Fyra bröllop och en .... Mark Levengood

Nu har jag, två gånger, sett det första avsnittet av TV-programmet

Tro, hopp och kärlek.

Intressant, på många sätt. Vad handlar programmet om? Självklart om fyra personer, som lever singelliv och vill träffa en livskamrat.

Eller handlar det egentligen om hur människor som bor i Sverige ser på företeelsen 'präst' eller 'pastor'?

Förmodligen båda. Men i mitt tycke vägde åtminstone det första programmet över till fördel för projektet:

Popularisera prästrollen

Så börjar nämligen själva introduktionen. Programledaren, Mark Levengood, talar om sin barndom och säger bland annat att då sades det:

När prästen går hem då börjar kalaset.

Ett annat citat, som beskriver hur prästen betraktades då:

Prästen upphöjd över vanligt liv, insvept i dyster andlighet ...

Vi får möta tre präster i Svenska kyrkan och en pastor i Pingstkyrkan. Jag känner en av dem. Kristin Molander, som arbetar på ekumenikenheten på Svenska kyrkans kyrkokansli. Det blir mitt andra perspektiv. Om jag förstår det hela rätt, har en slags statistisk bedömning lett till att det valts tre präster i Svenska kyrkan och en pastor i pingströrelsen. Egentligen är ju romersk katolska kyrkan i Sverige större än pingströrelsen, men det kan bli svårt att hitta en katolsk präst, som ställer upp på programmets idé. Även om det inte saknas singlar bland romersk katolska präster. Lösningen blir då att programledaren får representera Sveriges näst största samfund. (Mark Levengood är romersk katolik).

När jag ändå funderar över Mark Levengood, så inser jag att han är vald för att han är en lysande programledare. Men är det inte också så att han som homosexuell person, fyller ut ett annat tomrum i programmet?

Det första programmet var ju ett skol-exempel på heteronormativitet. Nu känner jag ju inte de medverkande så väl men jag tyckte mig höra att alla fyra sökte en livskamrat av det motsatta könet. Vilket naturligtvis är helt OK.

Att SvT gör det valet, styrker min analys att den övergripande programidén är att att popularisera prästrollen. Och då hade det varit 'too much' att också ha med en präst som är öppet homosexuell. Eller en prästvigd trans-person.

Här räddas alltså programmet av Mark Levengoods närvaro.

Vilket får mig att associera till filmen

Fyra bröllop och en begravning

Där visas fyra heterosexuella bröllop. Att många människor inte ryms inom den normen löses genom att liturgiskt gestalta begravningen av en homosexuell man. Scenen där hans livskamrat håller tal vid kistan, blir till en lika stark kärleksförklaring som någon av vigslarna.

I en bloggpost på engelska reflekterade jag igår över en konferens jag var med om igår, som hade överskriften

Religion överskrider gränser

Det handlade om företeelsen 'protestantism' som en 'god religion'. Jag ser spår av detta tänkande i programmet. Även om en pingstpastor kanske inte kan beskrivas som protestant i samma bemärkelse som en präst i Svenska kyrkan.

Prästen/pastorn står för det upplysta (moderna) perspektivet till skillnad från andra, mer suspekta former av religion. Ja, jag vet att programmet inte har för avsikt att säga detta. Men det finns där.

I varje porträtt återkommer frågan om vad folk ska säga om att deras präst/pastor är med i detta program. Mark Levengood frågar också ett antal människor på gatan:

Går det för sig?

De yngre (med undantag av två barn, som får frågan om präster kan pussas i TV) tycker att det går för sig. De äldre är mer tveksamma.

Frågan är om inte programmet snarare förstärker bilden av prästen som annorlunda, gammaldags? Varför åker Mark Levengood annars runt i en gammal Volvo Amazon?

Kristin Molander har blivit intervjuad av Kyrkans Tidning och säger där:

- Jag gör det här för kyrkans skull och för mig, i den ordningen. Det här är ett nytt sammanhang för kyrkan och kan jag bidra genom att visa på ett kristet förhållningssätt så vill jag göra det.

Hon fortsätter:

- Det primära för mig är inte att träffa någon.

Spännande. Det stärker min tes om den övergripande idén med programserien.

Kanske kommer jag tillbaka till djupare analyser av de olika porträtten. Kanske inte. Men det finns en del att reflektera över.

Mina perspektiv i denna bloggpost handlade om:

Det ekumeniska perspektivet

Prästrollen 

Heteronormativitet

Jag vill säga en sak till om det sista. Mark Levengood gör två beskrivningar av kvinnor, som jag studsar inför:

Skinntorr sak

Vilket handlar om dåtidens prästfruar.

Rivjärn

Som han ska försöka hitta åt en av männen.

Jag blev inte så imponerad av detta. Men det hör egentligen ihop med det heteronormativa perspektivet. När dualismen kvinna – man förstärks, frodas även stereotyperna. Och det gör de framför allt i beskrivningarna av kvinnor. (Jag försökte lyssna efter liknande omdömen om män och det enda jag hörde handlade om deras oförmåga att laga mat.)

Jag tvivlar på Svenska kyrkans ...

... facebook-sidas förmåga att prioritera rätt. Igår kväll kom det en status:

Imorgon är det Tomas tvivlarens dag, Tomasdagen. Tvivel ses ibland som något dåligt, en svaghet, men är inte tvivel en förutsättning för tro? Om det finns tvivel, så finns det tro. Om det finns tro, så finns det tvivel. Tycker du att tro och tvivel speglar varandra?

