Igår firade min studentklass 40-årsjubileum. Av från början
24 finns 21 kvar i livet. Alla kunde inte komma men vi var i alla fall 13 som
samlades. Det var mycket trivsamt.
Vi valde att samlas på Fjellstedtardagen, som inträffar en
lördag i slutet av april eller början av maj varje år. Därför fanns det även
grupper som hade 50- respektive 60-årsjubileum. Dessutom samlades en stor mängd
andra Fjellstedtare i olika åldrar. Ingen yngre än 56 år, dock. Beroende på att
skolan lades ner 1982. Detta innebär att kamratföreningen Gamla Fjellstedtare
sakta med säkert kommer att decimeras innan den slutligen upphör. Men än så
länge är den livaktig. Varje år ges exempelvis ut en årsskrift.
Vi såg först på film från det julspex vi ordnade i december 1977. Per Lundegran - som dokumenterat mycket på vår skola - var med och vi såg en obearbetad film på gammal filmprojektor. Därefter blev vi bjudna på traditionsenlig tårta av Stiftelsen Fjellstedtska skolan.
Till traditionen hör att någon håller Peter
Fjellstedtföreläsningen. Detta år var det Hans Sundberg, som tog studenten
1973. Han är pastor och teologie doktor. Rubriken var:
Väckelserörelsen vid Fjellstedtska skolan 1972-73
I fokus stod den väckelse, som en grupp elever drogs med i
just de åren. En av dem var Hans. Om detta har det skrivits i Fjellstedtska
skolans årsskrift. Dels har en lärare (Bengt Malmberg – se nedan) skrivit rätt
kritiskt om vad som hände, dels har några av de elever som var med, berättat om
sina upplevelser. Föreläsningen hölls alltså inte i ett vakuum.
Hans valde att sätta in det dessa – på den tiden unga gossar
– var med om, i ett större sammanhang. Han berättade om hela den karismatiska
väckelsen, som han valde att datera till 1900-talet. (Även om han gjorde en
utvikning till Peter Fjellstedt och den herrnhutiska rörelsen under tidigt
1800-tal).
När Hans till sist – efter en ganska lång föreläsning –
berättade om hur Guds Ande drabbat dem på skolan, blev det mycket personligt.
Och ännu mer personligt blev det när föreläsningen var slut och
Kamratföreningens ordförande, Charlotte Haggren, öppnade för frågor från
auditoriet. Det som hände då var att flera började berätta om hur de hade
upplevt denna väckelseperiod. Det handlade om hur det skapats ett ”vi” och ett ”dom”
på skolan. En utav dem som var mest involverad i väckelsen var mycket
självkritisk på den punkten.
Det är viktigt att förstå att dessa unga killar (för jag
förstod det som att det var mest killar) var just unga. Enligt vad som sades
hade skolans ledning inte mycket förståelse för det de var med om. Någon
uttryckte att skolans ledning inte tillät dem att ha bönemöten. Men det hade de ändå.
En som ändå brydde sig var ovan nämnde
samhällskunskapslärare, Bengt ”Bengan” Malmberg. Han var lärare på Fjellstedtska
åren 1963-1982 (då skolan lades ner). Jag har alltså själv haft honom och
uppskattade honom varmt. Han kommer alltid på Fjellstedtardagen och deltog
aktivt i samtalet även denna gång. Han berättade att han hade talat med den
klass som var mest inblandad och uttryckt sin oro över att väckelsen fick vissa
att känna sig utanför. Jag förstod det som att han hade varit ganska
upprörd, för han trodde att gruppen tagit illa upp.
|
Hans har precis tagit emot fotot från Bengan och är på väg tillbaka till sin plats. |
Nu hade han med sig ett fotografi, som föreställde Hans
Sundberg, när denne predikade på förklaringsberget i det heliga landet, vid en
av de många lägerskolor, som Bengan var med och ledde. I denna – som jag
uppfattade – akt av försoning, beskrev Bengan hur starkt det ögonblicket varit
och han uttryckte också att Hans var en av hans mest begåvade studenter.
En av mina studentkamrater, som jag satt bredvid, var
oerhört tagen av ögonblicket och hur denna process, som inletts för över 45 år
sedan, fortfarande levde och engagerade.
Detta är inte enkelt. Om några personer blir indragna i ett
skeende som engagerar dem helt och fullt, är det ibland ofrånkomligt att de som
inte är med, känner sig exkluderade. Lösningen kan inte vara att aldrig bli
engagerade i något. Men däremot blir det ju viktigt att alltid söka leva öppet
mot andra.
Vi som firade vårt 40-årsjubileum fortsatte kvällen hemma
hos en av kamraterna och det blev en fin kväll. Även om bara några av oss varit
med på föredraget fanns det med i våra samtal under kvällen. Vi uppmärksammade
också de kamrater, som inte var med. Både de som inte längre finns i livet och
de som inte hade möjlighet att vara med denna dag.