Årsskifte – en social konstruktion?

Socialkonstruktionism är en teori som inte alla omfattar. Tydligast går meningarna i sär när det gäller genus och sexuell oreintering. Frågorna kan lite grovt tillyxat ställas ungefär såhär:

Föds vi som antingen kvinnor eller män och bör acceptera detta eller går könsidentitet och/eller sexuell läggning att förändra? Påverkar omgivningen (det sociala) hur vi med tiden kommer att uppfatta oss själva som antingen män, kvinnor, intersex, transgender? Kan samma sak gälla vår sexuella läggning? Eller är allt givet? Är det så att Gud format oss på ett visst sätt och med detta bör vi vara nöjda? Eller finns Gud med i en pågående förändringsprocess?

Nu var det egentligen inte detta jag tänkte skriva om utan om företeelsen 'årsskifte'. Är detta något givet eller är det möjligen något som vi människor hittat på och utformat?

Vi har en almanacka av
Fr Claerhout, som
saknar årtal. Vi kan m a o
fortsätta använda den år efter
år. I december avbildas
stjärntydarna, som kommer
med solorosor till Jesus.

Svaret kanske i förstone är att människan hittat på just detta. I större delen av världen används den tideräkning som anger ett år 'noll' för 2015 år sedan. Många benämner tiden före detta år noll: 'f Kr'. Tiden efter blir antingen 'e Kr' eller 'AD'. Eftersom inte alla i världen är kristna har det utvecklats ett mer inkluderande sätt att beskriva årtal: 'f v t' eller 'e v t', som utläses 'före vår tideräkning' respektive 'efter vår tideräkning'. Men vad menas med begreppet 'vår'? På engelska skrivs det 'BCE' eller 'CE' och betyder: 'before common era' och 'common era'. Samma fråga kan ställas: Vad menas med 'common'? Denna tideräkning kallas ofta för den 'Gregorianska kalendern' och antogs av påven Gregorius XIII år 1582 och ersatte då den Julianska kalendern. I Sverige infördes den 1753. Sverige ville dock inte att den skulle förknippas med en påve så begreppet blev 'gamla stilen' och 'nya stilen'. År 1753 hade februari 17 dagar. I själva övergången mellan den 'gamla stilen' och den 'nya stilen'. Så kan det gå!

Men det finns andra sätt att räkna. Enligt den judiska tideräkningen inleddes år 5775 i september. Den muslimska tideräkningen är sedan oktober i år inne i år 1435. Den utgår från Muhammeds födelse år 622 CE. Den judiska utgår från världens skapelse. I Indien finns ett 30-tal olika sätt att räkna tiden. Mussolini införde en egen tideräkning. 'Era Fascista'. Den inleddes år 1922 CE, då fascisterna marscherade mot Rom. I Kyrkan har vi ett annat slags år - kyrkoåret, som ju börjar Första söndagen i Advent. Denna tideräkning klarar många av att hantera parallellt med det borgerliga året.

Visst är begreppet 'år' på många sätt en mänsklig konstruktion. Ändå är det otvetydigt så att själva naturen räknar år i någon form. Enligt wikipedia gäller följande:

Tideräkningen utgår från den tid det tar för jorden att rotera runt sin egen axel, så att en given punkt åter vänds mot solen. En sådan rotation benämns dygn. Det tar 365,2422 dygn för jorden att fullborda ett varv runt solen. Denna tid kallas ett naturligt år.

Så själva året är rimligen inte ett mänskligt påhitt. Trädens årsringar är väl ett tecken på detta. Men frågan när på året själva nyåret är, det kan tydligen diskuteras. Så även vilket år som är år 'noll'.

Ikväll kommer många av oss att fira det nya året. Vi som räknar Central Africa Time (CAT) gör det två timmar före Coordinated Universal Time (UCT), som är den tid som resten av världen liksom relaterar till. Mitt emellan  (UCT +1) blir det nytt år i Sverige. Dessa skillnader styrs naturligtvis av solens upp- och nedgång. Men att Sverige firar nyår mitt i vintern medan Sydafrika gör det mitt i sommaren – vad har det för innebörd?

På något sätt är väl årsskiftet ingenting. Lika viktigt för många – eller rent av viktigare – är kanske födelsedagen, som ju också är ett slags årsskifte. Vid exemplevis 18-årsdagen, 20-årsdagen eller varför inte 65-årsdagen har ju detta 'årsskifte' betydligt större betydelse.

I stor utsträckning handlar det väl om hur vi ser på tiden. Något cykliskt eller linjärt. Något hotfullt eller befriande. Ibland undrar jag om inte mycket känns hotfullt. Varför måste vi annars smälla så många smällare? Är inte det ett sätt att hålla något ont borta? Åtminstone tolkas påsksmällare så, traditionellt.

Tillbaka till årsskifte och sociala konstruktioner. Jag menar att det är något givet att tiden går. Att år läggs till år. Eller som Vergilius skrev:

Tempus fugit

Tiden flyr. Däremot väljer vi själva, enskilt eller tillsammans, när och hur vi manifesterar detta. Årsskifte, födelsedagar – eller varför inte, i förekommande fall – bröllopsdagar.

Just denna dag, nyårsafton, för 59 år sedan gifte sig svärmodren och svärfadren. Det anser jag vara värt att uppmärksamma.

Grattis!

#freeajstaff

Today three Al Jazeera journalists have been detained in Egypt without committing any crime. We watch Al Jazeera News almost every day. We are very impressed by the channel that mentions this detention every day. I cannot say if they do it every hour but at 7 pm it is mentioned. Every day!

Baher Mohamed, Mohamed Fahmy and Peter Greste were arrested in Cairo on December 29, 2013 under false charges of aiding the outlawed Muslim Brotherhood and spreading false news.

So, today, when they have been detained a whole year, I also want to add my voice:

Free AJ staff

By doing this I also want to remember the Swedish Dawit Isaak, who has been detained by Eritrea over 13 years.

Allow journalists to do their job!

Period!

SACC still in 'Critical solidarity' with the ANC?

An article in the Mail and Guardian surprised me. Or rather a comment reflected in the article. The theme of the article is:

Why churches dumped the ANC

The article describes the relationship between the ANC and churches in South Africa. Especially the relationship with the Methodist Church of Southern Africa (MCSA) and the South African Council of Churches (SACC). Apparently the ANC has had a meeting with the SACC to discuss the strained relations.

Acting general secretary of the SACC Bishop Malusi Mpumlwana, who was at the meeting with Mantashe, told the Mail & Guardian that the council’s relationship with the ANC was one of “critical solidarity”.

The concept 'critical solidarity'was left as early as 2001 in favour of 'critical engagement'. The SACC did this at its Triennial Meeting, according to resolution 18:

RESOLVES that the SACC adopt an attitude of critical engagement in its dealings with the state and other organs of civil society and therefore requests the NEC to develop clear policies that will inform the concept of “critical engagement” and to assist SACC members in defining our relationship with the State ...

The rationale behind the shift from 'critical solidarity' to 'critical engagement' was the idea that one cannot be in solidarity with a government or with a powerful entity. Solidarity is always directed to the poor or those in the margin.

According to the Mail and Guardian

The Methodist Church has withdrawn its ministers from acting as chaplains in the party.

The M&G claims that the relationship between the ANC and the mainline churches has reached an all-time low under President Zuma’s administration. That’s why  Mantashe invited the leaders of the SACC recently.