Nu vill jag kommentera två saker:

1. Har kyrkoåret gjort sitt?

En av de första kommentatorerna skriver:

Jag tvivlar på att det är Tomas tvivlares dag. Är det det inte Herrens moders?

Svaret från redaktören lyder:

Hej NN!  Temat för gudstjänsten enligt kyrkoårskalendern är Herrens moder. Men den 21 december är sedan länge Tomasdagen. NN/redaktör

Min fråga återkommer: har kyrkoåret gjort sitt?

2. Är tvivel alltid bra?

Det är mycket bra att Svenska kyrkans facebook-sida tar upp en så viktig diskussion som den kring relationen mellan tvivel och tro. Varje människa, tror jag, kan känna igen sig. Men frågeställningen behöver kvalificeras. Jag undrar: Är tvivlet ett egenvärde? Och om det är det, när i så fall?

Jag tänker på min relation till min livskamrat. Jag älskar henne och litar på henne. Om jag skulle se henne rakt in i ögonen och säga:

Min älskade, jag tvivlar på Dig!

Vore det något önskvärt? För om jag ska vara riktigt ärlig gör jag inte det. Jag tackar Gud varje dag för vår relation. Min relation till min hustru bygger på djup förtröstan. Om någon skulle säga:

Men Anders, Du förstår väl att Du är lite för tvärsäker. Vore det inte bra med en gnutta tvivel i alla fall?

Nej, jag tror inte det!

Skulle det däremot vara så att jag började tvivla på vår relation. Då är det för mig självklart att jag måste fundera över det. Att vi måste prata om det. Att vi kanske behöver hjälp.

Och visst har vi pratat om det. Hela vår relation är ju genomsyrad av ständig kommunikation. De som känner oss kan intyga att det händer (ofta) att vi kommer med invändningar, ifrågasätter och i den meningen betvivlar vad den andra säger eller gör. Men att upphöja det till en slags grundhållning. Nej tack!

Jag förstår att facebooksidan inte talar om min relation till min hustru. Men vad talar den om? Vår relation till Gud? Låt mig pröva den tanken. Kan det vara så att vi människor tvivlar på Gud? Självklart! Det är ofrånkomligt. Men är det något eftersträvansvärt? Inte i sig! Om en medmänniska kommer till mig och säger:

Jag har tvivlat så länge på Gud men nu tror jag. Jag har funnit förtröstan.

Är det fel? Betyder det att denna person ligger i farozonen för att bli tvärsäker och rigid? Nej, blir mitt svar.

Däremot ska vi tvivla på människor med makt. Människor med rikedom. Människor med status. Människor som har positioner. Mer tvivel och ifrågasättande uppåt i hierarkierna. Fler kvinnor som ifrågasätter patriarkala maktstrukturer. Fler män som ifrågasätter patriarkala maktstrukturer.

Gärna diskussioner om hur vi beskriver Gud och mycket gärna kritiska öron, när jag eller andra präster predikar.

Men i en kärleksrelation är inte tvivlet till någon hjälp. Det smyger sig in ibland och måste då bemötas. Men kärlek utan tvivel är helt OK.

Och när jag säger:

Jag tror på Gud.

Handlar det mer om kärlek än om försanthållande.

Idag är det Marias dag! Nu åker vi till kyrkan och firar gudstjänst.

Vilken blick

Varje lördag döps ett antal barn i Kalmar Slottskyrka. Prästerna i Kalmar turas om. Idag var det min tur. Jag döpte två barn. Den ena flickan ville hållas under magen och titta ner i dopfunten. Inte mig emot. Den andra höll jag som vanligt. D v s hon tittade rakt upp. När jag mötte hennes stadiga blick tänkte jag:
- Om Du skulle kunna berätta för mig om vad tro är. Tillit! Det verkar som om Du vet allt och Din blick är djup som en ocean.
Båda flickorna var lugna och vakna hela tiden. Det blev en otrolig närvaro i hela dopgudstjänsten.
När jag döper tänker jag ofta på detta. Tro, är inte något som sitter i förnuftet bara. (Visst, en del sitter även där!) Det är en slags livsinställning. Inte konstigt att Jesus tog fram ett barn och ställde det mitt i skaran av lärjungarna, som en förebild.

Har vi fattat vad Jesus menar? Hur ofta gör som Jesus?

Ludde

Varför är hunden Ludde med i facebook? Ja, egentligen skulle man ju fråga Ludde. Problemet är bara att Ludde fått hjälp att ansluta sig. Först och främst måste han ha en fungerande e-mail-adress. Det kan ju ordnas. Dessutom måste han vara äldre än vad han egentligen är. Fast, räknar man att det går flera hundår per människoår, kan det ju kvitta.
Men varför är han med på facebook? Kanske för att visa, att man på facebook egentligen inte vet om den som utger sig för att skriva, verkligen skriver. Nu kanske inte så många lämnar enorma förtroenden till en hund. Men tänk om den jag kommunicerar med på facebook inte är den jag tror. Kollar jag sådant?
Fast å andra sidan - är det inte fantastiskt att vi litar så mycket på tekniken och det vi ser på datorskärmen, att vi faktiskt utgår från att den som vi kommunicerar med både är den hon eller han utger sig för att vara och dessutom verkligen finns.
Det skulle man nästa kunna jämföra med att ha en tro ....