Blondinbella och Bibeln

Det var äldsta dottern som uppmärksammade mig på att Isabella Löwengrip skrev om Bibeln häromdagen. Spännande. Det var genom bloggen Bloggbevakning hon fick upp ögonen för det.

I korthet berättar Isabella Löwengrip om att hon fått en barnbibel av sin mamma vid ett besök nyligen. Så här skriver hon:

Dels så vill jag läsa den själv (för sannolikheten att jag kommer att läsa vuxenbibeln är låg) men framförallt så ska jag läsa den med barnen. Barnen vet att ingen av oss vuxna (eller släkt) har en tro i hemmet men att känna till bibeln i stora drag ser jag som allmänbildning. Det ska bli kul att högläsa!

I kommentarsfälten – både till Blondinbella och Bloggbevakning – vittnar många om sitt intresse för Bibeln. Påfallande många har samma synsätt som Isabella Löwengrip. Att det är viktigt att känna till berättelserna. Och att det absolut är viktigt oavsett tro. Klokt. 

Bloggbevakning skriver i sammanhanget även om den version av Nya testamentet som vi på Bibelsällskapet var med och tog fram tillsammans med LL-förlaget. Roligt att bli omnämnd för det. Det var journalisten och författaren Hanna Wallsten som stod för merparten av arbetet. Den heter

Nya testamentet på lätt svenska

Den är inte tänkt för barn utan för den som lever med dyslexi eller kanske för någon som ännu inte lärt sig svenska flytande. Också en viktig sak!

Vårt samhälle mår bra av denna öppenhet att lära sig att förstå även det som man själv inte omfattar. Svenska Bibelsällskapet arbetar i skolan med just detta i form av Bibeläventyret. 

Detta icke-konfessionella läromedel bidrar till att alla elever i en klass får lära känna Bibeln och dess berättelser. Det är ju också precis det som står i läroplanen. Erfarenheten från våra instruktörer är att barnen är intresserade, oavsett om de beskriver sig som kristna eller har en annan tro eller ingen religiös tro alls. Och instruktörerna utbildas också till att vara tydliga på den punkten. Att varje elev respekteras för sin egen uppfattning men att alla behöver lära sig något om Bibeln, för att kunna göra mer informerade livsval. Det tror jag är en god investering i ett samhälle. Roligt att möta denna uppfattning i några bloggkommentarsfält. 

Den barnbibel som Isabella Löwengrip fick av sin mor heter Bibelns berättelser för barn och är från 1982. I kommentarsfälten var det flera som tipsade Isabella Löwengrip om en mer modern barnbibel, nämligen Barnens bästa bibel, skriven av biskopen i Karlstad stift (Svenska kyrkan), Sören Dalevi och med illustrationer av Marcus-Gunnar Pettersson. Vi har skickat ett exemplar av just denna barnbibel till henne, så får vi se om den kan komma till användning. Alla barnbiblar har för- och nackdelar. Sören Dalevi, som forskat på just barnbiblar, har visat att barnbiblar är barn av sin tid. På 1990-talet valdes exempelvis de svåra berättelserna bort. Sören Dalevis arbete bygger på synen att barn är komplexa varelser som behöver möta olika berättelser för att utvecklas. Jag vet inte hur Bibelns berättelser för barn från 1982 är i det avseendet. 

Det viktigaste är nog att överhuvudtaget bjuda in barnen i Bibelns berättelser. Och att vi som vuxna är med och läser. Då kan många frågor utvecklas och viktiga samtal uppstå. Där både barnet och den vuxna lär sig och får tolka sina liv.

Näst äldsta dottern drog ett pappaskämt i svampskogen

Det mesta jag kan om svamp har jag lärt mig av min far. Hustrun är liksom jag alltid pigg på att plocka svamp och intresset har gått i arv till kanske framför allt näst äldsta dottern. Igår tog hon med oss till ett svampställe. Visst hade vi gärna hittat gula kantareller i mängd men det gjorde vi inte. Det blev bara till ett par små svampmackor. Men gott var det.