This is of course nothing new. Mbeki related to the church leaders and other religious leaders through the National Religious Leader’s Forum (NRLF), formed by the Mandela government. When Zuma came into power he formed his own structure: the National Interfaith Leaders Council (NILC). Already in 2010, the then President of the SACC, Prof Tinyiko Sam Maluleke, said in his Presidential Address at the SACC Central Committee Meeting:

Unlike the NRLF which was a forum, we are told that the NILC is going to be a service delivery partner of the ruling party.

A very prominent figure in the NILC is the Rhema church leader Ray McCauley. The Rhema Church  is by many regarded as a proponent of the prosperity gospel. Hence it is not surprising that Mantashe, according to the M&G, writes in a NEC report:

The SACC is of the view that the ANC is more comfortable with wealth religion …

One issue that is singled out in the article is that the SACC was at the forefront in opposing e-tolls in Gauteng.

In the article Professor Tinyiko Maluleke is interviewed. Now as a political analyst at the University of Pretoria and he claims that the ANC has kept the SACC in line by giving government positions to SACC leaders:

Desmond Tutu [was given] the Truth and Reconciliation Commission chair position, Frank Chikane a position as director general in the presidency / … / This was a strategy to keep the SACC, the radical left churches, under control.

This is also old news. The question now is: Will the SACC become a strong, critical or even prophetic voice in the political situation of today’s South Africa? I hope so. I am, however, a bit pessimistic. The leaders are all men, most of them older than myself. Allow women and youth to be part of the leadership. That is my wish.

It is, however, a positive sign, that the ANC is a bit uncomfortable with the council.

Löste "decemberöverenskommelsen" grundproblemet?

Det blir alltså inget extra val i mars 2015. Läser på nätet i Aftonbladet, Expressen, SvD och DN. De flesta verkar välkomna detta. Utom SD, om jag förstår nyhetsrapporteringen rätt. En förklaring tycks vara att endast SD hade tjänat på ett val i mars.

Det positiva med dagens besked, är att Sverige sparar pengar. Val är kostsamt. Dessutom sparar partierna pengar. En valrörelse gör också att mycket politiskt arbete avstannar. Det är så klart inte bra.

En annan positiv sida är att SD får mindre att säga till om. SD satsade högt och förlorade. Så kan det gå i politiken.

Men vad är grundproblemet? Som jag ser det är SD ett symptom på ett djupare liggande problem. Det finns stora grupper människor i Sverige som är missnöjda med de etablerade partierna. De uppfattar inte att dessa partier pratar med dem eller fattar beslut som löser deras problem.

Däremot uppfattar de att SD gör det. Vilket för mig är en gåta. Ett parti, som i mina ögon står långt bort från demokrati och medmänsklighet. Hur kan detta parti uppfattas som en kraft till förändring och förbättring för människor i Sverige? Obegripligt!

De som röstar på SD gör en felbedöming, menar jag. De tror att pengar kommer föras över från en ekonomiskt svag grupp (immigranter) till andra ekonomiskt svaga grupper (arbetslösa, sjukskrivna, äldre m fl). Så blir det naturligtvis inte i SD’s värld.

Grundproblemet är att klyftorna ökar. Klyftorna mellan de som redan har det ekonomiskt bra ställt och hela tiden får det ännu bättre och de andra, som får det sämre.

Det som därför behövs är en politik som minskar de ekonomiska samhällsklyftorna. Att majoriteten av riksdagens partier är överens om att SD inte ska ha mer makt är bra. Det är gott att det samarbetas över blockgränserna. Men nu börjar den stora utmaningen. Att överbrygga klyftor i riksdagen är det lilla steget. Att så långt som möjligt överbrygga samhällsklyftorna är målet.

Makgoba preaches against inequalities

The Anglican Archbishop in Southern Africa, Thabo Makgoba, used the oppurtunity given to him in the Midnight Mass at the St Georges Cathedral in Cape Town, to preach prophetically about the situation in today’s South Africa.

On his blog you can find media reports from SABC News and a YouTube clip. The Arch spoke about economic inequality among other things.

We too attended a Midnight Mass, in the Anglican Cathedral in Pietermaritzburg, where Dean Ndabezinhle Sibisi also spent time talking about the present situation. One thing that he urged us to fight against was the fact that so many women and children are being abused.

Emmanuel. God with us. Especially with the poor, as the dean said. But he also underscored, that there are different kinds of poverty. And the worst thing is when we are spiritually poor, without being aware.

In the beginning of the Midnight Liturgy the Crib of the Cathedral of the Holy Nativity was blessed.

Välkommen, Jesus!

Ett barn är fött på denna dag,
så var Guds välbehag.
Det föddes av en jungfru skär,
Guds Son det barnet är.
Här vilar du i ringhet klädd
på fattigdomens bädd.
Välkommen var, o Herre kär!
Vår gäst du vorden är.

Om världen ännu större var,
av pärlor prydd och klar,
så vore den dock alltför klen
till säng åt dig allen.
Dock vilar du i ringhet klädd
på fattigdomens bädd.
Välkommen var, o Herre kär!
Vår gäst du vorden är.

Sv Ps 126

Jag tvivlar på Svenska kyrkans ...

... facebook-sidas förmåga att prioritera rätt. Igår kväll kom det en status:

Imorgon är det Tomas tvivlarens dag, Tomasdagen. Tvivel ses ibland som något dåligt, en svaghet, men är inte tvivel en förutsättning för tro? Om det finns tvivel, så finns det tro. Om det finns tro, så finns det tvivel. Tycker du att tro och tvivel speglar varandra?

Nu vill jag kommentera två saker:

1. Har kyrkoåret gjort sitt?

En av de första kommentatorerna skriver:

Jag tvivlar på att det är Tomas tvivlares dag. Är det det inte Herrens moders?

Svaret från redaktören lyder:

Hej NN!  Temat för gudstjänsten enligt kyrkoårskalendern är Herrens moder. Men den 21 december är sedan länge Tomasdagen. NN/redaktör

Min fråga återkommer: har kyrkoåret gjort sitt?

2. Är tvivel alltid bra?

Det är mycket bra att Svenska kyrkans facebook-sida tar upp en så viktig diskussion som den kring relationen mellan tvivel och tro. Varje människa, tror jag, kan känna igen sig. Men frågeställningen behöver kvalificeras. Jag undrar: Är tvivlet ett egenvärde? Och om det är det, när i så fall?

Jag tänker på min relation till min livskamrat. Jag älskar henne och litar på henne. Om jag skulle se henne rakt in i ögonen och säga:

Min älskade, jag tvivlar på Dig!

Vore det något önskvärt? För om jag ska vara riktigt ärlig gör jag inte det. Jag tackar Gud varje dag för vår relation. Min relation till min hustru bygger på djup förtröstan. Om någon skulle säga:

Men Anders, Du förstår väl att Du är lite för tvärsäker. Vore det inte bra med en gnutta tvivel i alla fall?

Nej, jag tror inte det!

Skulle det däremot vara så att jag började tvivla på vår relation. Då är det för mig självklart att jag måste fundera över det. Att vi måste prata om det. Att vi kanske behöver hjälp.

Och visst har vi pratat om det. Hela vår relation är ju genomsyrad av ständig kommunikation. De som känner oss kan intyga att det händer (ofta) att vi kommer med invändningar, ifrågasätter och i den meningen betvivlar vad den andra säger eller gör. Men att upphöja det till en slags grundhållning. Nej tack!

