Ångbåtar och gräsänklingar

I en av Cornelis Vreeswijk’s låtar, Ångbåtsblues, finns följande textrader:

Man skickar frugan till sommarstugan,
så går man och tar en på operabaren.
Så fort hon har stuckit så sitter man där.

Fortsättningen citerar jag inte. Den som är intresserad kan googla. En annan låt, denna gång av Povel Ramel, innehåller följande rader:

Min fru har rest till Mölle, till Mölle by the sea.
Hon for för fjorton dar sen och jag kände mej så fri.
Oh, hå, hå, hå, oh boy! Nu skulle här jumpas för joy!
Men nu känner jag mig mindre fri,
så nu får refrängen bli:
Oh, Elsalill, come back to me!

Varför skriver jag nu om detta? Jo, jag är gräsänkling. Och inte nog med det. Huset är heltomt, sånär som på Ludde (hunden) och mig själv. På påskdagens satt vi 9 personer och spelade spel. Alla ätteläggarna har åkt hem, en efter en. I går skjutsade jag hustrun till flyget. Hon är på besök hos äldsta dottern i Stockholm. I morse skjutsade jag äldste sonen till stationen. Han åker till Uppsala. Så nu är frågan:
Ska här jumpas for joy?
Skulle inte tro det! Det räcker med en liten stund utan min livskamrat, så känns huset tomt. Jag förstår vännerna Vreeswijk och Ramel, som raskt ramlar ner i bluesträsket. Jag greppar själv efter allehanda halmstrån men känner redan hur andra halvan av dubbelsängen skriker:

Come back to me!

Och någon operabar finns ju inte i Kalmar, som bekant. Så vad finns?
Det första var att lämna bilen på service. På andra sidan Kalmar. (Beställd av hustrun, förstås. Till just denna dag!) Och cykla hem …
Kalmar är en stad där det alltid blåser. Ofta nordan. Så också i morse. Äldste sonen svarade häromdagen, när jag frågade honom var han ska plugga i höst:

I en stad, där det inte blåser!

Men nu är jag hemma och bloggar en stund innan jag går till jobbet. Vad väntar? Framför allt en begravning. Kanske blir inte arbetsdagen så lång idag. Innan 3 ska jag cykla tillbaka till Svaneberg och hämta bilen. Men imorgon är jag ledig. Då ser jag fram emot trädgårdsarbete, handling och storstädning. Det blir kanske inte direkt som Povel Ramel beskriver:

Jag måste skura trappan, jag måste bona golv,
och jag ska hinna in på banken före klockan tre,
och jag ska stämma om pianot, jag ska måla om i köket,
jag ska samla alla kräftskal i en prydlig liten hög,
och laga dörren sen, och muta portvakten,
å så damma, damma, damma om igen.

Vi storstädade ju innan påsk. Men sysslolös blir jag inte. Det är i alla fall boten mot min gräsänklingsbluestillvaro.