Danse macabre

I en av Tallinns kyrkor finns en fantastisk målning. Bernt Notke (1430/40-1509) var målare i Lübeck och har målat ”Danse macabre” eller ”Dödsdansen”, som den heter på svenska. Den fanns även i Mariakyrkan i Lübeck, men förstördes kvällen innan Palmsöndag 1942, när kyrkan bombades.
Men i Tallinn finns den kvar. En predikant riktar sig till sina åhörare, både fattiga och rika, såväl unga som gamla. Budskapet är: Ingen kan undvika döden, som kan komma helt oväntat.
Denna allegori är vanlig i konsthistorien. Vi bjuds in till dans med döden eller med de döda. De säger: Quod fuimus, estis; quod sumus, vos eritis (Vad vi var, är ni, vad vi är, kommer ni att bli). Tankarna går till filmen Pirates of the Caribbean eller Sagan om ringen. Gränsen mellan världen på den här sidan döden och den andra sidan överträds ideligen. En av hårdrockgruppen Iron Maidens låtar heter följaktligen också Dance of Death. Såhär i början av Stilla veckan känns det lämpligt att något meditera över temat.
Efter att ha kommunicerat med hovet och biskopsämbetet i Härnösands stift denna vecka, kom jag att tänka på de sista bilderna i målningen i Tallinn (som återfinns i Sankt Nicolauskyrkan). Dessa bilder föreställer en kardinal och en kung. Texten indikerar att näste person som döden ger sig i samspråk med är biskopen, men där slutar målningen. (Dessförinnan har döden dansat och talat med påven, kejsaren och kejsarinnan). Poängen är att vi alla är lika inför döden. Höga ämbeten hjälper inte här. Nej, snarare ställs högre krav på den som fått mer ansvar.
Det som är uppfriskande är att adressaten så tydligt i det utgående 1400-taletet är kyrkans och samhällets mäktiga. Tidlöst!
I Kyrkans Tidning på nätet kan man idag läsa två artiklar, som står bredvid varandra som av en händelse. Den ena artikeln handlar det om förre Röda kors-chefen Johan af Donner, som döms till fängelse, för att ha förskingrat nästan åtta miljoner kronor. Den andra handlar om förre generalsekreteraren i Svenska kyrkan, Lars Friedner, som fått en tjänst som ordinarie domare vid Göta Hovrätt. Trots att han får en månadslön på 55 000:- i månaden får han under de tre år han har kvar till sin pension behålla det avgångsvederlag från Svenska kyrkan på 67 950 kronor per månad, som han har fram till sin 65-årsdag år 2014. Självklart är jag medveten om att Lars Friedner på intet sätt gör något olagligt, när han tar emot dessa pengar. Men jag kan ändå inte se det rimliga i arrangemanget.
Men nu är ju varken förre detta Röda kors-chefer eller avgångna Generalsekreterare med på kyrkomålningen i Tallinn. Lika tur är kanske det.

Sång och revolution

Vi har varit i Tallinn. För några månader sedan såg vi, hustrun och jag, att vi hade fyra dagars ledighet tillsammans och tänkte: kan vi inte åka iväg. Jag köpte en bok om Prag som födelsedagspresent men det blev inte Prag utan Tallinn. Vi är inte ledsna för det. Det visade sig vara en underbar stad med en gammal stadskärna, som står på UNESCO’s världsarvslista.
Det första musset vi besökte kallas Museum of occupations och vi insåg att Estland levt under förtryck. Under förra seklet handlade det om Ryssland fram till 1921, sedan Sovjetunionen från 1940-41 varefter Nazityskland tog över och sedan Sovjetunionen ända till 1990. Estland blev fritt igen efter den sjungande revolutionen. Så underbart. I år är Tallinn tillsammans med Åbo Europas kulturhuvudstad. Sången och inte minst körsången är en stor del av Estlands kultur. Just när vi var där var det inte jättemycket på gång men vi var på opera och hörde och såg La Bohème.

Men vi såg paralleller med Sydafrika, förstås. Hur sången kan förena människor och vilket oerhört effektivt vapen sången kan vara i kampen. Därför blev vi väldigt nyfikna, när vi i en kyrka på baksidan av ett altarskåp hittade en bild av en svart man. Vem var han? Och varför i en medeltida kyrka? Det visar sig att det är en bild av Sankt Mauritius, som var officer i Nordafrika men vägrade vara med och offra kristna, som kejsare Maximianus ville. Då blev den 6600 man starka truppen dödad i stället. Så även deras ledare: Mauritius. Som sedan blev skyddspatron, för ett slags gille i Norra europa, bestående av ogifta män.

I Tallinn kallas de på engelska: the Tallinn Brotherhood of Blackheads. Nu vet jag inte om just dessa grabbar var några revolutionärer eller ens några förebilder. Men lite spännande tyckte vi att det var med ett svart ansikte på baksidan av det medeltida altarskåpet. Deras gamla ordenshus, som nu är kulturhus, hittade vi alldeles bredvid den Svenska ambassaden. Också det ett märkligt sammanträffande.
En fråga som dök upp i huvudet var: skulle vi i Sverige kunna sjunga ihop oss i kampen mot utförsäkringar och orättvisor? Eller kan vi bara sjunga snapsvisor? Och fortfarande vissa psalmer (Den blomstertid nu kommer och några till).
Men det var spännande att vara i Estland och gärna skulle vi vara med på Laulaväljak, som är den stora utomhusarenan i Tallinn, där sångarfesterna äger rum. Hade vi stannat till på torsdag hade vi fått vara med om The 12th International Choir Festival “Tallinn 2011” April 14 – 17, 2011. Men så blev det inte. Vi hade bara fyra dagar. Vi får sjunga här hemma istället. Kanske dra igång en liten revolution!