Jag förstår att facebooksidan inte talar om min relation till min hustru. Men vad talar den om? Vår relation till Gud? Låt mig pröva den tanken. Kan det vara så att vi människor tvivlar på Gud? Självklart! Det är ofrånkomligt. Men är det något eftersträvansvärt? Inte i sig! Om en medmänniska kommer till mig och säger:

Jag har tvivlat så länge på Gud men nu tror jag. Jag har funnit förtröstan.

Är det fel? Betyder det att denna person ligger i farozonen för att bli tvärsäker och rigid? Nej, blir mitt svar.

Däremot ska vi tvivla på människor med makt. Människor med rikedom. Människor med status. Människor som har positioner. Mer tvivel och ifrågasättande uppåt i hierarkierna. Fler kvinnor som ifrågasätter patriarkala maktstrukturer. Fler män som ifrågasätter patriarkala maktstrukturer.

Gärna diskussioner om hur vi beskriver Gud och mycket gärna kritiska öron, när jag eller andra präster predikar.

Men i en kärleksrelation är inte tvivlet till någon hjälp. Det smyger sig in ibland och måste då bemötas. Men kärlek utan tvivel är helt OK.

Och när jag säger:

Jag tror på Gud.

Handlar det mer om kärlek än om försanthållande.

Idag är det Marias dag! Nu åker vi till kyrkan och firar gudstjänst.

We weep with You Mothers, Sisters, Brothers of Pakistan

This was written in an e-mail I received yesterday:

Dear Ecumenical Colleagues and Fellow Pilgrims of Justice and Peace,

Warm greetings from All India Council of Christian Women the women's wing of National Council of Churches in India

Please find attached the letter of condolence to mothers, sisters and brothers of Pakistan who mourns the death of their children murdered in Peshawar School attack.

Children and women always become worst victims of any form or violence.  Their bodies become battle field where wars of revenge and hatred are fought.

As we wait to welcome baby Jesus the Prince of Peace in this season let us work together to create a world where every child can have life in its fullness.

Please circulate this letter to your colleagues, friends.

Wishing you all a very blessed and meaningful Christmas and New Year

Shanti! Shalom! Salam

With Regards

Moumita Biswas
Executive Secretary
All India Council of Christian Women
Women's wing of National Council of Churches in India

So, let me share the actual letter with you:

My Dear bereaved Mothers, Sisters and Brothers in Pakistan,

We cannot wipe away your tears but we want to let you know that we weep with you and feel your pain.

We are shocked and pained to know about the murder of 132 innocent students and nine staff members who were killed on 16th December 2014 Tuesday by Taliban terrorists who entered a school in Peshawar. We are horrified to know that teachers were believed to be burnt alive while students were forced to watch as Taliban gunmen stormed the school in Pakistan. We can only imagine what trauma these innocent children might have gone through and what trauma you all and your country is going through now.

Some media source say that the massacre was an act of revenge against the Pakistani army, which has been attempting to suppress the Pakistani Taliban in their North Waziristan tribal homelands over the past few months. We do not know whether this is true of not. We do not know why people resort to violence but we know that violence and hatred give rise to a vicious cycle.

Some others say that the school massacre is in revenge against the young Pakistani girl Malala who received the Nobel Prize. Malala was also shot at by terrorists for her advocacy for girls’/children’s education in Pakistan. This young girl dared to say:

"Let us pick up our books and pens. They are our most powerful weapons. One child, one teacher, one book, one pen can change the world." (Reference Book ‘I am Malala’, page 262)

As Malala rightly opines

"Today we all know education is our basic right. Islam too has given us this right. Islam says every girl and every boy should go to school. In Quran it’s written God wants us to have knowledge. In Pakistan 5.1 million children don’t even go to primary school even though in our constitution it says every child has that right…..………..It’s not just the Taliban killing children. Sometimes it’s drone attacks sometimes it’s war, sometimes it’s hunger. And sometimes it’s their own family…. Two girls my age were murdered in Gilgit…for posting the video online showing themselves dancing in the rain wearing traditional dress and head scarves. Apparently their own step brother shot them." (Reference Book ‘I am Malala’ page 262)

Like many mothers in Pakistan, the cry of Irshadah Bibi, who lost her 12-year-old son in the 16th December 2014 massacre - ‘O God, why did you snatch away my son’ - echoes in our wounded soul. It is during this time of pain All India Council of Christian Women cries out in agony to the God of Life:

Where are you God of life when our innocent children become victims of violence?

Where are you God when reason& human conscience get lost in the desert of violence & guns of darkness?

We cry out like Jesus on the cross (Matthew 27:46) "My God! My God why have you forsaken me (them)." Oh God of life, comfort the bereaved mothers, fathers, sisters and brothers in Pakistan who lost their children. Let not violence breed more violence and hatred.

In this advent season as we are waiting to welcome the baby Jesus in our life anew, we are reminded of the culture of violence which existed in Jesus’ time. The cry of the parents of these children murdered in Pakistan might have been similar in agony and trauma to the cries of the mothers & fathers whose innocent babies were slaughtered by Herod in Jesus’ time.

We look up to ‘El Roi’ (God who sees) who saw the pain of Hagar. We look up to the God of Hope who gave perseverance power to Mary, Mother of Jesus, to bear the pain of seeing her son, whom she nurtured in her womb, being crucified. We beg you Merciful God of life to give such power of perseverance to the bereaved parents and family members of the children who were killed in Pakistan and to heal their pain.

With tears of empathy we pray:

El Roi (God who sees) comforts the grieving family members of victims of violence.
God of Life we know you feel our pain.
God of Love we know you weep with us when we suffer.
God of Hope give us hope in midst of hopelessness.
God who gives us resilience, infuse in us strength to persevere and transform the world, and to combat cultures of violence through acts of love, peace and justice, and to promote education that builds conscience & wisdom so that history does not repeat such violence again.

Sisters in Empathy,

Mrs Alpana Kumar
President, AICCW

Ms Moumita Biswas
Executive Secretary, AICCW

 All India Council of Christian Women (AICCW)
Women’s Wing of National Council of Churches in India

En ny epok i migrationspolitiken?

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund tar bladet ifrån munnen i DN debatt idag. Min första reaktion är negativ. Ligger inte åsikterna nära, alltför nära SD? Jag bestämmer mig dock för att ge Hägglund en chans. Han är trots allt ledare för ett parti som på sin hemsida, under fliken 'vår politik' skriver:

Vårt mål är ett samhälle där friheten att forma sitt eget liv går hand i hand med ansvaret för för sin medmänniska. Vi vill bygga ett samhälle som håller samman.

Frågan blir nu: ligger Hägglunds förslag i linje med detta eller inte? Jag börjar med en välvillig läsning och vill då lyfta fram följande:

1. Hägglund börjar med att lyfta fram migranternas perspektiv.

För de som betalar priset är dagens nyanlända som fastnar i långvarigt socialt och ekonomiskt utanförskap.

2. Hägglund vill inte att politiker ska klistra etiketter på varandra utan "göra politiken bättre". Det är väl i och för sig en god inställning. Diskutera sakfrågor. Skilj på sak och person.

3. Kristdemokraterna vill, enligt Hägglund, fortsätta att kämpa

... för en migrationspolitik som bygger på öppenhet, respekterar asylrätten och värnar de värden och principer som skyddsgrunderna bygger på.

4. Med sina förslag vill Hägglund både

... sänka kostnaderna och öka chanserna till jobb.

