Skriften utgörs av ett föredrag som Albin höll vid ett sammanträde med skolrådet och lärarpersonalen i Grafva församling. Häftet är utgivet 1902. Det omfattar 25 sidor. På de första åtta sidorna formulerar Albin sin syn på samtidens problem. De sammanfattas med orden: ”otro och separatism”. Med det senare avses helt klart frikyrkorna.
Min mormorsfar levde i en annan tid. Den moderna ekumeniska rörelsen hade inte startat. Låt mig därför understryka att jag inte skriver under på min släktings tankar i detta avseende. Jag är glad över att få arbeta i Svenska Bibelsällskapet som är en ekumenisk organisation präglad av respekt och samverkan mellan kyrkor och samfund.
När jag gör en del efterforskningar ser jag att Skårekyrkan (som idag tillhör Equmeniakyrkan) grundades redan 1860. Skåre ligger i Grava församling. I församlingens historik står det:
Församlingen startade även syföreningar och skolor eftersom folkskolan fortfarande inte fungerade fullt ut.
En annan notis är denna:
1905 bildades ungdomsföreningen Zion i Skåre, den fick vid starten drygt 60 medlemmar. Arbetet för barn och unga har med andra ord varit en viktig del av församlingens historia. I början av 1900-talet anordnades söndagsskolefester där det inte var ovanligt att hundratals barn deltog.
Jag kan förstå att Albin kände av konkurrensen. Han skriver
på ett ställe i föredraget:
Det är sorgligt att behöfva säga det, men för mig står det som ett faktum, att separatismen i sin exklusivitet snarare gjort det unga slägtet mottagligt för otron än tron.
I slutet av föredraget återkommer Albin till frikyrkorna,
även om han inte använder det ordet. Han vill absolut inte att läraren ska
tillhöra något sådant sammanhang. Folkskoleläraren arbetar enligt Albin sida
vid sida med prästen. När han beskriver uppgiften tar han sin utgångspunkt i
ett bibelord – Apostlagärningarna 2:42:
Och de voro beständiga i apostlarnes lära och i gemensamheten och i brödsbrytandet och i bönerna.
Detta är också vad folkskoleläraren ska undervisa om. Både i ord och handling. Det egna exemplet är nog så viktigt. Och det är förstås i den evangelisk-lutherska församlingen som detta liv ska levas. När Albin skriver om barn och tro är han verkligen präst i en annan tid än vår. Han skriver om hur angeläget det är ”att lära barnen känna, att de stå i skuld hos Gud ...”
Och då det är angeläget, att också ett barns skuld på den i evangelium anvisade vägen utplånas, bör manande förehållas dem, att skulden efterskänkes genom förlåtelse, der den ödmjukt och botfärdigt bekännes.
Albin beskriver hur viktigt dopet är och förfäktar givetvis
barndopet. Återigen med udd mot frikyrkorna:
Energiskt bör barndopets, i skriften och den äkta traditionen grundade, heliga ordning häfdas och den baptistiska villfarelsen motstås och blottas; och särskildt är detta af högsta nödvändighet i vår församling, som, med en folkmängd af 6725 personer, räknar 202 odöpte, skolpligtige barn.
Albin vill att folkskoleläraren någon gång på året ska ta
med sig barnen ”i samlad trupp” till gudstjänsten i kyrkan.
Gudstjänstlifvet vinner i styrka, när barnen äro med; det är deremot en stor tomhet, när barnen äro borta.
Det är påfallande att Albin har en iver för skolans uppgift
att ge barnen de bästa förutsättningarna att leva goda liv. Om läraren skriver
han:
Inga personliga egenskaper äro för honom (sic!) värdefullare än kärlek och hängivenhet.
Läraren ska undervisa om fosterlandet och även förmana
barnen att hålla sig borta från starka drycker och tobak. Men i nästa andetag
skriver Albin:
Vidare bör läraren låta sig angeläget vara att inskärpa barmhertighetspligten emot djuren, såväl husdjuren som de vilda och observera sina lärjungars förhållande i detta stycke.
Från en släktbok som jag har i min ägo, kan jag utläsa att Albin
var en stor naturvän. Där står det:
Hans intresse för jakt var ju ock ett utslag av hans natursinne.
När föredraget kommer in på lärarens relation till hemmen
skriver Albin:
Föräldrarne söka ofta få samtala med honom (sic!) om sina barn; har han (sic!) bevisat barnen kärlek, eger han (sic!) en god nyckel till faders- och modershjärtan.
Jag läste dessa rader för hustrun som är lärare. Hon kunde intyga att lärare ägnar mycket tid och energi just till kontakter med föräldrar och vårdnadshavare. I relationen till hemmen – särskilt när det gäller att bestraffa eller belöna barnen – får lärarna följande råd av Albin:
Är meddelandet af grannlaga beskaffenhet bör läraren gå till väga med största försigtighet och saktmod samt noga vakta sig för öfverilade uttryck af myndighet, äfven då han (sic!) i sin sak, enligt lag och pligt, måste visa fasthet. Han (sic!) måste hafva till ögonmärke att förbättra och icke förbittra.
Med denna drygt 100-åriga oneliner avslutar jag mina rader.
Albin var en del av en maktstruktur. Mycket av talet präglas av detta. Men
samtidigt verkar han ha haft ett genuint intresse av att skolan skulle lyckas i
sin uppgift. Den som idag formuleras på detta sätt i läroplanen:
Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.
Albin styrdes av de värderingar som hans tids samhälle vilade på.
