Improperierna

Under min studietid i Uppsala mötte jag för första gången den text, som kallas improperierna. Ordet betyder förebråelser. Texten handlar om hur Jesus förebrår sitt folk för vad det gjort mot honom, trots allt han gjort för dem. Texten står inte i Bibeln utan är skriven på 800-talet. De kom med i ordningen för långfredagsgudstjänst i Svenska kyrkans handbok 1986. Vad jag förstår fanns de också i någon del av 1942 års handbok. De finns inte med i 2017 års handbok.

När jag var student sjöng vi den i en modern tonsättning. Annars är Palestrinas mest känd. Och det är just det som är problemet. Många körer och körledare tycker att musiken är en omistlig del av långfredagen. Och då accepterar man att texten är problematisk.

Problemet med texten är att den spelar på antijudiska bilder och symboler. Alla exempel på det som Jesus gjort för sitt folk hämtas från den tid vi kristna kallar den gammaltestamentliga.

En del av dem som menar att vi ska fortsätta använda improperierna säger att vi kan tänka oss att vi kristna är det nya gudsfolket. Att Jesus kritiserar oss. Detta brukar kallas för ersättningsteologi.

Någon som tänkt kloka tankar kring detta är professor Kajsa Ahlstrand. Läs hennes bloggpost här.

Hon avslutar sin text på följande sätt:

Om improperierna ska framföras så är min förhoppning att vi senast nästa år får en teologiskt och poetiskt genomarbetad text som för samman kyrkans bön med kyrkans lära, så att vi slipper välja mellan anti-judiska och ersättningsteologiska tolkningsalternativ vid en av kyrkoårets centrala gudstjänster.

I bloggposten har hon själv några uppslag. Jag spann vidare och ser framför mig hur antropocentrismen står i fokus för Jesu förebråelser. Det är mänskligheten (och mest den rika delen) som anklagas.

O, mänsklighet, vad har jag gjort mot dig?
Och hur har jag provocerat dig?
Svara mig. 

Jag la uti ditt hjärta naturens lag
med vapen möter du din medmänniska 

Helige Herre Gud. Helige Herre Gud.
Helige starke Gud. Helige starke Gud.
Helige Odödlige, förbarma dig över oss.
Helige Odödlige, förbarma dig över oss. 

Jag fört dig genom historien i tusentals år,
Och naturen den mättade dig
Du letar alltid upp det bördiga landet:
och suger jorden ut, då den räddat ditt liv. 

Helige Herre Gud. Helige Herre Gud.
Helige starke Gud. Helige starke Gud.
Helige Odödlige, förbarma dig över oss.
Helige Odödlige, förbarma dig över oss.

Vad mer borde jag ha gjort för dig och gjorde det inte?
jag planterade en lustgård åt dig,
men du har gjort den till en avskrädeshög.
Miljögift gav du den att dricka,
och med en borr gör du sår i var kulle. 

Helige Herre Gud. Helige Herre Gud.
Helige starke Gud. Helige starke Gud.
Helige Odödlige, förbarma dig över oss.
Helige Odödlige, förbarma dig över oss. 

Jag skapade havet omkring dig:
Du fyllde det med plast utan ände. 

O, mänsklighet, vad har jag gjort mot dig?
Och hur har jag provocerat dig?
Svara mig. 

Jag lät dig finna mineraler i klippan:
du plundrar den på allt vad den rymmer. 

O, mänsklighet, vad har jag gjort mot dig?
Och hur har jag provocerat dig?
Svara mig. 

Jag gav dig nästan obegränsad tankeförmåga.
Du använder den till våld och förtryck. 

O, mänsklighet, vad har jag gjort mot dig?
Och hur har jag provocerat dig?
Svara mig. 

Du upphöjer dig själv till storhet och ära:
men medskapelsen prisges på köpet. 

O, mänsklighet, vad har jag gjort mot dig?
Och hur har jag provocerat dig?
Svara mig. 

Ja, med evig kärlek har jag älskat dig:
du har rest korset åt din Frälsare. 

O, mänsklighet, vad har jag gjort mot dig?
Och hur har jag provocerat dig?
Svara mig.