5. En 'nyanländ' slipper, enligt förslagen, betala inkomstskatt under de första fem åren, förutsatt att den sammanlagda inkomsten inte överstiger en halv miljon (under de fem åren).

6. Även om tidsbestämt uppehållstillstånd föreslås, ska den asylsökande efter tre år få permanent uppehållstillstånd om skyddsbehovet kvarstår.

7. Även familjeåterföreningar säkerställs genom att

... den som beviljats uppehållstillstånd för tre år ges rätt att återförenas i Sverige med sin make/maka och barn under 18 år.

8. Hägglund vill, enligt vad han skriver, inte att asylrätten ska inskränkas.

Jag tänker varken hålla fast vid en politik som inte fungerar eller acceptera beslut som inskränker asylrätten.

Sammantaget verkar det som att Hägglund ligger en bra bit ifrån SD. Men jag kan inte låta bli att fundera om riktningen i dessa förslag. Sker inte ett närmande till SD? För Hägglund debatten kring migrationspolitiken på ett bra sätt?

Jag har några kritiska synpunkter också. De blev faktiskt nio till antalet, utan att jag tänkte på det:

1. Hägglund skriver:

Och morgondagens asylsökande som riskerar att möta en stängd dörr. En integrationspolitik som inte fungerar undergräver migrationspolitikens legitimitet. När politiken tappar legitimitet riskerar kraven på åtstramningar så småningom att förverkligas.

Jag ser ett outtalat eller kanske delvis uttalat resonemang bakom detta. Nämligen, om inte de etablerade partierna lyssnar på människors oro, kommer dessa att rösta på partier som vill stänga dörren för asysökande. Därför måste vi agera.

Ingen bra grund för politik. En slags hotbild. Är det inte ärligare att visa ledarskap och driva en politik som slår vakt om en oinskränkt asylrätt? Istället för att snegla åt sidan och agera utifrån rädsla för att de röstberättigade ska gå någon annanstans?

2. Hägglund beskriver människors oro, som tar sin uttryck i mejl, samtal runt fikabord men även i röstsiffror. Jag kan bara tolka det på ett sätt. Hägglund talar om de som röstade på SD. Han skriver:

Är de onda, de som röstar och mejlar och pratar?

Det tror inte Hägglund, men han beskriver dem som 'de'. De andra. Här tror jag Hägglund begår ett misstag. Ville han nå dessa potentiella väljare, skulle han valt att inte definiera dem som 'de'. Men kanske är målgruppen en annan. Kanske läser 'de' inte DN debatt.

3. Varför pratar Hägglund om 'handfallenhet'? Under åtta år har ju alliansen styrt. Har de varit handfallna? Jag undrar om inte Hägglund (och många andra) tar in en verklighetsbeskrivning som inte stämmer. Har inte politiker i riksdag och regering diskuterat migrationspolitik? Har inte anställda i migrationsverket funderat kring dessa frågor? Har inte civilsamhället på olika sätt engagerat sig? Vem har stått handfallen?

4. När Hägglund för in kostnader blir de svårt att hänga med:

De bättre svaren behöver handla om kostnaderna för mottagandet.

Jag är medveten om att Hägglund inte satt rubriken för debattartikeln men jag måste ändå ge rubriksättaren delvis rätt denna gång. Hägglund skriver mycket om kostnader.

5. När det handlar om 'de nyanländas' villighet att arbeta skriver Hägglund:

Jag tror att de allra flesta nyanlända kan och vill arbeta.

Frågan infinner sig: är det så att många/några av dem inte vill? Varför tror Hägglund det? Och varför skriver han så?

6. Är det inte redan så att många migranter i världen får hålla tillgodo med de sämst betalda jobben. Varför då följande:

Även jobb till lägsta avtalade lönenivå blir mer lönsamma eftersom den nyanlända kompenseras med lägre skatt.

7. Hägglunds bild är också att många migranter har lägre kvalifikationer. Här vet jag för lite. Min bild har varit att många är högutbildade man kanske har jag fel. Hägglund tror i alla fall inte det, verkar det som:

De som värnar nyanländas möjlighet till snabb etablering behöver även värna jobb som kräver lägre kvalifikationer.

Hde inte ett kunskapslyft för migranter varit ett bättre förslag i så fall?

8. Visserligen är det bra att den, som under de tre åren med tillfälligt uppehållstillstånd etablerat sig på arbetsmarknaden, ska få permanent uppehållstillstånd. Men här hopar sig frågorna: Vad innebär det att ha etablerat sig på arbetsmarknaden? Hur ser vi på den som söker jobb men misslyckas? Ska den bestraffas?

9. Sist kommer Hägglund med ett förslag som kallas 'säkra länder':

Migrationsverket bör snabbare behandla ansökningarna från länder som kan betecknas som säkra, från vilka nästan alla ansökningar avslås.

Men är det inte så att alla tycker att migrationsverket bör jobba snabbare, i de fall väntetiderna är för långa? Jag förstår inte riktigt det revolutionerande i Hägglunds tredje punkt.

Finns det då en annan väg? Som inte heter sänkta kostnader och tillfälliga uppehållstillstånd? Jag är övertygad om det. Jag önskar att våra folkvalda politiker i första hand lyssnar på en annan slags oro. Nämligen oron för att Sverige ska bli mindre öppet och mindre solidariskt. Oron över att riksdagens andre vice talman, som trots allt är just det, ägnar så mycket energi åt att fundera på vem som är svensk och vem som inte är det. Oron över att Sverige är på väg åt fel håll, när de människor som söker sig till Sverige beskrivs som problem.

Min uppfattning är att stora delar av civilsamhället, folkrörelser och kyrkor inräknade, omfattas av en tro på att vi tillsammans bör och kan fortsätta ta emot människor som flyr för sina liv. Ta med dessa i samtalet om migrationspolitiken.

Jag tror inte att Göran Hägglund vill något av detta, som många oroas över. Men jag undrar om han inte missar målet i just detta utspel. Hur det är med den saken får vi nog svar på i valrörelsen. 

Titlar, tilltal och parlament

För ett halvår sedan blev en parlamentsledamot i Sydafrika - Julius Malema, EFF - uppmanad att tilltala Sydafrikas vice president, Cyril Ramphosa, med det gängse tilltalet:

Honourable ...

Klicka på länken till detta youtube-klipp - här - så går det att se att Malema fogade sig i uppmaningen och sa:

Honourable Cyril Ramaphosa, no problem.

Vi ett senare tillfälle beskrev samme Malema vice president Ramaphosa som en mördare. Länken kommer här.

En annan parlamentsledamot passar också på att visa Rampahosa 'the middle finger'. För dessa tilltag blev de, liksom en del andra parlamentsledamöter, avstängda från parlamentet under en tid. Tuffa tag i Sydafrika.

Sverige. Riksdagsledamoten Rosanna Dinamarca, V, vägrar att titulera Björn Söder: 'Herr talman' och yttrar de numer klassiska orden:

Du är inte min talman

Länken kommer här.

Att visa 'the middle finger' tycker jag är fel. Men varför ska det vara så viktigt att använda titlar? Är vi inte alla lika? Jo, jag vet att det finns ämbeten och att dessa ska hedras. Men görs det verkligen bäst genom att upprätthålla en viss titulatur?

Men det är klart, bakom dessa konflikter ligger betydligt djupare frågor. Både Vänsterpartiet och Economic Freedom Fighters ligger visserligen till vänster, politiskt sett. Det kan förklara varför de inte hukar sig för överheten. EFF är dock, till skillnad från V, ett populistiskt parti. De har i den meningen mer gemensamt med SD.

