Act Svenska kyrkan

Gunvor Arén och Sven-Roland Holmér är två av församlingens
engagerade internationella ombud, som delade ut material vid
utgången till dem som inte kunde vara med på kyrkkaffet.

Idag deltog vi i högmässan i S:ta Birgitta kyrka i Kalmar. Enligt annonsen skulle följande hända:

Sö 10.30 Högmässa /.../ Svenska kyrkans internationella arbete byter namn till Act – vi firar med tårta och Angelica Grön som berättar om Act och tiden i Brasilien.

Och så blev det också. Före klockringningen visades en kort informationsfilm på en av korväggarna och därefter läste ett av de internationella ombuden upp delar av kollektvädjan.

Under sex år var jag präst i S:ta Birgitta församling. Då var jag också med i den internationella gruppen. Några av ombuden kände jag igen. Några har blivit ombud sedan jag slutade. Vid kyrkkaffet talade alltså Angelica Grön, som deltagit i utbytesprogrammet

Ung i den världsvida kyrkan. 

Angelica Grön är en mycket trivsam person, som jag lärt känna just i
S.ta Birgitta församling.

Under tre månader har hon levt med den lutherska kyrkan i Brasilien. När jag tittar på Svenska kyrkans i Växjö stifts hemsida hittar jag ett fint citat, där Angelica beskriver vad det innebar att leva en tid i en annan del av den världsvida kyrkan:

Man får dessutom tillfälle att växa i sin tro. Vi har mycket att lära av varandra, både som människor och som kyrka!

För hustrun och mig sammanföll detta firande med vår 35-åriga bröllopsdag. Det var just i S:ta Birgitta kyrka vid gifte oss. Den gången fanns också det internationella arbetet med i sammanhanget. Under gudstjänsten och den efterföljande festen samlade vi ihop en gåva till det lutherska ungdomscentret i Athlone, i Kapstaden. Det var ett av de projekt som fanns med i Svenska kyrkans Missions (SKM) arbete och det var SKM, som förmedlade de pengar vi samlade in. I Kapstaden hade jag varit volontär under ett år och fått en liknande upplevelse, som Angelica. Under de år som hustrun och jag (delvis tillsammans med våra barn) fått vara utsända har vi också fördjupats i upplevelsen att vi vuxit i vår tro och att vi i den världsvida kyrkan har mycket att lära av varandra – precis som Angelica beskriver det.

En av psalmerna i dagens högmässa var psalm 292 och den sjöng vi även på vår vigsel. Jag vill gärna citera en av verserna. Tillsammans med omkvädet passar det mycket bra in på Heliga Trefaldighets Dag, som även är Missionsdagen:

Tack för den styrka, det liv du här gav oss,
gör något nytt, något brinnande av oss,
led oss att bygga en värld av rättfärdighet -
handling och bön må bli ett.

Pris vare Gud, pris vare Fadern,
hans Ande, hans Son.
Saliga sjunger och tillber vi
inför hans tron.

Texten är skriven av psalmförfattaren Fred Kaan och den svenska översättningen är gjord av Kerstin Anér, politiker och författare.

Psalmen beskriver på ett bra sätt hur visionen att bygga en värld av rättfärdighet hör ihop med Guds mission. Det är bara i Gud som vi förmår göra något. Men i tacksamhet över det vi fått – och här menar jag alla människor – deltar vi gärna i detta viktiga arbete.

Uppmuntrande var det också att se att trogna församlingsbor i en förortsförsamling någonstans i Sverige, som varit med i det internationella arbetet i många år, nu tar nya tag och fortsätter att kanalisera sitt engagemang under ett nytt namn. Ska jag beskriva dessa eldsjälar på ett träffande sätt så blir det genom att lätt bearbeta slutraden i psalmen:

Handling och bön är ett!

Jag skulle nästan underkänt mig själv

Nyss hemkommen till bostaden ser vi tillbaka på en fin helg i Kalmar. Vi åker ner med jämna mellanrum, för att hälsa på svärmodren och svärfadren. Denna gång hade vi också barnbarnet med oss. Mellangenerationen hade annat för sig.

