Knut Isaksson – in memoriam

1973 flyttade familjen till Kyrktåsjö i norra Ångermanland. Egentligen var det mina föräldrar och jag eftersom mina äldre syskon i princip var utflugna. Själv började jag högstadiet på hösten och åkte under de tre åren dagligen skolbuss ner till Hoting. En sträcka på drygt 2 mil. D v s 4,5 mil ToR.

Knut var studierektor när jag började men jag tror att han blev rektor under de tre åren jag gick på centralskolan i Hoting. Och han var vår klassföreståndare. Vi gillade Knut för han var rättvis, sträng och samtidigt humoristisk.

Två minnen vill jag dela. Vi hade honom också som lärare i religionskunskap något av åren. Då var han studierektor. Jag hade pianolektion 20 minuter i början av en av lektionerna. En torsdag när jag kom till musiksalen fann jag en lapp att musikläraren var sjuk och lektionen inställd. Finemang tänkte jag. En halv håltimme till skänks. 20 minuter sedan klev jag in i klassrummet. (Som studierektor visste förstås Knut att musikläraren var sjuk. Men det sa han inte. Åtminstone inte direkt.)

- Var har du varit?

- Pianolektion. Det har jag ju varje torsdag.

- Jaså, vem har du som lärare då?

Där någonstans insåg jag mitt misstag och fick krypa till korset. En minnesbeta!

En annan gång hade jag burit mig oerhört otrevligt åt på en annan lektion. Med en annan lärare. Jag blev uppkallad till Knut, som då var rektor. Jag insåg absolut hur klandervärt mitt tilltag var och förväntade mig skäll. När jag satt mig ner på en stol mitt emot Knut möttes jag av en vänlig men utforskande blick. Och en stunds tystnad, som kändes som en evighet.

- Varför, Anders? Varför?

Givetvis hade jag inget bra svar utan fick helt enkelt erkänna min gärning och försäkra honom om att jag inte skulle göra något liknande igen.

För några år sedan fick vi kontakt på Facebook. Det var roligt att följa honom och även få en och annan kommentar. Alltid vänliga.

Och framför allt att läsa om den rakryggade och principfaste Knut som lät sig styras av goda och människovänliga värdering. Ytterst förstås sin kristna, grundmurade tro, formad i pingströrelsen. Att Knut valde att gå ur Kristdemokraterna när de började samarbeta med SD gjorde mig både varm inombords och lite stolt över att ha fått lära känna honom. Beskrivningen i Dagen säger mycket:

När den 78-årige pingstvännen Knut Isaksson lämnar Kristdemokraterna vill han att det ska synas. För elva år sedan startade han en lokalavdelning i Dorotea och blev på köpet utsedd till årets kristdemokrat.

– Utvecklingen har gått åt fel håll, säger han nu och bommar igen lokalavdelningen.

Andra får avgöra hur jag är som människa men skulle någon beskriva mig i positiva ordalag så har Knut definitivt bidragit till det.

Knut avled för en vecka sedan. Må han vila i frid till uppståndelsens morgon!

Min gamle rektor …

Högstadiet gick jag på Centralskolan i Hoting. Det är den största skola jag gått på. Efter att ha gått lågstadiet i Porjus, där det fanns ungefär 60 elever i årskurserna 1-6 och mellanstadiet i Långträsk, där vi var 45 elever hamnade jag 1973 i Hoting. 150 elever på högstadiet. Det kändes stort och jag hade några svåra år. Mest i skolbussen till och från Hoting. På skolan hade jag ett par stadiga kompisar, som jag fortfarande har kontakt med. Det var mycket betydelsefullt för mig. Jag var stökig dessa år och gjorde en del dumheter, som jag ångrar.

En del av dessa dumheter kom till rektorns kännedom. Jag minns ett par samtal på hans expedition. Inte med stolthet. Men har var bra. En gång var han tyst i en evighet och frågade sedan:

Varför, Anders?

Jag hade såklart inget bra svar och hade föredragit en utskällning. Men Knut Isaksson var inte sådan. Han ville hellre få oss att tänka själva, som jag minns det.

Vi hade honom som lärare i religionskunskap. Torsdagens lektion i årskurs åtta, tror jag det var, sammanföll med min lektion i piano. Så jag kom alltid tjugo minuter för sent. Med godkänd anledning. En gång möttes jag av en lapp på dörren till musiksalen:

På grund av sjukdom är alla pianolektioner inställda.