Kan det vara så, att en underliggande orsak är de ökande samhällsklyftorna? De är en realitet både i Sverige och Sydafrika. Sydafrikas klyftor är dock enormt mycket större.

På ett sätt tycker jag det är friskt att även toppolitiker visar känslor och verkar engagerade i det de gör. Det engelska underhuset har ju alltid, så vitt jag förstår, gjort detta.

Med detta inlägg vill jag mest peka på en intressant parallell mellan Sveriges riksdag och Sydafrikas parlament. Samt förespråka att vi alla kan tilltala varandra med förnamn.

Försoningsdagen - två perspektiv

Som jag skrev igår, att jag skulle föra, har jag idag besökt 'Nala Mandate' i Durban, tillsammans med en doktorand. Vi kom dit halv tolv och det var gott om plats. Det skulle börja klockan tolv men ungefär halv ett hade inget hänt. Då anlände Dr H Q Nala, ledaren för Nala Mandate. Lokalen är en gammal lagerlokal och han kom inåkande i en flott BMW. Omgiven av säkerhetsvakter. Folk jublade något enormt. Pratandes i en mobiltelefon vinkade han förstrött och försvann in i en angränsande lokal.

Längst bort står den BMW som Dr H Q Nala kom inåkandes i. 

Tio minuter senare intog en sångerska, uppbackad av en liten kör, keyboard och trummor, scenen. Fullt ös. Alla stod upp, dansade och sjöng. Ja, det var verkligen som att stå mitt i en gospelkör. Klicka här.

Strax före ett steg jublet och så kom Nala in. Klicka här. Omåttligt populär. Min uppskattning var att knappt 500 personer fanns i lokalen. När den är fylld kan den ta in upp emot 3000 fick vi veta. Jag undrar hur öronbedövande jublet är då.

När han anlände satte han sig i en vit fåtölj som står nere i lokalen. (Det finns två - även en på scenen). Det som sedan hände var märkligt. En man gick upp och började lovprisa ledaren på ett sätt som närmast påminde om conferenciern på 'Good Old Days', som vi brukade se på början av sjuttiotalet i svensk TV.

Lite påminde det också om den praise singer, som ofta finns i traditionella sammanhang i Sydafrika och även vid parlamentets högtidliga öppnande.

Det som sades av denne person var dock mycket störande. Både doktoranden och jag hörde att Nala jämfördes med Gud.

Den predikan som sedan följde varade närmare två timmar. Det var en blanding av ganska vanlig bibelförkunnelse, framgångsteologi, 'positive thinking' och lite allmän psykologi. Det var egentligen inget som i sig gjorde mig upprörd. Men när han exempelvis sa, att det är fel att ställa upp i musiktävlingen 'Idol', eftersom bibeln säger att vi inte ska ha några idoler, tänkte jag i mitt stilla sinne, att det som upprör mig är inte vad han säger utan hur han lever.

Nala utgick från 2 Korintierbrevet 5:14-21, som i Bibel 2000 har överskriften:

Gud vill försoning

Det var också om försoning mycket av predikan handlade. Men inget hade någon som helst relation till försoning i samhället. Det fanns inget politiskt kontroversiellt. Vilket är märkligt, när Sydafrika har allmän helgdag och den i allra högsta grad är politiskt kontroversiell. Jag återkommer till detta.

Det ska bli spännande att se hur doktoranden väljer att göra. Ska han studera denna företeelse? Går det att intervjua människor? Det han framför allt vill göra är att studera vad som händer när Nala hävdar att han kan bota människor från HIV. Blir människor friska? Slutar de äta ARV? Ja, frågorna är många och forskningen skulle behövas.

Vi stannade dock inte för att bevittna förbönsdelen. Efter fyra timmar hade jag fått nog och vi återvände hem till Pietermaritzburg.

Väl hemma såg jag på TV-nyterna (SABC3) att president Jacob Zuma invigt en bro mellan två viktiga monument i Sydafrika. Dels 'Ncome museum', där amaZulu högtidlighåller minnet av slaget vi Ncome River. Som de förlorade mot Voortrekkers.

Ncomo muséet har en horn-formation. Jag tror det symboliserar zuluernas stridsformation.

På andra sidan floden finns 'Blood River monument', som är Afrikandernas motsvarande minnesmärke. Slaget stod den 16 december 1838. Några år efter afrikandernas uttåg ur Kapprovinsen, 'the Great Trek'. Afrikanderna kallade länge denna dag för 'the Day of the Vow'. De lovade högtidlighålla den 16 december till Guds ära, om Gud lät dem vinna slaget.

På andra stranden finns 'voor'trekkers' traditionella uppställning av vagnar - en s k 'laager'.

Idag invigde president Jacob Zuma en bro mellan de båda minnesmärkena. Med vid festligheterna var ättlingar till både vinnare och förlorare. Det visar, anser jag, att försoningsprocessen i Sydafrika lever.

Nyhetsutsändningen visade också firande i andra delar av Sydafrika. Människor från Marikana (där närmare 40 gruvarbetare skjöts till döds av polisen för några år sedan) var också intervjuade. De menade att för dem finns ännu ingen anledning att fira någon försoning. Även detta känns ärligt. Människor lever i olika kontexter.

Försoning är och förblir ett mycket spännande begrepp. Att vara i Sydafrika är på denna punkt lärorikt. Läs mer i en bloggpost jag skrev för ett år sedan.

Hade jag fått välja, hade jag nog hellre varit med vid broinvigningen än besökt Nala Mandate idag. Men platsen för broinvigningen ligger lite väl långt från Pietermaritzburg. Däremot kan jag välja att leva försoning där jag finns. Det går att göra överallt.

Försoningsdagen

Imorgon är det s k Public Holiday i Sydafrika.

Reconciliation Day

På olika sätt uppmärksammas detta. Vi kommer dock inte att delta i något av de mer traditionella firandena. En av de doktorander jag handleder, ska göra ett studiebesök i Durban i en kyrka som kallas

Nala Mandate

Läs mer på länken som kommer: här. Doktoranden och jag var där igår. Det var en gudstjänst även då men när vi kom hade den precis slutat. P g a att lokalen skulle bli av med elström på eftermiddagen. Load shedding. Vi hade alltså åkt i onödan. Men bara nästan. Vi fick se lokalen och möbleringen talade sitt tydliga språk.

En stor, vit läderfåtölj på den plats där vanligen ett altare eller en
predikstol skulle haft sin plats i en gudstjänstlokal.

Församlingens pastor, eller Bishop, som han också kallas är Dr H Q Nala. Han beskriver sig även gärna som the Plentiologist. Församlingens motto är:

World of plenty and more than enough

Självklart förekommer också helande. Framför allt genom så kallat Faith Water.

Det ska bli spännande att besöka denna märkliga företeelse. Jag får anledning att återkomma.

Söder, Ekeroth och apartheid

Två artiklar i nyhetsflödet. Den ena i fredags i Aftonbladet. Kent Ekeroth har motionerat om att Sverige ska kunna föra register över människor med utländsk bakgrund. Även andra generationens svenskar. Läs motionen här. Den heter: 

Reformering av lag om behandling av personuppgifter

Den andra artikeln finns i DN. Där intervjuas Sveriges Riksdags andre vice ordförande, Björn Söder. I sociala media återges det, att han sagt, att det inte går att vara svensk och jude samtidigt. När jag läser artikeln i DN har han inte riktigt sagt så. Björn Söder skiljer på nationalitet och medborgarskap. Men det han säger är illa nog:

Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet. Men gör de inte det behöver inte det vara ett problem. Man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet. De kan fortfarande vara svenska medborgare och leva i Sverige. Samer och judar har levt i Sverige under lång tid.