Ett starkt bidragande skäl till att vi åkte just denna helg var en förfrågan om jag ville döpa ett barn i Kalmar. Det ville jag. Pappan känner jag sedan många år. Har faktiskt konfirmerat honom. Han är en av flera vuxenkonfirmander jag haft förmånen att ha genom åren.

Dessutom blev det mitt första dop enligt den nya kyrkohandboken från 2017. Jag undervisar på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Varje termin ser jag ett antal blivande präster genomföra en dopgudstjänst – nästan på riktigt. Då är det en docka som döps men poängen är att alla moment ska komma med och att prästkandidaten ska få uppleva att det fungerar. Med ett sådant genomförande i ryggen hoppas vi att det blir tryggare att möta sin första dopfamilj (eller dopkandidat) som nyprästvigd. Våra prästkandidater har alltid koll på handboken. Det brukar gå bra.

Hur hade det gått för mig? Med dagens gudstjänst hade jag nästan gett mig själv bakläxa. För idag missade jag en viktig sak i början av dopgudstjänsten. Låt mig förklara.

Enligt 1986 års handbok skulle prästen fråga om barnets namn direkt efter evangeliet om Jesus och barnen. Den bibelläsningen avslutas med orden att Jesus tog barnen i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem. Därefter kunde prästen säga:

Så vill nu också göra med detta barn, som vi nämner vid namn.

- Vilket namn har ni gett ert barn?

Men i 2017 års handbok ska prästen ställa namnfrågan alldeles i början. Det glömde jag idag. Och när evangeliet om Jesus och barnen lästs (faktiskt av en annan vuxenkonfirmand, som jag konfirmerade i samma gudstjänst som den ovan nämnda pappan) fanns ingen namnfråga i handboken, så jag fortsatte med den bön som kallas befrielsebön och förstod då att jag glömt bort att fråga efter namnet. I den bönen är det meningen att prästen använder barnets namn. Bäst blir det ju om föräldrarna då redan sagt vad barnet heter.

Det var dock inte mycket att göra. Jag bad bönen och frågade sedan föräldrarna om barnets fullständiga namn. Det vill säga alla tre förnamnen. Ingen stor sak alltså. Och jag skulle nog inte gett någon av de studerande bakläxa om något liknande hänt. Men det var nyttigt för mig som lärare att se att det inte är så rysligt enkelt att hålla ordning på alla moment i handboken. Och att det inte gör så mycket om saker kommer i lite olika ordning.

Vid det efterföljande dopkaffet trakterades både ögat och gommen.

Det var för övrigt en mycket fin högtid med både kända och okända ansikten i S:ta Birgitta kyrka, där jag var präst mellan 2006 och 2012. Jag fick dessutom hjälp i min predikan. Den handlade om att våga lita på Gud och överlämna sig åt Gud, som vetekornet överlämnar sig åt myllan eller som trädet dricker liv, rotat i en fruktbar jord. Jag ville åskådliggöra detta i inledningen och berättade då följande:

För tjugo år sedan var jag präst i Aneby. Församlingen var med och arrangerade en rockkonsert. Lokala band skulle spela och jag var där. Alla konfirmander var anmodade att gå dit. De stod framför scenen och någon klättrade upp och gjorde det som kallas för ”stage diving”. Vet ni vad det är? (Det är ofta förbjudet nu förtiden.) Men ungdomarna i Aneby gjorde det på den tiden. Någon går upp på scenen. Publiken samlas just framför personen, håller upp händerna och så faller den som ”stage divar” (dyker från scenen) och fångas av de uppsträckta händerna.

- Kom, Anders. Vill inte Du ”stage diva?”

Frågan ställdes från konfirmanderna i största vänlighet. Eftersom jag alltid är med på skojiga upptåg klev jag upp på scenen och såg ut över alla konfirmanderna med uppsträckta händer.

- Hoppa, Anders. Vi tar emot Dig!

Jag måste erkänna att jag fylldes av tvekan.

- Litar Du inte på oss?