Så bra, tänkte jag. En halv håltimme. Så tjugo minuter senare gick jag in i klassrummet och Knut frågade:

Var har Du varit?

Jag tänkte inte på att han som rektor kände till vilka lärare – även i musikskolan – som var sjuka den dagen, så jag svarade käckt:

På pianolektion som jag är varje torsdag.

Jag minns inte vad Knut sa. Bara att jag blev totalt avslöjad. Tablå!

Men nu vill jag lyfta fram något jag läste i hans Facebookflöde häromdagen:

Stor respekt till Knut Isaksson, Dorotea, kristdemokratisk politiker som lämnar sitt parti efter partiledningens samarbete med SD i bland annat migrationsfrågorna.

"Jag vill gärna att det kommer ut att jag inte står för den här politiken. Jag har barn som är engagerade i flyktingfrågor och vill gärna kunna se dem i ögonen i framtiden", säger Knut Isaksson.

Käre Knut, jag blir stolt över att ha fått ha Dig som lärare och rektor i tre år. Stor respekt.

Joel Halldorf twittrade om Knut och jag skrev en kommentar, som fick många likes. Det verkar som fler känner respekt för honom.

Det går också att läsa om Knut i Västerbottenskuriren (VK) och Dagen men de är bakom betalvägg. 

Jag känner andra KD-politiker som stannar kvar i partiet. I något fall tror jag det handlar om personer som vill fortsätta att kämpa inifrån partiet. Det är också ett hedervärt agerande. Det är svårt att veta utifrån hur olika personer tänker.

Men just nu vill jag lyfta fram min gamle rektor. En person jag högaktar.

En ny epok i migrationspolitiken?

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund tar bladet ifrån munnen i DN debatt idag. Min första reaktion är negativ. Ligger inte åsikterna nära, alltför nära SD? Jag bestämmer mig dock för att ge Hägglund en chans. Han är trots allt ledare för ett parti som på sin hemsida, under fliken 'vår politik' skriver:

Vårt mål är ett samhälle där friheten att forma sitt eget liv går hand i hand med ansvaret för för sin medmänniska. Vi vill bygga ett samhälle som håller samman.

Frågan blir nu: ligger Hägglunds förslag i linje med detta eller inte? Jag börjar med en välvillig läsning och vill då lyfta fram följande:

1. Hägglund börjar med att lyfta fram migranternas perspektiv.

För de som betalar priset är dagens nyanlända som fastnar i långvarigt socialt och ekonomiskt utanförskap.

2. Hägglund vill inte att politiker ska klistra etiketter på varandra utan "göra politiken bättre". Det är väl i och för sig en god inställning. Diskutera sakfrågor. Skilj på sak och person.

3. Kristdemokraterna vill, enligt Hägglund, fortsätta att kämpa

... för en migrationspolitik som bygger på öppenhet, respekterar asylrätten och värnar de värden och principer som skyddsgrunderna bygger på.

4. Med sina förslag vill Hägglund både

... sänka kostnaderna och öka chanserna till jobb.

5. En 'nyanländ' slipper, enligt förslagen, betala inkomstskatt under de första fem åren, förutsatt att den sammanlagda inkomsten inte överstiger en halv miljon (under de fem åren).

6. Även om tidsbestämt uppehållstillstånd föreslås, ska den asylsökande efter tre år få permanent uppehållstillstånd om skyddsbehovet kvarstår.

7. Även familjeåterföreningar säkerställs genom att

... den som beviljats uppehållstillstånd för tre år ges rätt att återförenas i Sverige med sin make/maka och barn under 18 år.

8. Hägglund vill, enligt vad han skriver, inte att asylrätten ska inskränkas.

Jag tänker varken hålla fast vid en politik som inte fungerar eller acceptera beslut som inskränker asylrätten.

Sammantaget verkar det som att Hägglund ligger en bra bit ifrån SD. Men jag kan inte låta bli att fundera om riktningen i dessa förslag. Sker inte ett närmande till SD? För Hägglund debatten kring migrationspolitiken på ett bra sätt?

Jag har några kritiska synpunkter också. De blev faktiskt nio till antalet, utan att jag tänkte på det:

1. Hägglund skriver:

Och morgondagens asylsökande som riskerar att möta en stängd dörr. En integrationspolitik som inte fungerar undergräver migrationspolitikens legitimitet. När politiken tappar legitimitet riskerar kraven på åtstramningar så småningom att förverkligas.

Jag ser ett outtalat eller kanske delvis uttalat resonemang bakom detta. Nämligen, om inte de etablerade partierna lyssnar på människors oro, kommer dessa att rösta på partier som vill stänga dörren för asysökande. Därför måste vi agera.