Han uttalar sig på ungefär samma sätt om samer och kurder.

Lägg ihop Ekeroths motion med Söders intervjusvar. För mig blir det tydligt att etnisk rensning inte ligger långt bort. Fast det kallas in så utan:

Repatrieringsbidrag

Vad jag förstår har dessa tankar funnits länge hos SD. Jag hittar uppgifter om att förslaget fanns år 2000 på en blogg som heter ’Objektiv SD-blogg’. (Det går naturligtvis att ifrågasätta om objektivitet är en möjlig hållning).

Kort sagt är det nu viktigt att se tecknen. Sydafrika testade en policy, som först kallades 'apartheid'. När ordet fick en negativ klang försökte regeringen beskriva det som 'separate development'. Även denna term fick lämnas till förmån för 'vertical differentiation'. Men inget hjälpte. Till slut fick även majoriteten av de priviligierade upp ögonen för det orimliga. Fler och fler insåg att apartheid fanns kvar, trots namnbytena. Inget kunde dölja det genuint onda. Under detta långa och mycket smärtsamma uppvaknande betalade oerhört många i Sydafrika ett mycket högt pris.

Det som de så kallade Sverigedemokraterna försöker få stöd för är i grunden lika ont. Även om många medmänniskor i Sverige lägger sin röst på denna politik. Även om SD skulle få majoritet och folkviljan därmed talat, skulle jag anse att deras ideologi i grunden skapar ett ont system.

Lucia – en normbrytare

Lucia var en normbrytare. Liksom i stort sett alla kristna martyrer. Enligt legenden vägrade hon gifta sig. Antingen överhuvudtaget eller just med den man som någon annan bestämde skulle bli hennes. (Eller kanske var det hon som skulle bli hans!) Hon ville heller inte tillbe kejsaren. Och så vidare.

Varje år – i luciatider – blir det ett fasligt hallå. 2010 skrev jag om detta. Och hänvisade till tre inlägg från 2009. Då förde jag bland annat en mejlkonversation med Johan Hakelius. Den som är intresserad kan läsa inlägget från 2010, där det finns länkar till inläggen från 2009. 

2009 handlade det om att Lucia i TV innehöll inslag från andra kulturer än den traditionellt svenska. (Vad nu det innebär!) I år handlar det, bland annat, om att en pojke i Östergötland valts till Lucia på sin skola. Om detta går det att läsa i Corren.

I en Facebook-tråd hittade jag länkar till ett par bloggar. Den ena, 'When darkness falls', har plockat fram kort från luciafiranden från 1906 och från 1940-talet. I luciatåget från 1906 förekommer fler än en lucia. Och i det från 1940-talet är det flickor som är klädda som stjärngossar. Dessutom finns det bagare och sotare i tåget.

Den andra bloggen, 'Född Juul – gift Raab', skrivs av en kyrkomusiker. Hon skriver:

Lucia är kidnappad. Av rasisterna, av feministerna och av alla möjliga. Om det nu verkligen är så viktigt att just Luciarollen blir tillgänglig för pojkar, då tycker jag nog att den traditionen har spelat ut sin roll. För Lucia var trots allt en kvinna. Då tycker jag att vi lägger ner vårt unkna gamla luciafirande, för att inte tala om vårt många hundra år äldre, och svenska stjärngossefirande. Låt oss istället skapa en könsneutral ljushögtid med vackra sånger om ljuset som lyser upp i mörkret.

Det är mitt förslag. På fullaste allvar. För jag vet snart inte hur jag ska kunna sköta mitt arbete längre.

Av bloggposten att döma förstår jag att hon ledde ett luciatåg i TV för två år sedan, vilket bland annat resulterade i en rad hatbrev. Lucian hade, enligt bloggen, varit ”mörkhyad”.

Med andra ord går åsikterna starkt isär. Det kanske finns någon som vill ha Lucia som det alltid har varit. Problemet blir då, att säkerställa: när var det så? Andra är mer eller mindre positiva till förändringar. Fast på olika sätt.

Min reflektion blir denna. Vi för luciatraditionen vidare på ett bra sätt. Lucia som normbrytare.

Två exempel från min egen livshistoria. På Fjellstedtska skolan, en internatskola, där jag gick 1976-1979, var traditionen den, att vi alltid skulle ha en kille som lucia. Eftersom skolan så länge varit pojkskola och det alltså inte fanns något val. Traditionen fortsatte även sedan flickor börjat på skolan. Det år jag var med och organiserade tåget gick vi dessutom in baklänges. Och sjöng luciasången bak-och-fram. Husmor blev upprörd. Men inte för att lucian var kille.

När vi bodde i Sydafrika förra gången gick våra ungdomar lucia i Johannesburg på en tillställning som ordnats av, jag tror, 'Sweden – South Africa Business Organisation', eller något liknande. Detta skedde två år i rad.

Första året la vi in två sånger på isiZulu och SeTswana. Inför nästa år bad arrangörerna att vi skulle göra luciatåget mer ’traditionellt’. Suck! Nu kommer jag inte riktigt ihåg hur vi resonerade men vi strök de mer normbrytande sångerna och genomförde ett luciatåg med enbart välkända melodier.

Nu hade jag tänkt publicera en Lucia-bild men hade ingen. Alltså loggade jag in på Svenska kyrkans bildbank. Ikon. Eftersom jag är anställd i Svenska kyrkan kommer jag åt hela arkivet. De luciabilder jag hittade var defintivt inte normbrytande. Mer säger jag inte. Varför publicerar jag inte någon av dessa bilder, då? Nja, jag blev tveksam om jag har rätt att göra det på min blogg. Den är ju min privata. Så av upphovsrättsliga skäl avstår jag. Men en fundering har jag. Är det så att Svenska kyrkan är allt annat än normkritisk när det gäller lucia? Eftersom vi någonstans vill stå för det trygga, invanda. Åtminstone är det så i Svenska kyrkans bildbank.

Eftersom jag inte hittade några luciabilder får det bli ett par pepparkakor istället.

Pepparkakorna får hamna på tvären.
Så bryter de kanske också en norm.

Opinionsundersökningar – varför?

Går det att lita på en opinionsundersökning? De duggar tätt inför allmänna val. Just nu, när ett extra val är på gång, kommer dessa mätningar i form av ett hällregn.

Aftonbladet har följande rubrik i dagens nätupplaga:

Så många vill se Kinberg Batra som ny statsminister

Bilden föreställer henne och Löfven. Samt ett cirkeldiagram, som är omöjligt att tolka. Av färgerna att döma ser det ju väldigt rödgrönt ut. Men är det rätt analys?

Cirkeldiagrammet är kanppast till någon ledning. "Starka siffror för Kinberg Batra" men väldigt lite blått.