Däremot hittade vi soppar. Några Karl Johan, och ett antal tegelröd björksopp. Mest var det nig vanlig björksopp och en och annan grynsopp. Vi fick också med oss en citrongul slemskivling hem och några kremlor. De senare valde jag att slänga. Jag smakade på någon av dem och blev osäker. ”Better safe than sorry” som ordspråket säger på engelska.

Överhuvudtaget har jag lärt mig säkerhetstänkande kring svampplockning och framför allt svampätning. Det räcker oftast mycket bra att bara plocka säkra kort. En bra dag kan jag hitta över tio ätliga svampar som jag är säker på.

Ändå brukar jag, precis som far, ta undan ett litet smakprov när jag har smält ner all svamp till en svampblandning. Detta smakprov äter jag morgonen därpå. Om jag mår bra efter det är det ofarligt. Så gjorde jag alltså även i morse och nu strax före två mår jag fortfarande väldigt bra. Fem påsar med vardera 2,5 dl god blandsvamp finns nu i frysen.

Men hur var det med näst äldsta dotterns skämt? Jo, sedan en tid har jag lite ont i mina fötter och har skaffat speciella ilägg i skorna. Att gå i skogen är lite jobbigt, så efter någon timme – ungefär när det ändå började regna – undrade jag om vi kunde bege oss hem.

- Jag är inte så bra ”off piste”, sa jag.

- Nej, då blir Du ”pissed off”, replikerade hon blixtsnabbt.

Bibelläsning och bön

Svenska Bibelsällskapet ger sedan många år ut en bibelläsningsplan som heter Bibelläsning och bön. Detta år är det en av våra styrelseledamöter, Annika Bertilsson – pingstpastor i Vallentuna – som tillsammans med församlingsmedlemmar utformat planen. Det är spännande att följa med och läsa Bibeln med hjälp av en annan samfundstradition.

Denna vecka är temat Sådd och skörd och läsningarna är till största delen hämtade ur Markusevangeliets fjärde kapitel. Igår läste vi om något Jesus sa:

»Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.« (Mark 4:26-29).

Det är en skön tanke att vi inte kan påverka själva växten. Oavsett vad det gäller i livet. Vi kan förstås påverka förutsättningarna för växt. Men livet är ett mysterium. Jag känner igen mig i personen i texten, som inte vet hur det går till.

Det gäller i allra högsta grad min gudsrelation. Jag önskar att Gud ska verka i mitt liv, så att jag blir mer lik Jesus. Men hur det går till vet jag inte. En viktig del är att jag vill ta emot Jesus i mitt liv. Jesus som är Guds levande ord. Därför är det viktigt för mig att bruka Bibeln på olika sätt. Att läsa, lyssna och erfara Bibeln på olika sätt bidrar till att Ordet kan slå rot och bära frukt i mitt liv.

När hustrun och jag bad vår aftonbön igår läste vi också en psalm ur Den svensks psalmboken. Vi gör det varje kväll. Av en händelse handlade den om Guds ord. Den ger en bra grund för hur vi kan se på Bibeln. Det blir ju lätt kravfyllt detta med bibelbruk. Ett tvång. Så önskar jag inte att det ska vara. Psalmens ord talar mer om möjlighet och förundran:

Som torra marken dricker regn,

som jorden tar emot sin sådd och gömmer den,

Herre låt oss ta emot ditt ord.

 

Som späda barnet dricker mjölk,

som fågeln tar emot ett frö för livets skull,

Herre, låt oss ta emot ditt ord.

 

Som natt mot gryning sträcker sig,

som blomman vecklar ut sin kalk i soluppgång,

Herre, låt oss ta emot ditt ord.

 

Som fången mot sin frihet går,

som vännen tar emot sin vän med öppen famn,

Herre, låt oss ta emot ditt ord.

 

O Gud, nu väntar vi på dig.

Ditt ljus, din sanning söker vi för livets skull.

Herre, låt oss ta emot ditt ord.

