Valen i Sydafrika inte avgjorda än

I min förra bloggpost skrev jag att det såg ut som om DA skulle ta hem segern i storstäderna. Det visar sig, tror jag, vara en sanning med viss modifikation.

Jag följer den rapportering som News24 har på sin hemsida. I nuläget är över 90 % av alla val-stationer räknade. Det jag skriver nu grundar sig på denna information.

Först och främst är det viktigt att komma ihåg att det rör sig om många val. Lokala val. Det råder ju ingen tvekan om att ANC är ifrågasatt nationellt och inte minst att president Jacob Gedleyihlekisa Zuma är det. Men det hindrar ju inte att ANC lokalt visar sig från en helt annan sida. Därför är det inte så märkligt att resultaten ser väldigt olika ut.

Nationellt har ANC just nu fått drygt 54 % av rösterna vilket är mer än dubbelt så mycket som DA med sina dryga 26 %.

Så här ser det ut i de största storstadsdistrikten (Metropolitan District):

Buffalo City (East London) ANC 59 % DA 23 %

Cape Town DA 67 % ANC 23 %

Ekurhuleni (Midrand) ANC 47 % DA 35 % 

Ethekwini (Durban) ANC 55 % DA 30 %

Johannesburg ANC 41,33 % DA 41,20 %

Mangaung (Bloemfontein) ANC 55 % DA 26 %

Nelson Mandela Bay (Port Elisabeth) DA 46 % ANC 41 %

Tshwane (Pretoria) DA 43 % ANC 41 %

I Johannesburg är det alltså fortfarande oerhört jämnt. Det är Sydafrikas i särklass största stad.

ANC är ju det största partiet i Sydafrikansk politik. Ibland har det beskrivits som ett parti liknande det socialdemokratiska. Under tiden som befrielserörelse (ANC grundades 1912) var det stundtals betydligt längre till vänster, med starkt stöd från Sovjetunionen. Ledande företrädare som Oliver Tambo drog dock alltid en skarp gräns mot kommunismen.

DA har sina rötter i Progressive Party, som länge leddes av Helen Suzman. Det var under lång tid det enda parti i det vita Sydafrika, som motsatte sig apartheid. Det har inte varit lätt för DA att tvätta bort stämpeln av att vara ett parti för de vita. Den som verkligen gav partiet en skjuts framåt var deras förra ledare Helen Zille. Men det är nog i och med valet av Mmusi Maimane som partiledare förra året, som partiet på allvar kommit att bli ett alternativ. Det är viktigt att komma ihåg att DA är ett liberalt parti.

Det tredje största partiet är EFF, som leds av Julius Malema. Det beskrivs ofta som ett populistiskt vänsterparti. Deras åsikter är radikala. Många svarta sydafrikaner gillar deras stil. De har högljutt protesterat mot presidenten i parlamentet och flera gånger blivit uppmanade att lämna kammaren, eller t o m blivit bortförda av vakter. Jag tror inte att Malema är den som ska leda Sydafrika. Och uppenbarligen har de inte lyckats så bra i kommunerna. De har fått nästan 8 % av rösterna totalt men har inte blivit störst i en enda kommun.

Mail and Guardian tror dock att EFF är valets vinnare. I de fall ANC eller DA inte har egen majoritet kommer EFF att få en vågmästarroll. Kingmaker, på engelska. Kanske blir det så.

Det behövs däremot inte för IFP, som är ett nationalistiskt parti med sin bas i KwaZulu. Totalt har de hittills fått 4,51 % men är största parti i 6-7 kommuner. Enbart i KwaZulu. Deras ledare är nestorn i Sydafrikas politik, Prins Mangosuthu Buthelezi. Han är 88 år och en riktig överlevare.

Sedan finns det ett litet, relativt okänt parti, som heter Independent Civic Organisation of South Africa (ICOSA). Det grundades av Truman Prince, som uteslöts ur ANC. De styr i en kommun. Nationellt har de bara 0,12 % av rösterna.

En del andra partier, som har mandat i parlamentet, som t ex Cope, VF+, UDM, ACDP, är inte största parti i någon kommun och har under 1 % totalt sett.