Jag måste erkänna att min första reaktion var att Anna Kinberg Batra leder i förhållande till Stefan Löfven. De stod ju också på förstasidan:

Starka siffror för Kinberg Batra i ny mätning

När jag klickar mig vidare nås jag av följande budskap:

Aftonbladets opinionsundersökning Sverige Tycker har ställt frågan vem man helst vill se som statsminister efter extravalet.
Flest vill att Stefan Löfven sitter kvar på posten. Trots att gårdagens Sverige Tycker-undersökning visade att förtroendet för honom dalat svarar 37 procent Löfven.– Det visar att han framstår som den främsta statsministerkandidaten, säger Karin Nelsson, projektledare för Sverige Tycker.

Jag minns gårdagens artikel. Som visade att Löfven dalat rejält. I mitt facebook-flöde var det en och annan som då verkade vädra morgonluft.

Hur blir det nu? Om 37 % vill ha Löfven och bara 28% Kinberg Batra? Nej, jag är inte imponerad. Och jag blir mer och mer tveksam till att vi behöver dessa ständiga påminnelser om hur våra tyckanden böljar fram och tillbaka.

Jo, visst kan jag låta bli att läsa. Framför allt kan jag låta bli att vara med i Sverige Tycker's läsarpanel. För det är så denna opnionsmätning görs. Aftonbladet/Sverige Tycker går inte ut och frågar människor utan läsare får anmäla sitt intresse och bli medlemmar i denna panel. Påverkar inte det resultatet? Jag menar, visserligen läser väldigt många aftonbladet (antingen på nätet eller i pappersformat) men är den inte fortfarande ”obunden socialdemokratisk”?

Ytterst handlar det väl, som så ofta, om att sälja lösnummer. Jo, jag vet att detta är ett argument, som går att diskutera. Om inte en kvällstidning säljer lösnummer, kan den ju inte överleva. Så Aftonbladet gör ju bara det som en kvällstidning måste göra. Men vi som läser kan ändå ha detta i bakhuvudet. Källkritik!

Inför extravalet den 22 mars behövs nog mer än tyckanden. Om vi tar demokratin på allvar behöver vi fundera, lyssna, reflektera, diskutera, lyssna, debattera, samtala, lyssna, och förmodligen lyssna igen.

Kontakt genom etern

Snart kommer folk även till lokalen i Uppsala.

Om en liten stund ska jag, tillsammans med en kollega och några studenter, delta i ett forskarseminarium i Uppsala. Men vi är i Pietermaritzburg i Sydafrika. Det mesta är förberett. Erik, som ska försvara en del av sin avhandling i Sverige, har skickat material. Jag har bokat vårt sammanträdesrum. Jag fick nyckeln i morse. När jag kom för en timme sedan visade det sig att det var fel nyckel. Rätt nyckel var borta. Panik! Fast bara lite. Andile tog med mig till tredje våningen. Vi knackade på den person, som har en dublettnyckel. Men hon var inte där. Någon professor hade dock nyckeln till rummet bredvid och dörren mellan de två rummen brukar vara öppen. Vilket den var. En fjärde person visste hur nyckelbrickan såg ut. Någon minut innan jag skulle sammanträffa med Roberto, en tekniker, hade jag kommit in i rummet.

Nu har jag lärt mig hur videuppkopplingen fungerar. Thomas i Sverige har jag pratat med och nu känns det bra. Det enda orosmolnet är att vi drabbas av strömavbrott p g a det som kallas load shedding.

Seminariet kan börja och jag känner att jag gör, om än på ett ringa sätt, det som står i min 'terms of Reference':

.... vara en resurs för Svenska kyrkan att hämta hem ny teologisk kunskap.

Nu handlar det visserligen om ett utbyte mellan två akademiska institutioner. Men säkert skulle vi kunna använda denna möjlighet till kommunikation i den världsvida kyrkan också.

Så händer det! Det som inte får hända. Precis när jag sitter och skriver denna bloggpost får jag ett mejl från universitetet:

Dear ColleaguesOur service providers has given us notice that there will be an emergency change implemented on the SANREN network affecting internet and external email as follows: The Uninterrupted Power Supply (UPS) at the Durban PoP (DUT) is being replaced this afternoon (9 Dec) at 16h00.
  Although the connection of the UPS will be swiftly done, we are advising that sites should note that the scheduled change window is 16h00 – 17h00.
  We apologise for any inconvenience caused. Notice issued by:ICS

Jag tror inte det är sant. Men det är det. Nu ber jag intensivt.

Gode, Gud, låte de tekniker som arbeter med detta problem kunna lösa det före 17. 

Eller åtminstone 17.15 för seminariet, som börjar i Sverige 16.00 har akademisk kvart, i vanlig ordning.

Nu är klockan 16.40 och intranätet har börjat fungera. Däremot kan jag inte komma ut på internet och inte heller koppla upp videokonferensen igen. Suck! Dags att be igen!

Och nu kom uppkopplingen tillbaka. 16.50. Tack, Gud!

Load Shedding

Just nu är det ett kritiskt läge i Sydafrika, när det gäller elförsörjning.

Just nu genomgår Sydafrika en kris vad gäller elförsörjning. Den har säkert många olika orsaker. Jag kan tänka mig att det stora, statliga elbolaget, ESKOM, inte administreras på bästa sätt. De ber folket om ursäkt i direktsänd TV men räcker det? Anläggningar ligger nere och just nu körs andra anläggningar dyngnet runt på diesel.

Men det räcker inte. Alltså tas nästa metod till. 'Load Shedding'. Det kan även kallas 'Rolling Blackout'. Såhär skriver wikipedia:

A rolling blackout, also referred to as rotational load shedding or feeder rotation, is an intentionally engineered electrical power shutdown where electricity delivery is stopped for non-overlapping periods of time over different parts of the distribution region. Rolling blackouts are a last-resort measure used by an electric utility company to avoid a total blackout of the power system.

Ett par timmar om dagen är vi utan ström. Vi har nu vant oss. Vi fyller en termos med hett vatten och har det till te eller kaffe om strömavbrottet infträffar när vi är sugna på te eller kaffe. Är vi utan ström när vi ska äta, blir det sallad, mackor etc. Inget stort problem.

Värre är det ju för företag. Att missa kunder eller produktion två timmar om dagen under en längre period är ju så klart inte bra. Vissa har förstås generatorer. Våra grannar har det.

Trafiken är en annan risk. När trafikljusen inte fungerar blir det smått kaotiskt.

Jag vill tro att 'Load Shedding'-instrumentet används rättvist men i fredags var vi hos goda vänner som bor i ett område med något lägre materiell standard. Strömmen var borta betydligt längre än två timmar. Det visade sig att de ha en annan elleverantör. Men ändå. Det borde vara lika för alla!

För hustrun och mig går det att leva med detta. Men för Sydafrika som nation är det absolut inte bra. Ytterst handlar det också om hur beroende vi är av el och hur svårt vi har att hushålla med den.

Sydafrika ber för Sverige idag

Kyrkan ligger på promenadavstånd från vårt hus.

Idag firade vi förmiddagsgudstjänst i en av de kyrkor som ligger i närheten av vår bostad.

Scottsville Presbyterian Church

En av mina kollegor, Prof. Roderick Hewitt, från Jamaica, är präst i församlingen. Den tillhör the Uniting Presbyterian Church in Southern Africa (UPSCA).

Presbyterianska kallas de reformerta kyrkor som växte fram i Storbrittanien efter reformationen. UPCSA är en sammanslagning av dels den kyrka som brittiska (framför allt skotska) immigranter tog med sig till Sydafrika på 1800-talet (Reformed Presbyterian Church in Southern Africa - RPCSA) och dels den kyrka som kom via skotsk mission (Presbyterian Church of Southern Africa - PCSA).

