Gaddafi

Jag har tidigare skrivit att jag läser en bok om Afrika. Den har legat nere ett tag men nu håller jag på med den igen. Den heter:

The State of Africa. A History of Fifty Years of Independence.

Författaren, Martin Meredith, är journalist och tecknar Afrikas moderna historia i ganska mörka färger.
Just nu läser jag om Gaddafi och Libyen. På 1970-talet. Man kan väl lugnt säga att han inte var mycket mer omtyckt då. Även om han hade sina vänner. Det mest träffande är den kommentar, som enligt Meredith, Sudans dåvarande ledare, Numeiri, sa om Gaddafi. Enligt boken, sid 351, diagnostiserades Gaddafi som:

... a split personality - both evil.

Frågan är väl i och för sig hur godhjärtad Jafaar Mohammed al-Numeiri var själv.
I media börjar det bli ganska tyst om Libyen. Vad händer? Är det ett nytt Irak eller Afghanistan? Man undrar ...

Min dotter, spexaren, 3

Det var ett härligt spex. God stämning, en massa kul skämt och goda skådespelarinsatser. För att inte tala om sången.
Dottern skötte sig mycket fint. Både i talscener, sånger och dans. Vi är ju vana vid att se henne dansa men det var det lilla bidraget denna gång.
Spexet handlade om Vietnam-kriget. Jag kunde inte göra så många kopplingar till Libyen. Däremot fanns det en stark satir riktad mot Sverigedemokraterna.
Det var mycket buskis. Exemplevis när två vietnameser lurade en amerikansk soldat att han stod i ett minfält och sedan ville spela: Vem vill bli miljoner .... bitar!
Eller den irakiske invandraren som sjöng: När kebaben blev till guld. Här kommer några bilder:


En stolt tvillingbroder tittar på sin syster.


Pappa får också vara med på bild.

Min dotter, spexaren, 1

Yngsta dottern har blivit en av de första kvinnliga medlemmarna i en av Lunds spexgrupper: Toddyspexarna! Om detta kan man läsa på hennes blogg, Lerato. (Hennes namn på Setswana, som betyder: Kärlek) Det är, vad jag förstår, medicinarnas spexgrupp, som nu är öppen för andra än medicinare och även för tjejer. Att någon av mina döttrar agerar pionjärer är inget nytt. Det har hänt förut och kommer att hända igen.
Imorgon, fredag, ska vi åka till Lund och se på. Det ser vi fram emot och säkert återkommer jag med våra intryck.
Spexet handlar om J. Edgar Hoover, den legendariske FBI-chefen. På hemsidan kan man läsa:

Året är 1969, och FBI bedriver krig både på hemma- och bortaplan. Fredsrörelsen har börjat få luft under vingarna och kommit på hur de äntligen ska få ett slut på kriget. Samtidigt har de amerikanska soldaterna stora problem borta i Vietnam. Mitt i detta står världens mäktigaste man, J. Edgar Hoover. FBI-chefen med öron och ögon överallt. Han tvingas själv ta tag i situationen med sitt eget budskap till världen. Make love AND war.

Det ska bli intressant att se hur detta landar när NATO just hoppat in i kriget i Libyen. Jag funderar mycket över detta.

Sydafrika och Libyen

På Hans Engdahls blogg kunde man den 23 februari läsa följande om Sydafrikas regerings relation till det som händer I Libyen:

Earlier today an official of the South African government was asked: “what about the situation in Libya?” . Answer: “we must ask them to be as calm as possible.” One can hardly believe one’s ears in a situation where comrade Gadaffi again has shown his true colours of cruelty …

Är det verkligen så, att Sydafrika håller Khadaffi/Gadaffi om ryggen? Jag kollar på Mail&Guardian och de skriver under rubriken ”Leaders tiptoe around Libya”:

As protests became increasingly bloody in Libya this week, the South African government finally issued a statement on Wednesday reluctantly condemning the violence that may have left at least 1 000 dead after the government used live ammunition and heavy weapons on demonstrators.

På ANC’s hemsida skriver en kolumnist (Andile Lungisa, vidce ordförande i ANC’s ungdomsförbund) i alla fall dessa starka ord den 25 februari:

As the uprising in Libya spreads throughout that country, the toll of protesters killed and wounded by the murderous and schizophrenic regime of Colonel Muammar Gaddafi continues to rise.

Det är inte helt lätt att reda ut, härifrån Sverige, vad Sydafrika tycker och tanker. Men det är väl lika illa här i vår del av världen. Carl Bildt har fått kritik för sina uttalanden och jag tycker också att han sa många märkliga saker. Men på sin blogg skrev han faktiskt såhär den 21 februari:

Utvecklingen i Libyen är – som jag redan skrivit – extremt oroande.
Ett sammanbrottsscenario i Libyen är alls inte otänkbart, och kommer att ha grava konsekvenser på en rad olika områden. I Medelhavsländerna är oron för vad det skulle komma att innebära stor. En omfattande flyktingström är förvisso en mycket påtaglig möjlighet, och kommer att ställa krav på europeisk solidaritet.
Men ingenting av detta påverkar självfallet vår syn på de grava övergrepp och den omfattande våldsanvändning vi nu ser.

Jag gillar att han faktiskt använder ordet solidaritet. Helle Klein ställer Bildt mot Palme (vars 25-åriga dödsdag är just idag) i sin blogg. Dag Sandahl använder Khadaffi som ett rent kyrkopolitiskt slagträ. Det tycker jag var ett lågvattenmärke.
Ytterst handlar väl den tveksamma kritiken mot Khadaffi om olja. D v s om pengar. Liksom inför så många andra diktaturer. Jag ber i min aftonbön att folket ska få sin befrielse. Men inte bara i Libyen. Också i Kina. Och i Zimbabwe. Antalet diktaturer verkar vara konstant. Så kampen den går vidare!