DA har styrt i Kapstaden under en längre tid. Att de nu tar ledningen i åtminstone två andra stora städer – kanske tre – är betydelsefullt. Dels måste de verkligen prestera något om de ska få förnyat förtroende där. Dels måste ANC i de andra storstäderna ta itu med vanstyre och brist på resultat. Hur det än går kommer valresultaten från dessa lokalval bli vitaliserande i den sydafrikanska politiken. Hur det går 2019 i de nationella valen blir mycket intressant.

Det roligast jag sett i mitt flöde är följande kommentar:

Dear ANC

It looks like Jesus is on his way back, isn’t it?

Bakgrunden är att Zuma vid otaliga tillfällen, senast i denna valrörelse, upprepat att ANC ska regera till Jesu återkomst. Se t ex denna länk.

Valen i Sydafrika inte avgjorda än

I min förra bloggpost skrev jag att det såg ut som om DA skulle ta hem segern i storstäderna. Det visar sig, tror jag, vara en sanning med viss modifikation.

Jag följer den rapportering som News24 har på sin hemsida. I nuläget är över 90 % av alla val-stationer räknade. Det jag skriver nu grundar sig på denna information.

Först och främst är det viktigt att komma ihåg att det rör sig om många val. Lokala val. Det råder ju ingen tvekan om att ANC är ifrågasatt nationellt och inte minst att president Jacob Gedleyihlekisa Zuma är det. Men det hindrar ju inte att ANC lokalt visar sig från en helt annan sida. Därför är det inte så märkligt att resultaten ser väldigt olika ut.

Nationellt har ANC just nu fått drygt 54 % av rösterna vilket är mer än dubbelt så mycket som DA med sina dryga 26 %.

Så här ser det ut i de största storstadsdistrikten (Metropolitan District):

Buffalo City (East London) ANC 59 % DA 23 %

Cape Town DA 67 % ANC 23 %

Ekurhuleni (Midrand) ANC 47 % DA 35 % 

Ethekwini (Durban) ANC 55 % DA 30 %

Johannesburg ANC 41,33 % DA 41,20 %

Mangaung (Bloemfontein) ANC 55 % DA 26 %

Nelson Mandela Bay (Port Elisabeth) DA 46 % ANC 41 %

Tshwane (Pretoria) DA 43 % ANC 41 %

I Johannesburg är det alltså fortfarande oerhört jämnt. Det är Sydafrikas i särklass största stad.

ANC är ju det största partiet i Sydafrikansk politik. Ibland har det beskrivits som ett parti liknande det socialdemokratiska. Under tiden som befrielserörelse (ANC grundades 1912) var det stundtals betydligt längre till vänster, med starkt stöd från Sovjetunionen. Ledande företrädare som Oliver Tambo drog dock alltid en skarp gräns mot kommunismen.

DA har sina rötter i Progressive Party, som länge leddes av Helen Suzman. Det var under lång tid det enda parti i det vita Sydafrika, som motsatte sig apartheid. Det har inte varit lätt för DA att tvätta bort stämpeln av att vara ett parti för de vita. Den som verkligen gav partiet en skjuts framåt var deras förra ledare Helen Zille. Men det är nog i och med valet av Mmusi Maimane som partiledare förra året, som partiet på allvar kommit att bli ett alternativ. Det är viktigt att komma ihåg att DA är ett liberalt parti.

Det tredje största partiet är EFF, som leds av Julius Malema. Det beskrivs ofta som ett populistiskt vänsterparti. Deras åsikter är radikala. Många svarta sydafrikaner gillar deras stil. De har högljutt protesterat mot presidenten i parlamentet och flera gånger blivit uppmanade att lämna kammaren, eller t o m blivit bortförda av vakter. Jag tror inte att Malema är den som ska leda Sydafrika. Och uppenbarligen har de inte lyckats så bra i kommunerna. De har fått nästan 8 % av rösterna totalt men har inte blivit störst i en enda kommun.

Det har däremot IFP, som är ett nationalistiskt parti med sin bas i KwaZulu. Totalt har de hittills fått 4,51 % men är största parti i 6-7 kommuner. Enbart i KwaZulu. Deras ledare är nestorn i Sydafrikas politik, Prins Mangosuthu Buthelezi. Han är 88 år och en riktig överlevare.

Sedan finns det ett litet, relativt okänt parti, som heter Independent Civic Organisation of South Africa (ICOSA). Det grundades av Truman Prince, som uteslöts ur ANC. De styr i en kommun. Nationellt har de bara 0,12 % av rösterna.