Roderick är visserligen kongretionalist men dessa två kyrkor ligger, åtminstone i Södra Afrika, teologiskt nära varandra.

När hustrun och jag presenterades, berättade jag att Sveriges Kristina Råd (SKR) utlyst bön i alla svenska kyrkor denna söndag. Bön för ett gott samhälle:

Välsignad är du Gud vår Fader, som vårdar din skapelse och förbarmar dig över allt levande. Vi tackar dig för Jesus Kristus, din Son, i vilken din avsikt för varje människa blivit synlig. Genom honom har du väckt vår längtan efter dig och kallat oss till uppbrott, som pilgrimer på vägen genom livet. Tillsammans med hela din kyrka sträcker vi oss mot dig i bön.
Gud, sänd din Ande över vårt land. Vi ber om vishet och vägledning för alla som har ansvar i samhället – regering, riksdag och oss alla som medborgare. Vi ber om ett politiskt klimat präglat av dialog och respekt, om ett samhälle som värnar alla människors värde och värdighet.
Uppfyll oss med din helige Ande, som du har sänt till vår förvandling, så att vi kan vittna om dig med och utan ord. Uppliva bönens låga i våra församlingar. Besök vårt land med en andlig vår!
I Jesu namn.
Amen.

Roderick bad i förbönen ingående för detta. Med egna ord. Det kändes stort. Den världsvida kyrkan i aktion.

I övrigt var det, som vanligt, lärorikt att fira gudstjänst i ett annat samfund. Som i övriga Sydafrika sjöng vi en del julsånger (trots att det är advent), blandat med övriga lovsånger. Själv väntar jag gärna med dessa till julen bryter in, men som sagt: vi gör olika.

Lovsångsorkestern var inte överlycklig, när strömmen gick efter en timme. Det kallas för ’load shedding’ och beror på att Sydafrika just nu har brist på elström. Under ca: 2 timmar stängs område efter område av, enligt ett rullande schema. (Detta har hållit på ett tag, så vi hade kokat vatten och hällt upp på termos till kyrkkaffe, när vi kom hem).

Det var också nattvard. Även här är det intressant att vara med om andra ordningar. De flesta delarna i gudstjänstordningen fanns med, fast i helt annan ordning. Och vi tog emot brödet och vinet där vi satt. Vinet i särkalkar. På denna punkt är jag av en annan uppfattning. Den gemensamma bägaren, som vi alla dricker ur (eller doppar i) är en stark symbol, som jag ogärna missar. Men återigen: vi gör olika.

Störst av allt denna söndag var dock den världsvida kyrkans gemensamma bön.

Mandela

Flowers in front of the monument a year ago.

Idag för ett år sedan dog Nelson Rolihlahla Mandela. Låt oss ägna en minut åt eftertanke. Inte minst med tanke på situationen i Sverige. En fråga kunde vara:

Hur skulle Mandela ha tänkt kring situationen i Sverige idag?

Självklart kan varken jag eller någon annan ge ett svar på detta. Vad jag i stället vill göra är att använda Mandelas liv som ett teoretiskt ramverk, för att se på den uppkomna situationen i Sveriges riksdag (som jag menar är ett symptom på djupare problem i det svenska samhället.)

Inte långt från Pietermaritzburg finns ett monument över Mandela som verkligen är värt ett besök. Det har rests på den plats där Mandela greps den 5 augusti 1962.

I det lilla museet, som finns på platsen, sammanfattas Mandelas liv med sex ord:

Character - personlighet
Comrade - kamrat
Leader - ledare
Prisoner - fånge
Negotiatior - förhandlare
Statesman - statsman [sic]

Character - personlighet

Vi har alla fått olika gåvor. Vi är personligheter. Låt oss använda dessa och tacka Gud för dessa. Det gäller inte bara människor, som vi beskriver som goda. Även personer som hyser uppfattningar, som vi inte delar, har fått en personlighet, som använd på rätt sätt, kan vara gemenskapen till nytta.

Comrade - kamrat

Mandela var medlem av ANC. Det var under hela hans liv oerhört viktigt. Om vi ska kunna arbeta för ett gott samhälle, måste vi organisera oss. Rimligen gör vi det i olika organisationer. Det är bra. Men alla organisationer, menar jag, kommer inte att kunna skapa ett gott samhälle, för de har som grundidé att samhället bara är till för vissa.

De så kallade Sverigedemokraterna är en av dessa organisationer. I deras valmanifest står det:

Sverigedemokraterna arbetar för ett Sverige där samhället präglas av en historiskt rotad, gemensam svensk kultur som skapar sammanhållning och solidaritet mellan medborgarna.

Vad skulle Mandela sagt? Jag tror att han skulle skakat på huvudet och tänkt att på denna grund kan aldrig ett samhälle byggas.

Leader - ledare

Ska vi på allvar kunna motverka den ideologi som de så kallade Sverigedemokraterna står för, behövs ledare. Inte först och fraämst ledare som är ’emot’ utan ledare ’för’. Ledare för ett gott samhälle. Sådan ledare finns. Men finns det någon som idag kliver fram i Sverige? Någon som sticker ut? Kanske skulle Tage Danielsson eller Astrid Lindgren, om de levt, kunnat vara sådana ledare.

Eller är det precis tvärtom. Vi kan alla ta vår egen ledarroll på allvar. Mandela blev inte världsberömd på en gång. Det viktiga ledarskapet ägde rum långt innan han nådde ära och berömmelse. Många andra ledare i Sydafrika spelade en lika avgörande roll som Mandela – men blev inte berömda. Ditt och mitt ledarskap kan vara avgörande.

Prisoner - fånge

Kampen för det goda samhället har alltid ett pris. Kanske inte fängelse. Men det är obekvämt att stå upp för mänskliga rättigheter. Även i Sverige. Ville Mandela spendera 27 år i fängelse? Säkert inte! Men han var beredd att göra det, när det krävdes. Vad är Du och jag beredda att offra, ge upp, för ett gott samhälle?

Negotiator - förhandlare

Som jag ser det, är det helt fel att i nuläget förhandla med de så kallade Sverigedemokraterna. De ledamöter i riksdagen som vägrar detta gör rätt. När Mandela (och andra frihetskämpar) kämpade mot Apartheid, fanns det inte på kartan att förhandla med de styrande, som gjorde skillnad på människor, utifrån ras. Men när apartheidregimen höll på att falla, då var det dags för försononing och förhandling.

De så kallade Sverigedemokraterna har idag ingen reell makt i Sveriges riksdag,  om inte de andra partierna ger det till dem. Min uppfattning är att alla de andra sju partierna har del i den uppkomna situationen. Och även del i lösningen. De måste förhandla med varandra.

Statesman – statsman [sic]

Min bön och förhoppning är att den som får talmannens [sic] förtroende att bilda regering efter det extra val som ska hållas i mars nästa år, kliver fram som en ansvarskännande statsperson. Och att de andra i riksdagen också agerar så.

Vid monumentet utanför Pietermaritzburg går det att läsa något som Mandela har sagt:

It always seems impossible until it's done.
Det ser alltid omöjligt ut tills det är gjort.

Det önskar jag att vi i Sverige skulle ta till oss. Det går att bygga ett gott samhälle. Där målsättningen är att alla medborgare får del av det goda. Ett samhälle som också är öppet för att ta emot dem som söker skydd. Eftersom ytterst hela jorden är ett, enda samhälle.