Psalm 67 i Den svenska psalmboken är skriven av Britt G Hallqvist (1977) efter en text av Jean Servel (1974) som var katolsk präst och författare i Lyon i Frankrike. Det är en av mina favoritpsalmer.

Vedbo

Vedbo kan ha flera innebörder. Dels är det namnet på ett härad i nordvästra Dalsland. Jag tror att en del av mina rötter, på mormors sida, finns där. Dels finns två härader i norra Småland som heter Norra respektive södra Vedbo. Vi bodde i norra Vedbo i tio år. Aneby hör nämligen dit. Vedbo kan också vara namnet på en fåtölj, saluförd av ett möbelföretag med fyra bokstäver.

På vårt sommarställe finns nu också Vedbo. Det är vår nyligen uppförda vedbod. Sommarens projekt. Det var mitt förslag att vi skulle kalla den just Vedbo. Det är ju där veden bor.

Svärfadren byggde en vedbod för många år sedan men den blev snabbt fylld av redskap. Veden hamnade utanför. På olika sätt har vi försökt skydda den mot väta men de presenningar vi lagt över har inte stått emot väderleken utan det har blivit hål eller så har de blåst av. Dessutom hade vi en stor gran som fälldes och kapades i ett stort antal kubbar, som jag hade för avsikt att hugga upp. Men åren gick och diverse insekter hann före så nu var det bara sågspån kvar av de flesta grankubbar.

Allt detta låg i en rysligt ful hög som täckte en onödigt stor del av tomten. Under några år har jag gått och tittat på detta och i år var det dags. Först flyttade vi all veden till en annan plats, sedan räfsade vi bort allt skräp och så la jag ut sex grundstenar. Därefter byggdes ett golv varpå reglar fästes. Takstolar kom på så småningom och så även ett tak. Till slut gles väggpanel som nu också är målad.

De byggnader som finns på sommarstället har röda väggar, svarta knutar och blå dörrar. Men nu blev det ändring. Vedbo har röda knutar, svarta väggar och blått tak. Varför? Möjligen för att det spillvirke vi använt hade just de färgerna.

Hela familjen, vänner och en del grannar har varit involverade. Det har handlat om röjning och borttransportering av skräp och gammalt byggmaterial som vi inte skulle behöva. Grundläggning och hopsättande av regelverk, tak- och väggbygge samt målning. Och så kapning av vissa stockar, huggning av ved och stapling av den samma. Nu är det snart klart det ligger en liten hög med ohuggen ved som jag hoppas klara av denna vecka. Virket vi använt har legat under ett av husen. Bara mot slutet fick jag åka och köpa några reglar och allra sist har jag bett ett par grannar bistå med ytterligare virke. När vi hade fått på taket hade vi en enkel taklagsfest, då grannarna förstås var inbjudna.

Det har varit riktigt roligt och ett bra sätt att koppla av. Nu är vi rustade för framtida vistelser i fritidshuset. Framför allt om vi är här tidig vår eller sen höst blir det gott att kunna bära in torr ved och elda i den insats som nu finns i öppna spisen.

Under vedhögen bodde en svart huggorm. Den finns kvar. Jag ser den ibland ligga och värma sig i solen. Den utgör ingen större fara. Det är, vad jag förstår, bara om man överraskar huggormen och skrämmer den som den kan anfalla. Vi stampar därför lite extra när vi närmar oss Vedbo. Och givetvis har vi uppsikt över barnbarnen.

Längst in i Vedbo sitter en stödregel. Den satte vi dit för att på just denna regel hade svärfadren skrivit sitt namn av någon anledning. Så nu är även svärfadren med i bygget ungefär fyra år efter sin död. Det tyckte svärmodren kändes extra fint. Och så känner även jag.