En del andra partier, som har mandat i parlamentet, som t ex Cope, VF+, UDM, ACDP, är inte största parti i någon kommun och har under 1 % totalt sett.

DA har styrt i Kapstaden under en längre tid. Att de nu tar ledningen i åtminstone två andra stora städer – kanske tre – är betydelsefullt. Dels måste de verkligen prestera något om de ska få förnyat förtroende där. Dels måste ANC i de andra storstäderna ta itu med vanstyre och brist på resultat. Hur det än går kommer valresultaten från dessa lokalval bli vitaliserande i den sydafrikanska politiken. Hur det går 2019 i de nationella valen blir mycket intressant.

Det roligast jag sett i mitt flöde är följande kommentar:

Dear ANC

It looks like Jesus is on his way back, isn’t it?

Bakgrunden är att Zuma vid otaliga tillfällen, senast i denna valrörelse, upprepat att ANC ska regera till Jesu återkomst. Se t ex denna länk.

Trendbrott i Sydafrika

Detta är möjligen en för tidig slutsats. I Johannesburg har ca: 20 % av rösterna räknats och i Tshwane (Pretoria) ca: 30 %. Men i nuläget leder DA över ANC i båda dessa viktiga städer.

Förklaringen är möjligen att den svarta, växande, unga, välutbildade medelklassen har tröttnat på Jacob Zuma och hans gelikar. I Mmusi Maimane, född 1980, ser de ett tydligt alternativ. 

ANC kommer säkert att få över 50% av rösterna nationellt. Men det ser ut som om DA kommer att ta hem segern i merparten av storstäder. Självklart i Kapstaden, där de redan haft majoritet. Men kanske även i eThekwini (Durban). I så fall är något betydande på väg att hända i Sydafrika.

Frågan är om DA kan kasta av sig sin historia av att vara ett vitt parti, för de vita. Frågan är också om de har en fördelningspolitik som kommer att fungera. Det är inte självklart att de fattiga i Kapstadens ytterområden och kåkstäder har sett någon förbättring sedan DA fick makten där.

För demokratin är det med all sannolikhet en viktig sak att ANC dominans bryts.

Diagrammet nedan är färskvara från News24.

Xenophobia eller afrophobia?

Efter ett uttalande av zuluernas kung, Goodwill Zwelithini, är läget i vår provins mer och mer spänt mellan stora grupper av lokalbefolkning och utländska medborgare. Om detta har jag bloggat tidigare. Länken kommer här.

I Durban har det varit oroligheter och även dödsfall. Nu har oron spridit sig till Pietermaritzburg. Mer går att läsa i News24. Det är inte helt okomplicerat att reda ut vad som är vad.

Helt klart riktar sig främlingsfientligheten, av någon anledning, mest till andra afrikaner. Inte minst somalier, som ofta driver små butiker. Flera av dessa butiker har attackerats och länsats.

Därför är det många bedömare som understryker att det också rör sig om vanlig kriminalitet. När det är oroligt i övrigt, tar skurkarna chansen och olika kriminella gäng deltar, kanske inte främst av främlingsfientliga skäl, utan för att det är fritt fram.

Polis och myndigheter agerar självklart. Så även civilsamhället. Ikväll hålls ett öppet möte i den anglikanska katedralen. Jag kan inte var med, eftersom jag är inbjuden till en radioshow, som ikväll ska ta upp denna brännande fråga. Det går att livestreema (PMB 105.6FM / Durban 90.4FM /  på följande länk: radio Al-Ansaar.  

Är läget osäkert för oss? Nej. Vi vet ganska väl var oroshärdarna finns och håller oss borta därifrån.

Däremot är det många utländska studenter, som far illa. Det handlar inte i första hand om fysisk utsatthet utan mer om en känsla att inte vara önskade.

Ytterst är detta en mycket allvarlig trend i Sydafrika. Under kampen mot apartheid togs frihetskämpar emot med öppna armar i hela Afrika. Många hänvisar idag till detta.

Det är vår bön att både myndigheter, politiker och civilsamhället ska kunna stävja detta. Främst handlar det, som vanligt, om att arbeta långsiktigt med rättvisefrå¨gor och social trygghet.

Kyrkor i Sydafrika mot främlingsfientlighet

Den senaste vågen av främlingsfientlighet i Sydafrika kommer efter ett uttalande som zuluernas kung, Zwelithini, gjorde någon gång under helgen 22-23 mars. Det råder delade meningar om avsikten med hans tal men helt klart har det uppfattats som att utländska medborgare inte är önskade i åtminstone Zululand. IOLNews rapportera om detta.

