Så brukar det heta. Idag hade hustrun och jag varit i högmässa. Det är ju Alla helgons dag, så vi tog tillfället i akt att gå i kyrkan en lördag. På väg hem mötte vi en pappa med sin son (tror jag att det var).
Ambasha
Ambasha eller himbasha är ett bröd som bakas i Etiopien och
Eritrea och som framför allt används i anslutning till gudstjänsten vid stora
högtider. I Aneby fanns det många flyktingar från Eritrea och när det var
högtid i kyrkan tog de med sig detta fantastiskt goda, väldoftande bröd. När
gudstjänsten var slut delades det ut. Någon kom med brödet och man fick bryta
en bit och så bars det vidare.
Särskilt minns jag vid en gravsättning av en god vän. Den
skedde någon dag efter begravningen, som skett på annat håll. Ingen samling
efteråt var planerad men några eritreaner kom med ambasha och så uppstod en
spontan måltidsgemenskap på kyrkogården. Så starkt!
Nåväl, idag mötte hustrun och jag denna pappa med sin son.
Och jag kunde alltså inte låta bli att påpeka att han i sin hand höll en bit
ambasha. Vad hände? Jo, ögonblickligen stannade han och gick tillbaka mot oss
och räckte fram en bit, så att vi skulle bryta loss varsin del. Vi sa: tack.
Inget mer. Pappan och sonen fortsatte åt sitt håll och vi åt vårt.
Efteråt tänkte jag på att det kanske är märkligt att ta emot
en bit bröd från en person jag aldrig träffat förut. Men i mötet såg vi en
samhörighet som ligger djupare. Vi delade bröd mitt i steget och det var stort.
Det finns de som säger att den som kommer till Sverige från ett annat land ska anpassa sig och bli svensk. Annars kan de till och med mista sitt medborgarskap – om de nu hunnit bli svenska medborgare – och skickas tillbaka till det land de kom ifrån. Om det blir så, tänker jag inte heller anpassa mig. Skicka mig vart ni vill men jag vill inte bo i ett likriktningens land, där någon makthavare bestämmer vem som som hör till och vem som ska ut. Jag älskar kulturmöten. De berikar vår värld och vårt samhälle.