Ingen bra grund för politik. En slags hotbild. Är det inte ärligare att visa ledarskap och driva en politik som slår vakt om en oinskränkt asylrätt? Istället för att snegla åt sidan och agera utifrån rädsla för att de röstberättigade ska gå någon annanstans?

2. Hägglund beskriver människors oro, som tar sin uttryck i mejl, samtal runt fikabord men även i röstsiffror. Jag kan bara tolka det på ett sätt. Hägglund talar om de som röstade på SD. Han skriver:

Är de onda, de som röstar och mejlar och pratar?

Det tror inte Hägglund, men han beskriver dem som 'de'. De andra. Här tror jag Hägglund begår ett misstag. Ville han nå dessa potentiella väljare, skulle han valt att inte definiera dem som 'de'. Men kanske är målgruppen en annan. Kanske läser 'de' inte DN debatt.

3. Varför pratar Hägglund om 'handfallenhet'? Under åtta år har ju alliansen styrt. Har de varit handfallna? Jag undrar om inte Hägglund (och många andra) tar in en verklighetsbeskrivning som inte stämmer. Har inte politiker i riksdag och regering diskuterat migrationspolitik? Har inte anställda i migrationsverket funderat kring dessa frågor? Har inte civilsamhället på olika sätt engagerat sig? Vem har stått handfallen?

4. När Hägglund för in kostnader blir de svårt att hänga med:

De bättre svaren behöver handla om kostnaderna för mottagandet.

Jag är medveten om att Hägglund inte satt rubriken för debattartikeln men jag måste ändå ge rubriksättaren delvis rätt denna gång. Hägglund skriver mycket om kostnader.

5. När det handlar om 'de nyanländas' villighet att arbeta skriver Hägglund:

Jag tror att de allra flesta nyanlända kan och vill arbeta.

Frågan infinner sig: är det så att många/några av dem inte vill? Varför tror Hägglund det? Och varför skriver han så?

6. Är det inte redan så att många migranter i världen får hålla tillgodo med de sämst betalda jobben. Varför då följande:

Även jobb till lägsta avtalade lönenivå blir mer lönsamma eftersom den nyanlända kompenseras med lägre skatt.

7. Hägglunds bild är också att många migranter har lägre kvalifikationer. Här vet jag för lite. Min bild har varit att många är högutbildade man kanske har jag fel. Hägglund tror i alla fall inte det, verkar det som:

De som värnar nyanländas möjlighet till snabb etablering behöver även värna jobb som kräver lägre kvalifikationer.

Hde inte ett kunskapslyft för migranter varit ett bättre förslag i så fall?

8. Visserligen är det bra att den, som under de tre åren med tillfälligt uppehållstillstånd etablerat sig på arbetsmarknaden, ska få permanent uppehållstillstånd. Men här hopar sig frågorna: Vad innebär det att ha etablerat sig på arbetsmarknaden? Hur ser vi på den som söker jobb men misslyckas? Ska den bestraffas?

9. Sist kommer Hägglund med ett förslag som kallas 'säkra länder':

Migrationsverket bör snabbare behandla ansökningarna från länder som kan betecknas som säkra, från vilka nästan alla ansökningar avslås.

Men är det inte så att alla tycker att migrationsverket bör jobba snabbare, i de fall väntetiderna är för långa? Jag förstår inte riktigt det revolutionerande i Hägglunds tredje punkt.

Finns det då en annan väg? Som inte heter sänkta kostnader och tillfälliga uppehållstillstånd? Jag är övertygad om det. Jag önskar att våra folkvalda politiker i första hand lyssnar på en annan slags oro. Nämligen oron för att Sverige ska bli mindre öppet och mindre solidariskt. Oron över att riksdagens andre vice talman, som trots allt är just det, ägnar så mycket energi åt att fundera på vem som är svensk och vem som inte är det. Oron över att Sverige är på väg åt fel håll, när de människor som söker sig till Sverige beskrivs som problem.

Min uppfattning är att stora delar av civilsamhället, folkrörelser och kyrkor inräknade, omfattas av en tro på att vi tillsammans bör och kan fortsätta ta emot människor som flyr för sina liv. Ta med dessa i samtalet om migrationspolitiken.

Jag tror inte att Göran Hägglund vill något av detta, som många oroas över. Men jag undrar om han inte missar målet i just detta utspel. Hur det är med den saken får vi nog svar på i valrörelsen.