firas på Annandag Påsk. (Nu ska ju i sanningens namn sägas att det inte är så imponerande med gudstjänster i Svenska kyrkan den dagen heller). Istället hade vi, via SMS, fått en inbjudan till en s k braai, d v s en grillfest. Den skulle börja 10.00 vilket vi tyckte var tidigt. Vi hade ingen aning om detta var ett privat initiativ eller ett pastoratsarrangemang, när vi åkte iväg. Det visade sig vara en sammankomst för alla prästfamiljer och det var prosten Myaka’s sätt att visa sin och kyrkans uppskattning för allt arbete prästerna lagt ner under fastan och påsken. Fint! Maten var klar ungefär vid 14.00 så det blev inte alls för tidigt att äta. Innan vi åkte fick alla presenter!

En annorlunda påsk men också en fin upplevelse.

Herren lever! Enligt ICA Maxi!

Vissa menar att kristofobin breder ut sig. Och visst kan det vara så. Men låt oss då även se positiva tecken på det är OK att vara kristen även i dagens samhälle. I morse hämtade en av pedagogerna tårta på Maxi. Några skulle till Heliga Korsets kyrka och några andra till Birgittakyrkan. (Se där en positiv effekt av den nya organisationen!) Jag måste säga att jag blev både glad och överraskad av texten på påsktårtorna. (Jo, jag förstår att någon i arbetslaget beställt tårtor med den texten. Troligen en av våra härliga vaktmästare.) Men jag hade velat vara med i bageriet, när konditorn spritsar ut texten: Herren lever! På 10 tårtor! Glad är också S:ta Birgitta församlings kyrkorådsordförande, Victor Ramström. Undra om han skriver om detta på sin blogg? Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Blomsterlandet ber om ursäkt

Så glad jag blir. Tydligen hade någon ansvarig på blomsterlandet uppfattat att jag twittrade om min bloggpost, som handlade om just blomsterlandets reklam. Häromdagen hade jag därför fått följande svar. På twitter:

Texten lyder alltså:

Ber om ursäkt för en felaktig formulering. Självklart tycker Blomsterlandet att man firar påsk av religiösa skäl.

All heder, med andra ord, åt Blomsterlandet. Men nu hinner jag inte blogga mer. Ska iväg på botgudstjänst i Heliga Korsets kyrka.

Påsken inte längre religiös?

En av mina kära kollegor skickade ett klipp från en reklambroschyr. Det handlar om blomsterlandet, dit mängder av människor i dessa dagar vallfärdar. Även jag handlar på blomsterlandet ibland. Förmodligen kommer jag att fortsätta med det. Fast med en viss tveksamhet. Texten i reklambladet lyder:

VARFÖR FIRAR VI PÅSK? Från att ha varit en religiös högtid med många allvarliga inslag har påsken förvandlats till en fest där man först och främst firar ljuset och vårens ankomst. Vi pyntar med gult, äter gott samt omger oss med blommor, påskris och påskkärringar. Ägg hör ihop med kycklingar och de har gett oss påskens färg – gult.

Vad ska man säga? Kanske är det bara att bortse från någon reklammakares ytliga analys av den påverkan religion, kultur, tradition och historia har på ett samhälle. Vi pratar ju inte direkt om en doktorsavhandling i kulturantropologi. Men ändå kan jag inte släppa detta. Ett antal, självklara kommentarer är på sin plats: 1. För de människor som bor på södra halvklotet inträffar påsken på hösten. Men å andra sidan kanske de inte handlar så ofta på blomsterlandet, så vi kan bortse från den aspekten. 2. Finns det en motsättning mellan ”religiös högtid med många allvarliga inslag” och ”en fest där man först och främst firar ljuset”? För alla som varit på en påsknattsmässa är det ju övertydligt att ljuset har en central plats. Låt vara att den förståelse vi har i kyrkan är att Kristus är världens ljus. 3. Min främsta kritik gäller fenomenet att en reklammänniska överhuvudtaget måste dra in religionen som en negativ bakgrund, mot vilken den produkt man säljer ska framstå som desto mer attraktiv. Jag gillar det inte alls. Det är dålig smak och borde egentligen få alla människor som menar sig vara religiösa, att låta bli att besöka blomsterlandet eller åtminstone stanna till i kassan och protestera. (På ett artigt sätt, eftersom det knappast är kassören/kassörskan som gjort reklambladet!) Jag vet att två av församlingsborna i S:ta Birgitta församling nästan varje helg står utanför blomsterlandet och säljer lotter till förmån för Kalmar stadsmission. Är det något negativt? Tvärtom tror jag att detta är just ett sådant allvarligt inslag, som behövs.

På samma sätt står i dessa dagar representanter för S:ta Birgitta församling uppe i Berga Centrum och samlar in pengar till Svenska kyrkans internationella arbete. Mannen på bilden är samme person som bar en särskild slips på Jungfru Marie Bebådelse dag. Religion i allmänhet är allvarlig. Men är det ett problem? Jag är väl medveten om att mycket ont görs och sägs med religiösa förtecken i vår värld. Men betyder det att man därmed ska bortse från allt gott som också görs och sägs? Nej, jag blir inte imponerad av blomsterlandets reklam. Jag gillar att pynta med blommor, påskris och påskkärringar. Ägg hör definitivt till. Men för mig är påsken och förblir en religiös högtid. En högtid där ljuset står i centrum. Ljuset Jesus Kristus!

Kristus är uppstånden!