Efter ett antal lektioner om att tro på Gud, där jag förklarat att tro har med tillit att göra, fanns det inget val.

Jag hoppade. Och konfirmanderna tog emot mig. Det var en skön känsla.

Det som hände i S:ta Birgitta kyrka var att en kusin till dopbarnet svarade på min fråga om ”stage-diving”. Jag fick ett infall och frågade om han ville demonstrera, vilket han ville. Det var nog första gången jag sett en person ”stagediva” från en två trappsteg hög avsats framför altaret. Men det blev mycket bra. Visserligen fanns ingen som tog emot men landningen för kusinen blev – på grund av den låga höjden – ofarlig. Underbart!

Fortsättningen av min predikan kommer här:

* * * * *

Värre var det för drottning Ester, som vi hörde om i den första textläsningen. Hon var judinna. Hon var gift med kung Xerxes, som hade beslutat att alla judar i Susa (en stad i nuvarande Iran) skulle dödas. Han visste inte att Ester var judinna. Nu handlade det om att hon skulle gå till kungen och be honom rädda det judiska folket, sitt eget folk. Problemet var att det var förbjudet att gå till kungen om man inte blev ditkallad. Det var förenat med dödsstraff. Även för drottningen. Men Ester trotsade förbudet och gick. Hennes mod räddade judarna. Detta firar judar över hela världen varje år under den så kallade Purim-festen. Vanligtvis under mars månad. I år den 20 mars.

Både när det gäller att lita på ett gäng med glada konfirmander och att våga sitt liv för att rädda sitt folk, handlar det om ett val. Att våga. Må det bära eller brista. Heliga Birgitta, som denna kyrka är uppkallad efter, formulerade detta i en bön, som delvis finns på kyrkans standar här framme:

Visa mig vägen och gör mig villig att vandra den

Vådligt är att dröja och farligt att gå vidare

Så uppfyll då min åstundan och visa mig vägen

Samma ofrånkomlighet formulerar Jesus:

Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.

För Ester var det ett så stort steg. Och visst kan det vara så. Dramatiskt. Men det kan också vara varje dags beslut att lägga sitt liv i Guds händer. Vetekornet – ja hela skapelsen – är vår förebild. Ett frö, som inte gör något själv, men i sig bär förutsättningarna för fortsatt liv. Vi ska snart sjunga om hur skapelsen visar oss vägen, när det gäller denna överlåtelse:

Vi får dricka liv som trädet rotat i en fruktbar jord.

Som ett litet vetekorn, eller ett stort träd. Beroende av marken och vattnet. Så är vi beroende av Gud:

Flodens vatten strömmar ständigt, liv åt träd och ört det bär.

Det är detta som är dopets hemlighet. Idag får vi vara med om samma under. En liten flicka får några stänk med vatten på sitt huvud men det är precis som med trädet. Hennes föräldrar vill att hon ska ha samma kontakt med Gud, som trädet har med de djupa källsprången i marken. När vi döps är det ett beslut att lägga vår vilja och våra liv i händerna på Gud. Ja, det är att mista sitt liv. Men det är samtidigt att vinna sitt liv.

Men för Jesus själv var det dramatik. Han valde ju att gå rakt in i lidandet. För att det inte fanns någon annan väg för honom. Därför hans brutala sätt att uttrycka det:

Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.

Det är kärlekens väg. Att vara så inställd på att ge sitt liv för andra – så att priset inte spelar någon roll.

Vi får följa med Jesus på hans vandring mot Jerusalem och öva oss i denna dagliga överlåtelse. För vår egen och för världens skull.

Skuttis

Nu ska jag skriva om min nya arbetsplats under en annan rubrik än jag skrev i min förra bloggpost. Jag är medveten om att inte alla vill att Svenska kyrkans utbildningsinstitut ska kallas för 'Skuttis'. Det låter barnsligt, menar vissa, och för tankarna till ett dagis. Eller en förskola, som det ju egentligen heter.

Men handen på hjärtat: är inte all utbildning en slags förskola? Dessutom är ordet Skuttis bra. Ett 'skutt' är ju samma sak som ett 'hopp'. Så om nu Svenska kyrkans utbildningsinstitut är en plats för hopp eller en skola för livet. En livets förskola. Då måste väl alla vara nöjda?

