Om misstroende och förtroende

Annika Strandhäll och Annie Lööf

Misstroendeomröstning i riksdagen är inget jag har stora kunskaper om. Förstår jag det rätt händer det ibland men det har aldrig lett till att en minister fällts. Så inte heller idag, när det väcktes misstroende mot socialförsäkringsminister Annika Strandhäll.

Eftersom jag inte sett på nyheter eller lyssnat på radio idag ville jag söka kunskap om hur det gått. Jag hade hört att Centerpartiet skulle lägga ned sina röster, så jag googlade på Annie Lööf och Annika Strandhäll. Då kom det upp en artikel i Aftonbladet från 8 april. Den handlar om det stöd, som Annika Strandhäll gav till Annie Lööf, när hon blev utsatt för en hatstorm i sociala medier, på tvåårsdagen efter terrorattacken på Drottninggatan.

Statsministern har ju också tagit upp detta som en viktig del av skeendet nu, att Annika Strandhäll också blir utsatt för näthat. Det såg jag i gårdagens aktuellt. Och när jag googlade kring detta, kom det upp en annan artikel i Aftonbladet, där statsminister Stefan Löfven stöttar även Annie Lööf. 

Misstroende har ju med förtroende att göra. Kan det finnas en rent mänsklig sida av det hela? Att en politiker från ett parti, som stöttar en kollega från ett annat parti, inger förtroende. Och att detta spelar roll vid en omröstning?

I så fall visar det att nättrollen påverkar politiken men kanske inte alltid i den riktning de själva avsett. Och att dagens beslut är ett misstroende mot nättrollen.

Säkerhet - för vem?

Igår fördes en intensiv debatt i media om vad statsminister Stefan Löfven egentligen menade. Kan regeringen tänka sig att använda militärer mot civila? Nej, så ska det inte tolkas menar somliga. Andra uppfattade ändå att det fanns en öppning hos statsministern för detta. Aftonbladet skriver in en rubrik:

Löfven utesluter inte militär mot gängen

Jag såg inslaget i Aktuellt. Justitieminister Morgan Johansson grillades av nyhetsankaret. Tröttsamt! Går det inte att komma lite djupare i den politiska analysen?

Företrädare för olika partier fick komma till tals på scenen.
Gudrun Schyman är nummer två från höger. 

Efter att ha varit på Norrmalmstorg i söndags, på en manifestation, som anordnades av Me Too Sweden, måste jag ändå fundera över hur olika fokus läggs, när det gäller säkerhetsfrågor. Hur kan det komma sig att ansvariga är beredda att lägga miljarder på det militära försvaret och diskutera möjligheten av att använda militärer i förorterna men inte göra mer, när det gäller våld och övergrepp mot kvinnor?

Gudrun Schyman sammanfattade på Norrmalmstorg:

Vi kan inte ha miljardrullningar till det militära försvaret och samtidigt kaffepengar till kvinnojourerna.

Även Helle Klein har en poäng när hon på Dagens Arbetes blogg skriver om partiledardebatten:

Partiledardebatten stannade vid oron och glömde framtiden.

Får vi en valrörelse i år, som bara handlar om lag och ordning, brott och straff, så får vi också ett otryggare samhälle. Det är jag övertygad om.

An open society

On the website of Al Jazeera I found this photo. Dedicated police who also
show vulnerability. A sign of an open society. Photo: Noella Johansson/EPA 

Yesterday afternoon a beer truck ploughed into a department store in central Stockholm. An event similar to terror attacks in Nice and Berlin (to mention two cities in Europe). It has happened in many cities around the world but in Sweden this was the first time. (A suicide bomber tried to cause damage in 2010).

It did not come as a surprise. Sweden is part of the world and what takes place elsewhere can also happen here. Obviously!

The reaction from our Prime Minister, Stefan Lövfen, represents the sentiments of many. In a press conference yesterday evening he told media that an investigation will find out if this was a terror attack. If so, he said, it is clear that the objective of terrorism is to undermine democracy. The message from the Swedish state is: you will never, ever win!

It reminds me of the message former Prime Minister Jens Stoltenberg in Norway conveyed after the massacre on Utøya, near Oslo in 2011:

Our response is more democracy, more openness, and more humanity.

