Människans utveckling

Fick en länk till Dalarnas Tidning igår. Prästen i Aspeboda, Ulla Karlsson, har skrivit en debattartikel. Den finns också i Kyrkans Tidning. (Några veckor tidigare. Med en mängd kommentarer). Den är kort och kärnfull och ifrågasätter med stor kraft att kyrkan ska tala om synd och skuld:

Är det inte dags att vi i kyrkan börjar tala om människor i utveckling istället? Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!

Debattören tvivlar på att människor utanför kyrkan bryr sig om vad kyrkan säger. Säkert är det så. Men slutsatsen delar jag inte. Svaret blir inte självklart att kyrkan ska ändra sitt budskap. Svaret kunde lika gärna bli att vi ska ändra det sätt på vilket vi kommunicerar vårt budskap.
Och just där får jag problem med debattartikeln. Den sitter fast i en kontext som handlar om ord. Själv menar jag att kyrkan kommunicerar på många andra sätt än det rent verbala. Psalmtexter är naturligtvis viktiga men psalmernas melodier är också viktiga, kyrkorummets arkitektur, hur vi rör oss i gudstjänsten, vilka som är med och talar, sjunger eller agerar osv. Är gudstjänsten stel och känslokall, beror det inte alltid på orden.
En annan del av artikeln som stör mig, är föreställningen att vi lever i en modern tid, bland upplysta människor. Särskilt illa berörd blir jag, när artikelförfattaren måste gå till en annan kontinent (och som vanligt dras Afrika in) för att hitta mörka motbilder mot vår egen upplysta tid. Är västvärlden upplyst? Präglas vi västerlänningar av utveckling? Hallå! I vilket universum lever Ulla Karlsson?
Men låt oss återvända till detta med det som skribenten vill plocka bort? Ja, det är viktigt att bilden av relationen mellan människa och Gud inte bara präglas av synd och skuld. Det handlar inte bara om att människan är fallen i relation till en god Gud. Människan är också, och framför allt, skapad till Guds avbild. Människan är älskad och utrustad med oerhörda gåvor och förmågor. När jag som präst talar om mig själv och andra människor, vill jag självklart ha med detta perspektiv. Det är ju det grundläggande. Ulla Karlsson skriver:

Tala istället om kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen. Det är vad världen behöver!

Jag ser inte vari konflikten ligger. Jag talar ofta om detta. Kanske ännu hellre ber jag Gud om kraft och inspiration att visa det i mitt sätt att vara. Orden räcker ju oftast inte så långt!
Men jag kan därmed inte sluta tala om min egen och andra människors synd och skuld. (Skam, som Ulla Karlsson blandar in är ett svårare begrepp, som jag inte gillar att man oreflekterat klumpar ihop med skuld. Det är olika saker och bör inte blandas ihop på detta sätt). Tyvärr är det omöjligt att inte beskriva mig själv och andra människor som syndfulla. Jag vet själv vad jag gör, säger och tänker. Även om jag tror och hoppas att jag gör mycket gott, finns där mycket övrigt att önska. Inte minst om jag tänker på det jag inte gör. Det som brukar kallas för underlåtenhetssynder.
En annan stor fråga, som Ulla Karlsson tar upp, är huruvida Gud är som en diktator, som kräver offer. Jag kan hålla med om, att ifall Gud beskrivs på detta sätt, blir bilden av Gud skev. Men lika skev blir den om Guds helighet och iver för rättvisa inte får vara med. Gud är större. Alla försök att montera ner Gud, så att vår bild av Gud blir hanterlig (åt ena eller andra hållet) känns för mig främmande. Men självklart ser jag inte Gud som en blodtörstande diktator.
Däremot krävs lite mer av en präst, än att bara slänga ut stora delar av bibelordet och ett par tusen års kyrkohistoria med badvattnet. Att bli historielös är farligt. Då ser vi inte heller hur vi människor idag utser andra till syndabockar. Eller själva går in i offerrollen. Om man som präst vågar gå in i tankarna kring offer, offerlamm och försoning, hittar man ofta redskap för att bättre förstå både sin egen situation och därmed människans natur. Skulle vi sortera ut alla dessa motiv ur den kristna tron eller ur vår psalmskatt, skulle vi bli fattigare.
Ulla Karlsson börjar artikeln med att säga att vi är inne i fastan. I år handlar Svenska kyrkans internationella arbete om att ”utrota hungern”. (Det hade varit bättre att skriva: ”utrota svälten” men vi förstår vad som avses). Hur kan vi, som bor och lever i västvärlden, med bibehållen ärlighet, säga till våra systrar och bröder i andra delar av världen, att vi inte har någon skuld i deras livssituation? Jag begriper det inte! Eller de många som idag slås ut i vårt eget samhälle, när de hamnar i kläm mellan olika försäkringssystem, trots att det finns pengar i aktiebolaget Sverige, som går för högtryck. Är problemet bara någon annans? Har inte jag en del i det, så länge jag inte protesterar?
Kan jag som människa, inför Gud, som är kärlek, med bibehållen ärlighet säga: jag är utan skuld?

Ulla Karlsson är anmäld till domkapitlet i Västerås stift. Nu utreds huruvida hon med sin artikel brutit mot sina prästlöften. Det kan kännas hårt. Men detta vet vi präster, när vi prästvigs. Vi lovar att följa kyrkans lära. Det kan ju inte bara vara tomma ord? Eller har vi blivit så individualistiska att vi egentligen lovar att följa vårt eget huvud? I så fall är ju vigningslöftena bara tomma ord.
Men även här faller det tillbaka på mig själv: är jag trogen mina prästvigningslöften? Skulle jag bestå provet? En viktig fråga att ställa och meditera över!
Debatt och diskussion är dock av godo. Det ska bli intressant att se hur detta utvecklar sig. I Dalarnas Tidning kunde man läsa häromdagen, att Ulla Karlsson själv sagt:

- Men allt jag vill är att skapa debatt …

Och debatt har hon ju uppenbarligen lyckats skapa.