Jag är inte helt nöjd med att ställa hela mänskligheten till svars. Men eftersom kontexten är just långfredagsgudstjänsten blir det ju den del av mänskligheten som är kristen som får känna sig träffad. Så det kanske kan fungera. Kajsas förslag var annars att rikta texten specifikt till kyrkan. Det är också en möjlig väg att gå. I så fall krävs en annan text. 

Kristus är uppstånden!

Det är femtionde året för mig. Som jag upplever påskhelgen. De första gångerna var det ju högst omedvetet. Tämligen tidigt blev gudstjänsterna i kyrkan en viktig del. Jag har spridda minnen. När jag var liten var nog den mättade stämningen på passionsandakterna och långfredagsgudstjänsten mer påtaglig än påskdagens glädje. Med åren har påskens drama blivit mer helt.
I Birgittakyrkan inleddes årets fasta, som i så många andra kyrkor, med askonsdagen. För min del blir det en anledning att fundera över hur jag lever och prioriterar. Ett kors i aska ritas i min panna. Även om jag tvättar bort det ganska snart finns det där ända till påsknattens dopförnyelse, när någon tecknar ett kors med vatten på samma ställe. Dessförinnan har jag varit med om fastans intensifiering med passionstiden och stilla veckan, som övergår i skärtorsdagens drama. Vi har fotatvagning inledningsvis. I år tvättade en präst, en diakon och en av ungdomarna fötterna på en annan ungdom, en äldre kvinna och på den andra prästen. På det sättet ville vi gestalta att alla i församlingen inbjuds att betjäna varandra. När vi sedan firat nattvardens födelsedag går dramat in i en ännu djupare fas. Altaret kläs av. Alla i kyrkan får vara med och allt som pryder kyrkorummet bärs ut och kvar blir det svartklädda altaret med ett krucifix i järn, en törnekrona och fem röda rosor.
På långfredagen är orgeln och kyrkklockorna tysta, inga ljus brinner och bibelläsningen får tala för sig. Påskafton blir den stilla dag när vi kan träffas i familjen, ta en promenad och bara vara, i väntan på det som ska ske.
När vi samlas vid elden inför påsknattsmässan är det mer stor förväntan. Vi var inte så många i Birgittakyrkan. Jag tror att vi i fortsättningen ska samlas i domkyrkan, alla kristna i Kalmar och fylla den till bristningsgränsen. Men även om vi var få, var budskapet detsamma. Vi lyssnade till gamla testamentets profetior, tände våra ljus på det stora Kristusljuset och hälsade varandra med den urgamla påskhälsningen: Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden.
I dag har det varit högmässa och då var kyrkan välfylld. Stor glädje, mycket sång och tårta på kyrkkaffet.
För mig är detta det stora livsdramat, som vi går in i under några dagar. Med ritens hjälp blir Guds seger över tillvarons ondska gripbar. Genom att vara med och gå, stå, tala, sjunga och på andra sätt dras in i skeendet, övar jag mig i tanken att detta kosmiska drama också kan ske i mitt liv och att det jag gör eller inte gör har betydelse för helheten.
När jag har varit med om ytterligare ett påskdrama, vill jag tänka att jag bär med mig något, som jag får sprida till dem jag möter. I det jag gör, säger och tänker vill jag bidra till livets seger. Varje gång jag lånar ut mitt liv till det som bryter ned, vill jag stanna upp och tänka: Hallå? Vad håller jag på med? Var inte jag med och firade påsk nyss?
Ganska snart ska jag därför ta med hustrun och hugade barn på en stärkande promenad i det vackra solskenet. Det känns som ett rätt beslut just nu!

Långfredag

Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig,

inget utseende som tilltalade oss!

Så står det i Jesaja 53. Vi läser det som en av texterna idag på Långfredag. En profetia om Messias, Jesus.

Jonas Gardell frågar på sin hemsida, om vi kan tänka oss Jesus tandlös?

Jo, det har ju kristna kunnat i alla tider! Långfredagens budskap handlar inte om en övermänsklig, supervacker adonis. Utan om en vanlig människa. En som var som Du och jag. Men samtidigt Gud.