This is also what I hope for in Sweden. And I believe that it is possible. After the attack yesterday a hashtag started

#openstockholm

This has become a signal that the right response is more openness. As an example people in Stockholm opened their homes to those, who could not leave the city, since all train traffic had been stopped.

As we now enter the Holy Week this is also what I wish. The entry of Jesus into Jerusalem, riding on a donkey, not as a warrior, but in humbleness. This is the right approach. 

When in Rome …

Eller på svenska:

Ta seden dit man kommer

Under åren i Sydafrika funderade hustrun och jag på denna klokskap med jämna mellanrum. Vi upplevde att devisen inte präglar Sydafrika på samma sätt som den präglar Sverige. Det finns inte en stark förväntan på att ’ta seden dit man kommer’ i det sydafrikanska samhället. Nu är jag fullt medveten om att jag inte varit i alla sammanhang i Sydafrika, utan endast i vissa. Jag kan också ha tagit miste. Min upplevelse är min och grundar sig på mina begränsade erfarenheter.

Det jag vill fråga är följande: skulle det kunna vara så att många av oss i Sverige är så fast i föreställningen att vi är en monokultur att vi tar för givet att alla tycker att man ska ta seden dit man kommer? Kan det vara så, att många sammanhang i världen bygger på att man istället respekterar gästen och låter gästen få vara den hen är?

Ni förstår att jag funderar kring handskakandet. Det har ju i debatten kring Yasri Khan hävdats att man ska ta seden dit man kommer. Vilket i och för sig är befängt! Yasri Khan är född i Stockholm.

Men även om det hade varit en person som kom från ett annat land, undrar jag: var i deklarationen om mänskliga rättigheter står det att man ska ta seden dit man kommer?

En som verkar argumentera enligt denna devis är min kollega Karin Långström Vinge. Hon skriver i en krönika i Skaraborgs Allehanda daterad 30 april:

Det kanske är så att en politiker som gör anspråk på att företräda ett parti och andra människor måste följa den tradition som är majoritet där hen befinner sig. Ta seden dit hen kommer, helt enkelt. Miljöpartiet, som i vanliga fall driver för viktiga frågor för att behöva ägna tid åt ständiga krishanteringar, lanserar en uppförandekod. Det är bra - då behöver ingen fundera. Och den som av religiösa skäl inte kan leva upp till den uppförandekod som gäller i den förening en vill tillhöra (oavsett om vederbörande tillber Gud, Buddha eller en påse grillchips) kan helt demokratiskt välja att engagera sig någon annanstans.

Karin säger inte att hon med 'seden' menar 'den svenska seden' Det går att läsa uttalandet som om hon menar 'miljöpartiseden'. Men fortfarande: är det verkligen så enkelt? Det tror inte jag. Frågan måste betraktas ur en rad olika synvinklar. Genus är såklart ett perspektiv och bör beaktas. Men det finns även under paraplyet ’feminism’ många perspektiv. En som skriver klokt om detta är en annan kollega, Helene Egnell, på bloggen

Den Kristna Humanismen.

Helene lyfter vackert fram de olika språkliga metaforerna:

Att ta den utsträckta handen

och

Handen på hjärtat

Ytterligare ett inlägg, som jag vill peka på, hittar jag i tidningen Syre, där Anna-Klara Bratt bland annat skriver:

Att ta varandra i hand är inte det enda sättet att hälsa. I striden om handskakningen krockar problem som den intersektionella och postkoloniala feminismen har brottats med i årtionden

Liksom Helene anlägger hon flera perspektiv. Intersektionalitet. De betyder inte att någon av dem gillar att män och kvinnor i detta fall behandlas olika. Men det innebär att saken inte är så enkel. 

Anna-Karin Bratt skriver vidare:

Ett enkelt rättesnöre är att rättigheter generellt vinner på att byggas ut – och att diskriminering bör beivras – inte motas med mer diskriminering.

Hon är kritisk till Stefan Löfvens, som hon menar, förhastade utspel i riksdagen. På Svenska Dagbladets hemsida hittar jag ett klipp där han säger:

I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen.

Jag delar Anna-Klara Bratts uppfattning att statsministerns uttalande skulle kunna blivit en stor skandal utomlands.