Det blev inte bättre av att president Jacob Zumas äldste son, Edward Zuma, ställde sig bakom kungen och även spädde på det hela rent verbalt. Mer om detta går att läsa i News24.

En av Svenska kyrkans partners i
Sydafrika.

Säkert hade inte kungen tänkt sig att det skulle resultera i våldsamma upplopp. Igår dog åtminstone 3 utländska medborgare på grund av detta, skriver BDLive.

Mail and Guardian kan berätta om över 1000 utländska medborgare i Durban, som sökt skydd hos polisen.

Nu ska dock Diakonia Council of Churches – en av Svenska kyrkans partners i Sydafrika – medla i konflikten. Enligt News24 kommer kyrkorna vara med och rätta till de missförstånd som kungens uttalande lett till. I ett land där de traditionella ledarna åtnjuter stort förtroende är detta ett synnerligen känsligt arbete men därmed inte mindre viktigt. Jag önskar kyrkoledarna Guds välsignelse i uppgiften.

På samma tomt som vår bostad ligger bor även fyra studenter. Vi umgås flitigt.
Vid detta tillfälle var det fr v jag, Malibongwe, hustrun, Calvin, Noma och Menelisi.
Två av oss kommer från Sydafrika, två från Sverige och två från Zimbabwe.
Här råder dock fred.

Försoningsdagen

Imorgon är det s k Public Holiday i Sydafrika.

Reconciliation Day

På olika sätt uppmärksammas detta. Vi kommer dock inte att delta i något av de mer traditionella firandena. En av de doktorander jag handleder, ska göra ett studiebesök i Durban i en kyrka som kallas

Nala Mandate

Läs mer på länken som kommer: här. Doktoranden och jag var där igår. Det var en gudstjänst även då men när vi kom hade den precis slutat. P g a att lokalen skulle bli av med elström på eftermiddagen. Load shedding. Vi hade alltså åkt i onödan. Men bara nästan. Vi fick se lokalen och möbleringen talade sitt tydliga språk.

En stor, vit läderfåtölj på den plats där vanligen ett altare eller en
predikstol skulle haft sin plats i en gudstjänstlokal.

Församlingens pastor, eller Bishop, som han också kallas är Dr H Q Nala. Han beskriver sig även gärna som the Plentiologist. Församlingens motto är:

World of plenty and more than enough

Självklart förekommer också helande. Framför allt genom så kallat Faith Water.

Det ska bli spännande att besöka denna märkliga företeelse. Jag får anledning att återkomma.

Flickskolor och uppförandekoder!

Den latinska texten betyder:
"Inför Gud jag står!"

Så märkligt! Jag läser en bok av en av domarna i Sydafrikas konstitutionsdomstol, Edwin Cameron. Justice. A Personal Account. (Cape Town: Tafelberg. 2014) Jag har kommenterat den i ett par tidigare bloggposter. Här och här. På sidan 221 kommer så en rubrik:

The Constitutional Court rules on how far diversity must be protected

Det handlar om en flicka, som börjar på Durban Girls’High år 2002. (Redan här tänker jag: det var ju precis då, som våra döttrar började på St. Michael’s School, i Bloemfontein. Intressant!)

Det som händer är att flickan i Durban, Sunali Pillay, av sin mor, under septemberlovet, får tillåtelse att låta sätta en piercing i näsan. Inget märkligt, kan en svensk läsare tycka. Men den som gått på en flickskola i Sydafrika inser att här kan det bli problem. Och mycket riktigt: skolans uppförandekod (code of conduct) förbjuder piercing, med undantag av mycket diskreta örhängen. Högst ett i varje öra.

Jag tänker mig tillbaka till 2002. På St. Michel’s School i Bloemfontein. Hur döttrarna upptäcker att skolans regler förbjuder vissa typer av flätor i håret för flickorna. Om flickan är svart, får hon ha braids (små flätor) men är hon vit, får hon bara ha stora flätor (plait). Det står så i reglerna. Skälet är att det hör till de svartas kultur att ha små flätor.

För att göra en lång historia kort, så prövar först yngsta dottern sina chanser och låter inför hemresan till Sverige året därpå, fläta sitt hår i små flätor med s k extensions. Det blir en del reaktioner, eftersom hon kommer till skolan dagen före hemresan och vice rektor ser det hela och reagerar.