Alltså fortsätter jag min idé med att tillämpa Utbildningsinstitutets arbetssätt 'Writing as a way of thinking' (skrivande som ett sätt att tänka) på min blogg. Den här gången sattes tankarna igång i söndagens familjemässa. Hustrun och jag deltog i S:ta Birgittakyrkan i Knivsta. Det var både fint och roligt. Roligt, för att vi ju gifte oss i S:ta Birgitta kyrka i Kalmar, där vi också båda arbetat.

Hustrun ska nu börja arbeta i Knivsta församling och eftersom vi bor i närheten blir detta vår hemförsamling ett tag framöver.

Församlingen hade genomfört dagläger under veckan som gått och nu skulle barnen framföra ett drama. Detta gjorde de mycket bra, på predikans plats.

Det passar alltså bra att jag kommenterar just detta, eftersom jag nu undervisar i predikokunskap (homiletik).

Lille Skutt och Bamse, tillsammans med berättaren.

Först berättade en av ledarna om Bamse och om den som skrivit Bamse-böckerna: Rune Lindström. Vi fick veta att Rune Lindström bland annat läste bibeln, för att få inspiration och att många av Bamse-berättelserna bygger på bibelberättelser. Det var just en sådan berättelse, som barnen skulle dramatisera.

Sedan presenterades alla rollfigurer. Bamse, Lille Skutt, Farmor, Skalman, Vargen osv. Mest utklädd var förstås Skalman, så vi fick vänta lite på att just Skalman skulle komma in. I den paus som uppstod utbrast ett av barnen:

Kanske Skalmans mat- och sovklocka har ringt!

Touché! När väl den gröna gestalten kommit på plats började dramat. I korthet handlade det om att Lille Skutt hade fuskat i en kultävling och att detta upptäcktes. Det beslutades att Lille Skutt skulle bestraffas genom att alla tog en näve kulor ur hans enormt stora kulpåse. Men då sa Skalman:

Den av er som aldrig har fuskat får ta kulor ur påsen.

Vilket fick till följd att alla lämnade tillbaka sina kulor och de som inte hade tagit inte tog några.

Inspirationen finns i Johannes 7:53-8:11, för den som vill läsa.

Det var mycket folk i kyrkan och både barn, föräldrar och andra var med och lyssnade aktivt. Så bra!

På mitt schema för hösten ser jag två lektioner med rubriken:

Predika med barn

Så bra att det stod 'med' för i söndags var barnen verkligen med och predikade. Vi får se hur mycket 2 x 45 minuter kan förslå lite senare i höst. Men en sak är säker: jag kommer att tänka på söndagens förkunnelse, där Lille Skutt fick vara med. Med andra ord kommer Lille Skutt även få vara med på Skuttis.

Hemma igen

Det är morgon i Kalmar. Vädret är sisådär. Idag ska södra och norra arbetslagen i Kalmar pastorat ha kick-off. Frukost på Brofästet och sedan minigolf. Det handlar om vem som ska ta hem den åtråvärda pokalen. Annars är dagarna fyllda av gudstjänster, goda samtal, budget-arbete, introduktion av nyanställda, planering av höstens arbete och en hel del annat. Många dagar börjar med morgonbön i Birgittakyrkan. Mellan 5 och 10 personer ber en kvart och fikar en kvart. Det är en god start på arbetsdagen. Att vara tillbaka till Kalmar efter fyra veckors kurs innebär också att det blir ett par lediga dagar i sträck mot slutet av veckan. Det kan behövas. Det är den del saker som behöver göras men tanken är att det också ska finnas möjlighet att inte göra just någonting.