Själv försöker jag behandla alla människor lika. Men jag vet samtidigt att jag inte alltid klarar av att göra det. Jag misslyckas hela tiden. Därför välkomnar jag även i denna fråga problematisering och ett visst mått av ödmjukhet.

Opinionsundersökningar – varför?

Går det att lita på en opinionsundersökning? De duggar tätt inför allmänna val. Just nu, när ett extra val är på gång, kommer dessa mätningar i form av ett hällregn.

Aftonbladet har följande rubrik i dagens nätupplaga:

Så många vill se Kinberg Batra som ny statsminister

Bilden föreställer henne och Löfven. Samt ett cirkeldiagram, som är omöjligt att tolka. Av färgerna att döma ser det ju väldigt rödgrönt ut. Men är det rätt analys?

Cirkeldiagrammet är kanppast till någon ledning. "Starka siffror för Kinberg Batra" men väldigt lite blått.

Jag måste erkänna att min första reaktion var att Anna Kinberg Batra leder i förhållande till Stefan Löfven. De stod ju också på förstasidan:

Starka siffror för Kinberg Batra i ny mätning

När jag klickar mig vidare nås jag av följande budskap:

Aftonbladets opinionsundersökning Sverige Tycker har ställt frågan vem man helst vill se som statsminister efter extravalet.
Flest vill att Stefan Löfven sitter kvar på posten. Trots att gårdagens Sverige Tycker-undersökning visade att förtroendet för honom dalat svarar 37 procent Löfven.– Det visar att han framstår som den främsta statsministerkandidaten, säger Karin Nelsson, projektledare för Sverige Tycker.

Jag minns gårdagens artikel. Som visade att Löfven dalat rejält. I mitt facebook-flöde var det en och annan som då verkade vädra morgonluft.

Hur blir det nu? Om 37 % vill ha Löfven och bara 28% Kinberg Batra? Nej, jag är inte imponerad. Och jag blir mer och mer tveksam till att vi behöver dessa ständiga påminnelser om hur våra tyckanden böljar fram och tillbaka.

Jo, visst kan jag låta bli att läsa. Framför allt kan jag låta bli att vara med i Sverige Tycker's läsarpanel. För det är så denna opnionsmätning görs. Aftonbladet/Sverige Tycker går inte ut och frågar människor utan läsare får anmäla sitt intresse och bli medlemmar i denna panel. Påverkar inte det resultatet? Jag menar, visserligen läser väldigt många aftonbladet (antingen på nätet eller i pappersformat) men är den inte fortfarande ”obunden socialdemokratisk”?

Ytterst handlar det väl, som så ofta, om att sälja lösnummer. Jo, jag vet att detta är ett argument, som går att diskutera. Om inte en kvällstidning säljer lösnummer, kan den ju inte överleva. Så Aftonbladet gör ju bara det som en kvällstidning måste göra. Men vi som läser kan ändå ha detta i bakhuvudet. Källkritik!

Inför extravalet den 22 mars behövs nog mer än tyckanden. Om vi tar demokratin på allvar behöver vi fundera, lyssna, reflektera, diskutera, lyssna, debattera, samtala, lyssna, och förmodligen lyssna igen.

Fredrik, var är Du!

Visst är det politisk kris i Sverige. Men jag tror att det är ett symptom på något djupare. Situationen i världen. Klimatkrisen. Som hör ihop med den orättvisa världsordningen. Som skapar konflikter. Som gör att människor måste fly. Som bidrar till att 13 % av de röstberättigade i Sverige vill ha hårdare tag mot de som drabbas.

Låt oss fortsätta att arbeta för en rättvis värld. På många plan.

Och be för att politikerna i Sveriges riksdag kan hitta möjligheter till samtal. Ännu har inte statsministern utlyst valet. Det finns tid.

Möjligen tycker jag att Stefan Löfven spelar ett väl högt spel. Ett extra val kan skapa ett ännu värre läge. Min tolkning är att han egentligen inte vill ha ett extra val.

Att ledaren för riksdagens andra största parti inte syns till idag är allvarligt. Fredrik, var är Du? Du sitter ju i riksdagen.

Och ledaren för det tredje största partiet är sjukskriven.

Nog borde väl de ansvariga, folkvalda kunna ta ansvar på ett bättre sätt.