”Det visste inte jag heller …”

Just nu är vi på kusinträff på Utö. Det är min hustrus kusiner. På mödernet. Sedan minst ett decennium träffas de varje sommar. I fjol åkte vi till Trondheim där en kusin bor. Året dessförinnan var de i Genève, där två kusiner bor. Då var jag inte med. Detta år alltså på Utö i Stockholms skärgård. Inalles är det idag tio kusiner men de har varit elva. Med några respektive är vi denna gång 15 personer samt två hundar. Det är trivsamt och programmet består av mat, dryck och umgänge. Samt någon kulturell aktivitet. Förra året fick vi såklart en guidning i Nidarosdomen. I år skulle vi få en guidning av Utö. På utsatt tid – klockan tre på lördagseftermiddagen – stod vi redo utanför Utö Värdshus. Men ingen guide kom. Det visade sig att bokningen av misstag strukits och flyttats till en annan dag. Snöpligt! Men personalen på värdshuset ringde efter guiden och hon skulle kunna komma på kort varsel. Vi bjöds på kaffe och te som kompensation och fortsatte vårt otvungna umgänge i solen. Ingen skada skedd. När vi nu varit med om guidningen en knapp timme försenad kan vi alla konstatera:

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Guiden visade sig vara Charlotte Schröder. När jag söker på nätet får jag en träff där hon beskrivs som en skärgårdsprofil. Hon bor på Engsholmarna alldeles intill Utö och har under många år drivit en ridskola. Hon är engagerad i Haninge kommunpolitik och tjänstgör som borgerlig vigselförrättare. Samtidigt är hon aktiv i Utö kyrkas stödförening. Förstod jag det rätt fungerar hon som kyrkvaktmästare. Hon talade väldigt gott om min kollega, Kristina Ljunggren, som är präst på ön (men inte på heltid, om jag förstod det rätt). Men den största uppgiften verkar vara att guida på ön.

Det var en oerhört underhållande och lärorik dryg timme vi fick vara med om. Charlotte berättade både om öns historia och hur livet på ön ter sig idag. Vi fick också en kort vandring bort till några av öns gruvor. Redan på elvahundratalet började brytning av järnmalm. Därmed kan det vara Sveriges äldsta järngruvor. Brytningen skedde genom så kallad tillmakning som innebär att man hettar upp berget med eld och sedan häller på kallt vatten så att det spricker.

Precis när vi stod vid ett av de nu övergivna och vattenfyllda gruvschakten ringde Charlottes telefon. Det visade sig vara en dotter som ringde och Charlotte svarade:

- Jag guidar.

Förmodligen svarade dottern att hon inte visste att modern skulle guida. För nästa replik från Charlotte var:

- Det visste inte jag heller.

Charlotte hade fått budet om att hon skulle guida när hon var hemma på Engsholmarna. Således fick hon först ta sin egen båt till Utö och sedan bil den dryga milen till oss. Strongt!

Man brukar ju säga att äpplet inte faller så långt från trädet. Charlottes mor var Marianne Zetterström, som kåserade i bland annat Svenska Dagbladet under pseudonymen Viola. Fadern är förmodligen ännu mer känd, för han hette Erik Zetterström och han var också kåsör och skriftställare och skrev under pseudonymen Kar de Mumma. Och hans pappa var Hasse Zetterström, alias Hasse Z. Även han författare.

Min gissning är dock att Viola, Kar de Mumma och Hasse Z just idag får bilda bakgrund till den oerhört charmiga och intressanta Charlotte Schröder. Hon berättade målande om en av ortens kärlekshistorier, som bokstavligen rullats upp ur ett nystan med mattrasor. När hon beskrev de mäktiga och penningstinna personer (oftast män) som styrt och ställt (och fortfarande styr och ställer) på Utö, kunde hon både ge färgstark kritik och uttrycka uppskattning för det goda som också gjorts. 

Ja, det var som sagt både underhållande och lärorikt. En guidad tur på Utö kan mycket varmt rekommenderas.

Här får hustrun hjälp av en av sina kusiner att hålla balansen 
på en äventyrlig vandring på Utös klippor.