Söndag

Klockan är 9 och det är snart dags att göra sig redo för högmässa i S:ta Birgitta kyrka. Idag ska mycket äga rum. Två nya medarbetare tas emot. I början av högmässan får de komma fram och vi tackar Gud för dessa två, som är en gåva till vår församling. (Och även till andra församlingar!) Sedan ber att Gud ska vara med dem i deras arbete. Det är stort i sig! Men sedan ska vi också ta emot en ny församlingsmedlem. Hur går det till, kan man undra? Finns det en särskild ordning för det? Ja, det kallas dop och denna gång är det en liten flicka. Det sker ganska ofta att vi gör det. Jag har inte så många dop själv men åtminstone någon eller några gånger i månaden får jag vara med om detta stora, att ett par föräldrar tänkt sig att bland det första de vill göra för sitt barn är att söka medlemskap i Kristi världsvida kyrka. Det är fantastiskt, inte sant? Ibland är det också en vuxen människa som tar detta steg. Jag skulle gärna se att det hände oftare och det tror jag också kommer att ske i framtiden.

Berga marknad

Ikväll var jag med på sista planeringsmötet inför Berga marknad på söndag. Det börjar vid 11. Men vår marknadshögmässa i St:a Birgitta kyrka börjar redan kl 10.30. Vi avslutar med procession till Berga Centrum. Först går vår kyrkorådsordförande med korset. Sedan diskantkören med ljus. Andra körsångare och församlingen. Jag går i mässhake. Fint ska det va! Marknadsgeneralen undrade om inte han och funktionärerna kunde hoppa in i processionen när den närmar sig scenen. Underbart! Marknadsgeneralen skulle vara klädd i en rock från 1600-talet. Ska bli spännande att se! 11.45 ska jag säga några ord och så sjunger våra korister. Jag ser fram emot detta!

Dans på rätt plats

Som bekant heter dans ”koros” på grekiska. I varje kyrka finns ett kor. Det är platsen för dans. När Katarinakören sjöng idag började det med dans. Fantastiskt. (Men jag hade velat vara med, förstås!) Ändå var det roligt att se hur kombinationen sång och dans i kyrkan fungerar så bra. Vår kyrkorådsordförande, Victor, tog ett fint foto, som jag får använda.

Vilken fest!

4 december 2011 var det fest i S:ta Birgitta kyrka i Kalmar. (Det har varit fest förut och kommer säkert att bli det igen. Men idag var det också fest!)
Högmässa med aktiv medverkan från ung som gammal. Hjalmar, som kanske är 3 år (tror jag) var med i processionen och hade andra uppgifter i gudstjänsten. Några av barnen i Kul-i-gulan sjöng under mässan. Emil, som är knappt 20, bar korset. Vuxna textläsare. Ett par äldre kollegor till mig var i kyrkan och hjälpte gärna till att dela ut nattvarden.
Det musikaliska språket sträckte sig från Panama, via Grekland, Sydafrika och Kina hem till Sverige. Mäktigt!
När vi sedan fortsatte i Ulfåsasalen hade Kyrkliga arbetskretsen dukat upp med ett antal fantastiska handarbetslotterier. Barnen hade gjort godis. Ungdomarna med. Diskantkören hade bakat. Diakonigruppen också! Internationella gruppen höll ihop det. Många enskilda kom med bidrag i olika former. Ja, det var verkligen liv och rörelse.
Mitt i allt meddelade vi pristagarna i skrivartävlingen. Det blev Lars Dahlgren, Joel Nilsson och Jonathan Grön. Den yngste 12 år och den äldste runt 80. En av jurydeltagarna, Tobias Sandblad, var där och berättade vilka som vunnit, samt läste ett par bidrag. Thomas Olsson, ordförande i S:ta Birgitta kyrkostiftelse, delade ut priser. Fotografier togs och det applåderades. Imorgon ska jag vara med i Sveriges Radio P4 Kalmar tillsammans med en av killarna som bidragit men inte var bland pristagarna. Trevligt.
Det var en intensiv förmiddag. Jag låg i som ett torrt skinn. Eller kanske en skållad råtta. Men det var kul! Roligast av allt: jag var långt ifrån ensam. Några arbetskamrater var på plats och skötte sig utmärkt. Och en stor mängd frivilliga. Då är det roligt att vara präst. (Och ganska ofta annars också!)

