Präster och domkapitel

För ett tag sedan kommenterade jag konflikten i Visby stift i en bloggpost och jag ägnade utrymme åt vad Mats Hermansson skrivit på sin blogg. Det jag läste då tyckte jag var positivt. Jag menade att det kanske var media som missat något. Sedan dess har Mats blivit anmäld till domkapitlet. Kyrkans Tidning skriver om detta och ett antal bloggar kommenterar. Bloggardag (d v s Dag Sandahl, som anmälde Mats) och bloggen Tankar i natten är några. Det hela gäller, enligt Kyrkans Tidning, huruvida Mats genom personangrepp kan ha skadat det anseende en präst bör ha.
Trots att Kyrkans Tidning nu skriver att domkapitlet friar honom verkar det vara tvärtom. Rubriken säger:

Domprost frias av Domkapitlet i Visby

Frågan är alltså: Är domprosten friad? Varför kan man i så fall i artikeln läsa:

Att utan stöd i vad en präst i Svenska kyrkan sagt eller skrivit påstå att denne skulle ha uttryckt sig vara avvisande till den av kyrkomötet antagna ordningen mot kvinnliga präster får "mot denna bakgrund anses vara ett agerande som är ägnat att utsätta prästen för andras missaktning", skriver domkapitlet.

Enligt Kyrkans Tidning ska biskopen och domprosten ha samtal om detta. Så det känns lite oklart vad som egentligen sagts.
Samtidigt måste jag konstatera att det just nu är väldigt mycket anmälningar till olika domkapitel. Är det bara en känsla eller är det så att vi präster inte längre pratar med varandra? Det är ju självklart att vi har olika uppfattningar i många frågor. Men är det inte bättre att samtala, diskutera och debattera med varandra än skicka anmälningar?
Den senaste tiden har det handlat om Ulla Karlsson, Elisabeth Gerle, Annika Borg och nu senast Ma Oftedal. När det gäller den sistnämnda verkar det dock som om hon kanske finner sig bättre tillrätta i ett annat sammanhang. Som jag har uppfattat henne, så har hon hela tiden velat tänja på gränserna. Dagen skriver mycket riktigt att hon har sagt att hon söker sig till ett:

… sammanhang där man fri från dogmer, konfessioner och begränsningar får utforma sina ceremonier som man vill, med min och andras hjälp.

Ändå tror jag att vi har något att lära av hennes kritik. Dagen beskriver den såhär:

Kyrkan har bara misstrott, föraktat och grälat med henne, skriver hon, och kallar Svenska kyrkan för en sträng äktenskapspartner som inte ens är intresserad av parsamtal.

Det är inte meningsfullt att döma mellan två makar som ligger i skilsmässa. Ej heller mellan Ma Oftedal och Svenska kyrkan. Men jag tror ändå på mer samtal. Ge aldrig upp. Försök förstå den andra/andre. Försoning är möjlig. Även om det, som i fallet Ma Oftedal, innebär att man går åt olika håll, vore det ju önskvärt att kunna göra det med bibehållen respekt. Även det är en aspekt av försoning.

Mångfald eller inte

När jag läser dagens Kyrkans Tidning på nätet toppar följande frågor:
1) Religiös klädsel eller inte
2) Omskärelse av pojkar eller inte
3) Ulla Karlssons prövotid eller inte
4) Biskop Lindsay Urwin till Visby stift eller inte
Den röda tråden kanske på ytan kan beskrivas som en kamp mellan konservativa och icke konservativa synsätt. Religiös klädsel (framför allt niqab och burka) står för kvinnoförtryck. Alltså är det icke önskvärt. På samma sätt är omskärelse ett övergrepp på barn och därmed inte önskvärt. Ulla Karlsson ifrågasätter kyrkans traditionella förkunnelse kring synd, skuld och offer. Hon står för det nya. De andra för det konservativ. Biskop Lindsay Urwin må vara hur populär bland ungdomar som helst, men hans syn på prästämbetet mm står för något konservativt.
Om jag ska ta ställning i dessa frågor kommer nog mitt ställningstagande att bli olika. Så är det också med många kommentatorer och tyckare. Samma personer kan verka konservativa i vissa stycken och mindre konservativa i andra. Och det är väl bra.
Men bakom alla frågorna ligger en annan. Synen på den andra/den andre. Klarar vi av det annorlunda? Klarar vi av mångfald?
Det är många som är för mångfald. Men frågan är: var går gränsen?
Om jag börjar uppifrån anser jag att burka och niqab är uttryck för en syn på könen, som jag inte delar. Det förefaller mig som om kvinnan måste skyddas/skydda sig. Mot vem då? Är det nödvändigt? Dessa frågor tycker jag vi ska jobba med. Men det betyder inte att jag vill förbjuda dessa plagg. Det blir för mig lika fel som att krafter i vissa länder anbefaller att alla måste bära plaggen. I korthet: jag är mot burka och niqab men jag anser inte att det ska vara olagligt att bära dem. Om det är olagligt: hur ska det bestraffas?
Omskärelse av pojkar tycks mig vara helt OK. Jag har fått intrycket att det möjligen kan vara hygieniskt. Visst måste frågan kunna diskuteras. Så högt i tak måste vi kunna ha. Men jag skulle inte vilja förbjuda det. Inte heller beskylla dem som vill förbjuda det för att ha åsikter som de inte har.
Ulla Karlsson har fått tre års prövotid, för att hon ifrågasätter vissa delar av traditionell, kristen tro. Visst, det är många präster som ifrågasätter samma saker men inte får prövotid. Något säger mig att hon ville ha en konfrontation. Jag vill sätta in detta i ett sammanhang. När man präst- eller diakonvigs ställer man sig frivilligt under en biskops och ett domkapitels tillsyn. De flesta präster och diakoner anser att vi ska ha denna ordning. Men när man själv prövas är det inte så behagligt. Jag skulle önska, att relationen mellan biskop och präster/diakoner präglades mer av en gemensam önskan att tillsammans göra det bästa för kyrkan och kyrkans medlemmar. Kanske jag vill sträcka mig så långt som att säga att den som vigs till tjänst i kyrkan måste kunna tänka sig att underordna sig biskop och domkapitel. (Men då krävs naturligtvis väldigt mycket av just biskopen och domkapitlet. Det fungerar inte om de uppträder som härskare. Jesus har gett instruktionen:
Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade han till dem:

Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. (Luk 22:24-26).

Jag skulle önska att Ulla Karlsson i förtroendefulla samtal blir tagen på allvar. Säkert har hon mycket att tillföra men säkert har hon (liksom vi alla) också mycket att vinna på att lyssna på andra. Målet för prövotiden är väl inte att hon ska mista sitt prästämbete utan att hon ska få vara kvar och att både hon och kyrkan vunnit något på det.
Ska då biskop Lindsay Urwin få komma till Visby och föreläsa? Trots att han kanske (jag vet inte) är motståndare till kvinnliga präster och eventuellt är mot äktenskap för två personer av samma kön? Jag tycker nog att han borde kunna få tala. Han ska väl inte föreläsa om dessa två frågor. Jag grundar min hållning på de problem som uppstår om detta blir prejudicerande. Då måste alla föreläsare vid fortbildning för präster fylla i ett formulär, där de redovisar sina åsikter på ett antal punkter, innan de anlitas. Är det rimligt? Är det ens önskvärt? När han nu inbjudits är det väl bättre att lyssna på honom. Lyssna kritiskt och ställ de kritiska frågorna.
Det liknar det sätt på vilket Ny demokrati på sin tid och även Sverigedemokraterna från början bemöttes. Jag tror det är bättre att lyssna och att lyssna kritiskt.
På något sätt finns det i alla dessa frågeställningar en längtan efter att alla ska gå i takt och både tycka på samma sätt och bete sig på samma sätt. Eller en insikt i att vi alla är olika, tycker olika och drar åt olika håll. Så kommer det alltid att vara. Självklart är det viktigt med enhet. Motsatsen blir splittring. Men enheten måste bygga på samtal, förtroende och vilja att mötas. Förbud och ensidigt avståndstagande leder ju bara till mer splittring.
Den anglikanska kyrkofamiljen lever med detta och söker vägar att lyssna på varandra trots olikheter. Ärkebiskopen i Sydafrika, Thabo Makgoba, har kloka tankar om detta på sin blogg. Och tro mig: i Sydafrika går olikheterna nog så djupt! Vi har en del att lära.

Människans utveckling

Fick en länk till Dalarnas Tidning igår. Prästen i Aspeboda, Ulla Karlsson, har skrivit en debattartikel. Den finns också i Kyrkans Tidning. (Några veckor tidigare. Med en mängd kommentarer). Den är kort och kärnfull och ifrågasätter med stor kraft att kyrkan ska tala om synd och skuld:

Är det inte dags att vi i kyrkan börjar tala om människor i utveckling istället? Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!