En vandringspokal

Förra veckan var goda vänner på besök. Vi pratade bland annat om våra respektive mor- och farföräldrar. Jag har aldrig träffat min morfar eller min farmor. Farfar dog den 18 maj 1974. Då var jag tretton år. Mormor dog när jag var tjugoett. Då befann jag mig i Kapstaden och kunde inte vara med på begravningen. Mormor hade jag träffat betydligt oftare än farfar.

När vi pratade om våra minnen fick jag lust att skriva några rader om farfar. Han var förvaltare på pappersbruket i Skärblacka. Som jag har förstått det hade han hand om lagret. Han var dessutom engagerad i kommunpolitiken.

Några spår på internet hittar jag inte av min farfar mer än hans grav, som finns i Linköping. Han var född 23 maj 1889 och blev alltså nästan 85 år.

Farfar var duktig skytt och tävlade i skytte. I mitt föräldrahem fanns en stor del av hans pokaler. Jag har en enda i min ägo. Den finns i sommarstugan. Texten på pokalen lyder:

FISKEBY FABRIKS A.B:s VANDRINGSPRIS

G. GÖRANSSON

1923

G. GÖRANSSON

1924

G. GÖRANSSON

1925

Skärblacka bruk, som hade anlagts redan 1639, såldes 1917-18 till Fiskeby AB. Jag skulle tro att min farfar arbetade där då. 

Den som vann tävlingen tre gånger fick ta hem pokalen. Det gjorde farfar. Jag minns att min far var mycket stolt över denna prestation. I år är det 100 år sedan detta vandringspris instiftades. Det är fint att ha detta minne av farfar.

Min son sjömannen 24

Det är drygt tio år sedan jag skrev min senaste bloggpost om yngste sonen, som jag kallar för ”min son sjömannen”. Sedan han började på sjöbefälsutbildning i Göteborg hösten 2010 har det gått 13 år. Han har tagit examen och arbetat som matros, tredjestyrman, andrestyrman och nu är han överstyrman på ett svenskflaggat tankfartyg som heter Nimbus. Rederiet heter Sirius Shipping och är ett familjeföretag från Donsö på västkusten.

Ganska länge har jag närt en dröm att få åka med på fartyget och nu öppnade sig en möjlighet. Det blev inte helt och hållet som vi tänkt men jag är mycket tacksam för att jag fick vara med om det jag faktiskt fick vara med om.

Det började igår, söndagen den 9 juli 2023, med att Nimbus ankrade utanför Mörbylånga, ganska mitt i Kalmar sund. Hustrun skjutsade mig glatt till Mörbylånga. Med i bilen var även svärmodren och äldste sonen. I Mörbylånga väntade svägerskan, även kallad mostret och hennes man, min svåger. Samt förstås deras jaktlabrador Hugo. Vi var många som ville träffa sjömannen.

Ungefär vid fyratiden på eftermiddagen kom så en liten motorbåt åkande från Nimbus. I den fanns en matros och sonen. I den klev jag i och åkte glad i hågen ut mot det väntande skeppet. Väl framme hissades vi upp av en av fartygets kranar och jäms med relingen fick vi kliva av. Nu började äventyret.

På väg med matrosen Joe
och yngste sonen Johannes.

Så närmade vi oss skeppet och behövde
alltså hissas upp.

Rejäla doningar som kan lyfta ombord
en båt med tre fullvuxna män i.

Anledningen till att fartyget låg för ankar var att det inte fick komma in till Kalmar hamn förrän tidigt måndag morgon. Ett annat skepp skulle lossa sin last före och det skulle ta hela natten. Så vi fick vackert vänta.

Det gjorde inte något, för sonen hade bett mig ta med nattvardsutrustning, så att jag kunde fira mässa med delar av besättningen. Det handlade om de sju filippinska besättningsmedlemmarna. De ligger ute fyra eller i vissa fall sex månader. Alla är kristna och ville gärna få ta emot nattvarden. Då passade det bra att fartyget låg för ankar och att det var söndag. Så passande också att evangelietexten på Apostladagen detta år innehåller följande avsnitt (som jag kortar en hel del):

Jesus drog sig undan mot sjön tillsammans med sina lärjungar. /… /Han sade åt sina lärjungar att ha en båt till reds … (Mark 3:7,9).