The people united, will never be defeated

Näst äldsta dottern är I Durban. På COP 17. På barrikaderna. Ute på gatorna. Med plakat och slagord. Man kan läsa om detta även på Svenska kyrkans ungas blogg: Tro kan flytta berg! Det känns bra att veta att många människor är där och påverkar.
Imorgon ska vi göra vårt i S:ta Birgitta kyrka. Världens fest. Det blir psalmer från jordens alla hörn (!) i högmässan: Sydafrika, Panama, Kina, Sverige. Det blir lotterier, bröd- och godisförsäljning. Vinnare i skrivartävlingen i Berga ska koras. Det blir en bra förmiddag!

Och de 22 bidragen finns nu tryckta i ett litet häfte som säljs imorgon till förmån för Svenska kyrkans internationella arbete.

Kyrkkaffe en vanlig söndag

Det händer att det är svårt att få tag på någon som vill fixa kyrkkaffet. Under terminerna är det gudstjänstgrupperna, som tar ansvar för kaffet. Nu i sommar har gudstjänstgrupperna ledigt. Så vi föreslog en enklare lösning: Mingel på kyrkbacken. En mugg cider. Eller snarare: En mugg dryck med ciderkaraktär.
Nu blev det inte så populärt. Kyrkfolket vill ha sitt kaffe. Därför har Willy tagit ansvar för kaffet de senaste söndagarna. Tack för det!
Idag satt jag vid ett bord, som visade sig bli ett internationellt bord. Själv bor jag ju i Kalmar. Gerthie, som kommer från centralorten Torsås, satt vid bordet. Hon hade med sig två gäster. Båda arbetar i Dubai. Men de kommer från Filippinerna och Nepal. Så småningom kom en kyrkvärd, som är född och uppvuxen i Etiopien och sedan ytterligare en gudstjänstbesökare, som är född i England och har bott i Baluchistan (tror jag det var).
En vanlig söndag i den världsvida kyrkans lokalkontor i Berga och Funkabo.

Ps. Jag har glömt att lägga i en länk till en av Gerthies bloggposter, där jag finns med på ett annorlunda dopfotografi.

Är Jesus fet?

För ett antal år sedan var jag präst i Aneby. Där fanns ett ekumeniskt ungdomsarbete och vid ett tillfälle skulle ungdomarna åka på skidresa. Efteråt skrev några av ungdomarna böner på en hemsida. En av bönerna, var ett tack till Jesus, för skidresan.

- Tack Jesus. Du är bara för grym.

Visst förstod jag innebörden men ordvalet kändes främmande.
Idag, Kristi förklarings dag 2011, cyklade jag efter familjehögmässa i Två Systrars kapell, högmässa i S:ta Birgitta kyrka och ett dopsamtal, hemåt. På en plåtlåda, som jag tror används av brevbärarna, såg jag följande klotter:

Även denna mening känns något märklig, men jag förstår även denna gång innebörden. Skillnaden idag är att jag kan googla på båda meningarna: "Jesus är grym". "Jesus är fet". Och visst får jag träffar. Det finns en facebookgrupp som heter: "Jesus är grym, Han fixa loven åt oss!" Rimligen handlar den om att det är p g a av Jesus, som vi har bl a jul- och påsklov. På temat ”Jesus är fet” finns en bloggpost på bloggen ”Army of Bältdjur”. Bloggaren fick i i november 2010 det lokala församlingsbladet i brevinkastet. Där skrevs det om ett klotter med texten: ”Jesus är det!” Samma sak på bloggen: ”Rondellhunden”, som också sett ett klotter med denna text. Vid Härlanda hållplats. Bloggaren skriver:

Varför skriver man att Jesus är fet på en vägg? Troligen menar man att han är grym, som i häftig, som i "en skön snubbe".

Här återkommer ordet ”grym” och även ”häftig” som ju också har andra betydelser.
Kristi förklarings dag! Hur kan Jesus beskrivas idag? Vilka ord använder vi? I dagens evangelium berättar evangelisten Lukas att två män samtalade med Jesus på förklaringsberget:

Det var Mose och Elia som visade sig i härlighet, och de talade om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem.