Debattören tvivlar på att människor utanför kyrkan bryr sig om vad kyrkan säger. Säkert är det så. Men slutsatsen delar jag inte. Svaret blir inte självklart att kyrkan ska ändra sitt budskap. Svaret kunde lika gärna bli att vi ska ändra det sätt på vilket vi kommunicerar vårt budskap.
Och just där får jag problem med debattartikeln. Den sitter fast i en kontext som handlar om ord. Själv menar jag att kyrkan kommunicerar på många andra sätt än det rent verbala. Psalmtexter är naturligtvis viktiga men psalmernas melodier är också viktiga, kyrkorummets arkitektur, hur vi rör oss i gudstjänsten, vilka som är med och talar, sjunger eller agerar osv. Är gudstjänsten stel och känslokall, beror det inte alltid på orden.
En annan del av artikeln som stör mig, är föreställningen att vi lever i en modern tid, bland upplysta människor. Särskilt illa berörd blir jag, när artikelförfattaren måste gå till en annan kontinent (och som vanligt dras Afrika in) för att hitta mörka motbilder mot vår egen upplysta tid. Är västvärlden upplyst? Präglas vi västerlänningar av utveckling? Hallå! I vilket universum lever Ulla Karlsson?
Men låt oss återvända till detta med det som skribenten vill plocka bort? Ja, det är viktigt att bilden av relationen mellan människa och Gud inte bara präglas av synd och skuld. Det handlar inte bara om att människan är fallen i relation till en god Gud. Människan är också, och framför allt, skapad till Guds avbild. Människan är älskad och utrustad med oerhörda gåvor och förmågor. När jag som präst talar om mig själv och andra människor, vill jag självklart ha med detta perspektiv. Det är ju det grundläggande. Ulla Karlsson skriver:

Tala istället om kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen. Det är vad världen behöver!

Jag ser inte vari konflikten ligger. Jag talar ofta om detta. Kanske ännu hellre ber jag Gud om kraft och inspiration att visa det i mitt sätt att vara. Orden räcker ju oftast inte så långt!
Men jag kan därmed inte sluta tala om min egen och andra människors synd och skuld. (Skam, som Ulla Karlsson blandar in är ett svårare begrepp, som jag inte gillar att man oreflekterat klumpar ihop med skuld. Det är olika saker och bör inte blandas ihop på detta sätt). Tyvärr är det omöjligt att inte beskriva mig själv och andra människor som syndfulla. Jag vet själv vad jag gör, säger och tänker. Även om jag tror och hoppas att jag gör mycket gott, finns där mycket övrigt att önska. Inte minst om jag tänker på det jag inte gör. Det som brukar kallas för underlåtenhetssynder.
En annan stor fråga, som Ulla Karlsson tar upp, är huruvida Gud är som en diktator, som kräver offer. Jag kan hålla med om, att ifall Gud beskrivs på detta sätt, blir bilden av Gud skev. Men lika skev blir den om Guds helighet och iver för rättvisa inte får vara med. Gud är större. Alla försök att montera ner Gud, så att vår bild av Gud blir hanterlig (åt ena eller andra hållet) känns för mig främmande. Men självklart ser jag inte Gud som en blodtörstande diktator.
Däremot krävs lite mer av en präst, än att bara slänga ut stora delar av bibelordet och ett par tusen års kyrkohistoria med badvattnet. Att bli historielös är farligt. Då ser vi inte heller hur vi människor idag utser andra till syndabockar. Eller själva går in i offerrollen. Om man som präst vågar gå in i tankarna kring offer, offerlamm och försoning, hittar man ofta redskap för att bättre förstå både sin egen situation och därmed människans natur. Skulle vi sortera ut alla dessa motiv ur den kristna tron eller ur vår psalmskatt, skulle vi bli fattigare.
Ulla Karlsson börjar artikeln med att säga att vi är inne i fastan. I år handlar Svenska kyrkans internationella arbete om att ”utrota hungern”. (Det hade varit bättre att skriva: ”utrota svälten” men vi förstår vad som avses). Hur kan vi, som bor och lever i västvärlden, med bibehållen ärlighet, säga till våra systrar och bröder i andra delar av världen, att vi inte har någon skuld i deras livssituation? Jag begriper det inte! Eller de många som idag slås ut i vårt eget samhälle, när de hamnar i kläm mellan olika försäkringssystem, trots att det finns pengar i aktiebolaget Sverige, som går för högtryck. Är problemet bara någon annans? Har inte jag en del i det, så länge jag inte protesterar?
Kan jag som människa, inför Gud, som är kärlek, med bibehållen ärlighet säga: jag är utan skuld?

Ulla Karlsson är anmäld till domkapitlet i Västerås stift. Nu utreds huruvida hon med sin artikel brutit mot sina prästlöften. Det kan kännas hårt. Men detta vet vi präster, när vi prästvigs. Vi lovar att följa kyrkans lära. Det kan ju inte bara vara tomma ord? Eller har vi blivit så individualistiska att vi egentligen lovar att följa vårt eget huvud? I så fall är ju vigningslöftena bara tomma ord.
Men även här faller det tillbaka på mig själv: är jag trogen mina prästvigningslöften? Skulle jag bestå provet? En viktig fråga att ställa och meditera över!
Debatt och diskussion är dock av godo. Det ska bli intressant att se hur detta utvecklar sig. I Dalarnas Tidning kunde man läsa häromdagen, att Ulla Karlsson själv sagt:

- Men allt jag vill är att skapa debatt …

Och debatt har hon ju uppenbarligen lyckats skapa.