Det är femtionde året för mig. Som jag upplever påskhelgen. De första gångerna var det ju högst omedvetet. Tämligen tidigt blev gudstjänsterna i kyrkan en viktig del. Jag har spridda minnen. När jag var liten var nog den mättade stämningen på passionsandakterna och långfredagsgudstjänsten mer påtaglig än påskdagens glädje. Med åren har påskens drama blivit mer helt.
I Birgittakyrkan inleddes årets fasta, som i så många andra kyrkor, med askonsdagen. För min del blir det en anledning att fundera över hur jag lever och prioriterar. Ett kors i aska ritas i min panna. Även om jag tvättar bort det ganska snart finns det där ända till påsknattens dopförnyelse, när någon tecknar ett kors med vatten på samma ställe. Dessförinnan har jag varit med om fastans intensifiering med passionstiden och stilla veckan, som övergår i skärtorsdagens drama. Vi har fotatvagning inledningsvis. I år tvättade en präst, en diakon och en av ungdomarna fötterna på en annan ungdom, en äldre kvinna och på den andra prästen. På det sättet ville vi gestalta att alla i församlingen inbjuds att betjäna varandra. När vi sedan firat nattvardens födelsedag går dramat in i en ännu djupare fas. Altaret kläs av. Alla i kyrkan får vara med och allt som pryder kyrkorummet bärs ut och kvar blir det svartklädda altaret med ett krucifix i järn, en törnekrona och fem röda rosor.
På långfredagen är orgeln och kyrkklockorna tysta, inga ljus brinner och bibelläsningen får tala för sig. Påskafton blir den stilla dag när vi kan träffas i familjen, ta en promenad och bara vara, i väntan på det som ska ske.
När vi samlas vid elden inför påsknattsmässan är det mer stor förväntan. Vi var inte så många i Birgittakyrkan. Jag tror att vi i fortsättningen ska samlas i domkyrkan, alla kristna i Kalmar och fylla den till bristningsgränsen. Men även om vi var få, var budskapet detsamma. Vi lyssnade till gamla testamentets profetior, tände våra ljus på det stora Kristusljuset och hälsade varandra med den urgamla påskhälsningen: Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden.
I dag har det varit högmässa och då var kyrkan välfylld. Stor glädje, mycket sång och tårta på kyrkkaffet.
För mig är detta det stora livsdramat, som vi går in i under några dagar. Med ritens hjälp blir Guds seger över tillvarons ondska gripbar. Genom att vara med och gå, stå, tala, sjunga och på andra sätt dras in i skeendet, övar jag mig i tanken att detta kosmiska drama också kan ske i mitt liv och att det jag gör eller inte gör har betydelse för helheten.
När jag har varit med om ytterligare ett påskdrama, vill jag tänka att jag bär med mig något, som jag får sprida till dem jag möter. I det jag gör, säger och tänker vill jag bidra till livets seger. Varje gång jag lånar ut mitt liv till det som bryter ned, vill jag stanna upp och tänka: Hallå? Vad håller jag på med? Var inte jag med och firade påsk nyss?
Ganska snart ska jag därför ta med hustrun och hugade barn på en stärkande promenad i det vackra solskenet. Det känns som ett rätt beslut just nu!

Kristus är uppstånden!

På väg till kyrkan. Jag har hissat flaggan. Det är ju allmän flaggdag. Och dessutom firar vi att Jesus lever. Men det är inte många andra som hissat sina flaggor. Vad tänker jag? Först blir jag lite irriterad. En inre röst är lite retlig och tycker att det borde de ha gjort. Nästa röst säger emot: Varför då? De kanske inte är hemma! De kanske inte firar påsk! Osv. Alltså, någonstans har jag tydligen ett behov av att leva i ett land, som åtminstone verkar kristet. Har jag behov av trygghet? Kanske är det så!

Sådär funderar jag på väg till kyrkan. Jag ser faktiskt bara en enda flagga förutom min. Vi är tillbaka i urkyrkans tid. En minoritet firar påsk. Blir det i så fall vettigt att hissa sin flagga? Kanske skulle jag skaffa en annan flagga med Jesus på? Gotland har väl det, alltså med ett lamm, men jag är ju inte gotlänning!) Att påskdagen, juldagen och pingstdagen är allmänna flaggdagar är ju på något sätt en kvarleva av enhetssamhället.

Kanske ska jag ta upp detta i min predikan, funderar jag vidare. Men risken är ju att jag skapar skuldkänslor hos en och annan, som glömt hissa sin flagga eller hos dem som kommit ihåg det.

På hemväg från högmässan har jag glömt mina funderingar. Det blev heller inget inpass om flaggseden i min predikan. Men vad ser jag på cykelturen hem. En, två – nej! Fem, sex, sju flaggor. Riktigt uppmuntrande var det. Fortfarande vet jag inte varför husägarna helt plötsligt hissat sina flaggor. Men jag vet att Kristus är uppstånden, och det räcker!

(Samt att min svärfar fyller år idag. Kanske det var förklaringen till alla flaggor …)

Glad påsk!

Nu har både påsknatten och påskdagen passerat. Helt enkelt för intensivt, för att få tid att skriva en blogg. För mig är det ett fantastiskt dygn, som börjar med påskaftonens kväll. Stillhet, förväntan och så smyger vi iväg till kyrkan. Personligen gillar jag påskvakan med alla långa textläsningar. Det blir en slags vila. Så kommer lovsången. Ljusen tänds, kyrkklockorna ringer och helt plötsligt badar kyrkan i ljus. Men i stort sett bara stearinljus. När hundra personer håller i varsitt litet ljus blir effekten magnifik. Det kan faktiskt lära oss någon om hur viktig var och en är.
Påskdagens högmässa är också härlig. Ljuseffekten uteblir med på andra sätt blir det uppenbart att fastans långa allvar ligger bakom oss. Nu får vi fira påsk. Glädje och sång!
Sedan hem och njuta av god mat och vin, familj och vänner, lång promenad. Även idag på annandagen ska det bli en lång, frisk promenad.
Påsken är underbar!