Nu fick jag alltså, precis som Jesus, predika på en båt. Det blev en djupt meningsfull gudstjänst då vi bad för deras familjer och framför allt för en av besättningsmedlemmarnas äldre släkting, som precis gått ur tiden.

Vi blev sammanlagt nio personer som firade mässa
på kommandobryggan.

Under kvällen satt jag på bryggan med min son och fick även stora delar av båten förevisad. Framåt elva på kvällen kunde jag krypa till kojs.

Vid frukosten runt halv åtta fick kapten veta att lotsen skulle hämtas upp något tidigare än avtalat. Så nu blev det bråttom att slänga i sig frukosten och gå upp till bryggan och sätta igång. Äntligen började vi åka mot Kalmar hamn. Det är ingen lång sträcka, så redan 08.19 körde lotsbåten intill och över klev lotsen, beledsagad av sonen. Därefter skedde samråd mellan skepparn, d v s kapten, och lotsen om hur de bäst skulle lägga till. Kapten önskade lägga sig med babords sida mot kaj, eftersom de sedan skulle åka norrut. Och så fick det bli.

På väg mot Kalmar hamn.

Lotsen på väg att kliva ombord.

Bogserbåten kör upp för att så småningom 
hjälpa till.

Kapten står vid en position nära babords sida,
för att kunna se kajen, så att han lägger till exakt 
i rätt position.

Här ligger så båten vid kaj, på väg att förtöjas.

Nimbus är 119 meter lång och i tankarna fanns då 8 000 kubikmeter bensin och dieselolja. Det är alltså 8 miljoner liter. Det är såklart ett stort ansvar att lägga den båten vid kaj. Men kaptenen på Nimbus är erfaren och med hjälp av bogserbåt och lots gick det smidigt.

När så båten var förtöjd vidtog sonens ansvar. Först en massa pappersexercis med en representant från hamnen och sedan provtagning på lasten. Under tiden öppnades ventiler och skruvades på slangar för att vid klartecken från sonen börja lossa lasten. Det skedde ganska exakt 10.00 och beräknades ta åtminstone tio timmar. Så lärorikt att få se hur noga det är med all säkerhet och att ballasttankarna måste fyllas på i samma takt som lasten lossas. Olika filter och system gör så att så lite organiskt material som möjligt ska följa med i ballasttankarna. Det kanske inte gör så mycket om fartyget seglar i Östersjön men går fartyget på längre rutter finns det risk att invasiva arter kommer med av misstag. Överhuvudtaget är säkerheten rigorös.

Tanken var sedan att jag skulle följa med till Nynäshamn, som är Nimbus nästa destination men på grund av olika omständigheter skulle de inte kunna gå in i hamnen tidigt på tisdag morgon som planerat utan behöva ankra även där och då skulle min tisdagsplanering spricka. Därför passade det bra att jag gick i land runt fyra idag, när ändå hustrun och äldste sonen skulle komma ombord och fika. På detta sätt fick jag ett dygn på båten och en liten sträcka som vi faktiskt färdades i Kalmar sund. Men jag fick också se hur sonen har det på sin arbetsplats. Och så kunde jag ju göra några sjömän glada genom att fira mässa med dem.

Det känns bra att sonen finns ombord och tillsammans med resten av besättningen arbetar på ett ansvarfullt sätt, så länge vårt samhälle och vår värld är beroende även av dessa drivmedel. Helst skulle vi ju slippa allt fossilt bränsle. På olika sätt får vi arbeta för det.

Det har varit ett mycket spännande dygn. Jag har fått en liten inblick i en värld som jag hört min son berätta om men som jag nu har en tydligare bild av. Jag hoppas det kommer fler tillfällen för mig att åka med.

Hej då, Nimbus. Hoppas vi ses snart igen!