Ordet ”uttåg” när Mose är i närheten för tankarna till uttåget ur Egypten. Med detta som bakgrund valde jag att beskriva Jesus som en befriare. Visst är Jesus också min frälsare. Visst sjunger jag med inlevelse ”O, Guds lamm”. Visst kan många andra av de bibliska bilderna passa. Men ”befriare” är ett sätt, som jag mer och mer väljer att beskriva Jesus som. Befrielseteologi intresserar mig. Det som är en svårighet är att ordet ”befriare” inte används om Jesus i bibeln. Däremot säger Jesus själv, med ett citat från profeten Jesaja, enligt Lukas 4:18, att hans ärende just är ”befrielse”. Det räcker gott för mig:

Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet.

Arbetsledare 4

Idag är det tisdag. En rolig dag för en arbetsledare som jag. Varje tisdag försöker jag äta soppa på Café Kärleksängeln, som äger rum i Två Systrars kapell varje tisdag under terminerna. Svärfadren var med i kyrkorådet när det startades för ganska många år sedan. Det ger mig ett tillfälle att vittja ett av mina postfack. Samt samtala med arbetskamrater. Idag var det en delvis ny konstellation som samarbetade. Det gick som väntat bra men gladde mig inte mindre för det.

Ikväll ska det bli samverkansgrupp. Kyrkoråds-, kyrkonämnds- och kyrkofullmäktigeordföranden i åldrarna 21-80+ samt några anställda. Kyrkoherden, kanslichefen, ekonomichefen och två arbetsledare. De sistnämnda är någonstans i åldrarna 40-65. Det är, om alla kommer, 8 herrar och 4 damer. Motsvarar inte hur det ser ut i kyrkbänkar och församlingsliv. Detta är inte helt oväntat heller. Det blir dock goda samtal och vi strävar efter att personalledning och verksamhetsstyrning ska ha samma mål. Organisationen är ny, så det finns en del att jobba med.

Imorgon blir det först ett kort möte, för att kalla några sökande till ett församlings-
pedagogsvikariat på intervju. Det sker i Birgittakyrkan. Därefter cyklar jag till Två Systrars kapell för att arbetslaget ska träffas. Resultatet av en sammanslagning av de tre gamla arbetslaget i Norra Kalmar. Vi sitter en stund i storgrupp. Då är vi ungefär 20 personer. Sedan i mindre grupper. När de som arbetar i samma kyrka träffas kallar vi det husgrupp. Men några arbetar i flera kyrkor och hamnar mellan stolarna. Vi får se hur detta kan lösas på sikt. Vi är mitt emellan två system. Förändringsprocesser tar tid. Och måste få ta tid.
På torsdag morgon brukar vi ha ledningsgrupp men kanske blir det ingen denna vecka. Däremot cyklar jag nog förbi Heliga Korsets kyrka. Det brukar jag göra på torsdagarna. Även där finns ett fack, där det nog ligger några arbetstidsrapporter. Kanske behöver jag byta några ord med någon av mina arbetskamrater, som har sin arbetsplats där.
Sedan cyklar jag vidare till S:ta Birgitta kyrka. Där pågår Café Birgitta. Så klarar jag livhanken även torsdagen. Samt träffar mina arbetskamrater i den tredje av de kyrkor jag har personalansvar i. Fast just i Birgittakyrkan är jag ju ganska ofta, eftersom jag utöver mina 50% som arbetsledare också är församlingspräst på 50% just i denna församling. Vilket inte hindrar att jag tjänstgör i andra församlingar ibland. Exempelvis ska jag för första gången leda högmässan i Heliga Korsets kyrka den 29 maj. Det ser jag redan fram emot!

Att vara arbetsledare är omväxlande. När solen skiner, som idag, får jag också några sköna cykelturer. Som nu, innan samverkansgruppen, när jag cyklar ut ur pastoratet och in i grannpastoratet, för att ha ett dopsamtal. Jag har vigt föräldrarna och även konfirmerat båda två. Men det var i ett annat pastorat, i ett annat stift, för ganska många år sedan.