Sedan låter även näst äldsta dottern fläta sitt hår. Samtidigt agerar vi föräldrar med skrivelser till skolans styrelse, där vi påpekar att det kanske inte är helt lämpligt att år 2002 ha regler, som gör skillnad på svarta och vita. I Sydafrika.

Så småningom beslutas att alla flickor ska få ha flätor. Vi känner som familj stolthet över våra döttrar, som var med och förde en kamp för allas likhet inför ett regelverk.

Inte visste vi då att det pågick en liknande tvist vid en annan flickskola i landet. Kanske borde vi uppfattat det, för ärendet gick inte att lösa internt utan hamnade till slut i Sydafrikas konstitutionsdomstol, den absolut högsta instansen. Den dömde såklart till Sunalis fördel.

Skillnaden var den, om jag förstår Edwin Cameron rätt, att Sunali fick ha sin piercing, för att det hörde till den Tamilska, hinduiska kultur hon kom från. Det skulle i så fall betyda, att andra flickor inte fick rätt att ha piercing. Med erfarenhet från Sydafrika under snart sju år, i tre olika omgångar, tror jag det var så.

Det får mig att bli ytterligare stolt över döttrarna, som förde en kamp för alla och inte bara för vissa.

Val och stökigheter

Jag tänker inte på det svenska supervalåret. Även här i Sydafrika sker val. Det jag talar handlar om kårpolitik. Både på universitetet och på det lutherska prästseminariet (LTI) väljs Student Representative Councils (SRC).

På LTI blev jag ombedd att vara valförättare, tillsammans med bibliotekarien. Just nu är institutet i gungning av olika skäl och förtroendet mellan lärare och studenter har rubbats. Då blev lösningen att be en av bibliotekarierna och mig. Det är spännande. Vid två tillfällen har nomineringar skett och imorgon, fredag kl 14, ska jag hålla i själva förhandlingarna.

Oroligare är det på universitetet. Idag ställdes ett sammanträde in, p g a oroligheter. Eftersom vårt internet varit ytterst slött denna veckan och vi haft tekniker på besök, för att se var felet sitter, såg jag inte mejlet som kom kl 12.41 (inför ett sammanträde som skulle börja kl 14!):

Dear Colleagues,Given the student unrest currently underway, Prof Smit has advised that this meeting be postponed to next week.Cathy will confirm the date.We apologise for any inconvenience this may cause.RegardsCalvin

Jo, det skapar en hel del ”inconvenience”. En av de studenter jag handleder, skulle fått sitt ”research proposal” behandlat. Nu förskjuts sammanträdet till nästa vecka, men då var redan ett annat, också viktigt, sammanträde inplanerat. Som får skjutas till veckan därpå. Suck!

Jag ville inte gå så nära utan tog kort
på de beväpnade vakterna genom
ett fönster.

Jag hade alltså inte sett mejlet, när jag glad i hågen gick upp till campus. Utanför entrén stod två kraftigt beväpnade vakter. Jag försökte fråga dem vad som stod på men de var inte direkt pratsamma. Av mina kollegor fick jag sedan veta att det varit en viss turbulens på morgonen. Men jag bedömer inte att det var någon egentlig fara. Vi kunde säkert ha haft sammanträdet. De värsta oroligheterna skedde i Durban, på Westville, en annan campus. Där brändes en del bildäck och någon av demonstranterna hade visst varit beväpnad, enligt vad jag kunde se på TV-nyheterna. News 24 berättar också att en polis skadades av en sten, som kastades.

Bakom studenternas oro ligger, vad jag förstår inte alls i första hand det stundande SRC-valet, utan framför allt farhågor att avgifterna inför 2015 ska höjas. Liknande oroligheter brukar det vara varje år. Nu verkar det dock vara så att en del av demonstranterna inte ens är stundenter.

Från universitetet kom dock följande allvarliga meddelande kl 12.53:

Dear Staff and Students,The University's campuses of Westville, Howard, Edgewood and Pietermaritzburg experienced serious violent protests this morning. The Westville campus in particular was not accessible to University staff as well as students who reside outside campus.The Executive Management Committee deliberated on the situation this morning and took a decision to suspend the academic programme on all campuses for Thursday and Friday this week. The academic programme will resume on Monday, 08 September.

Nu skulle jag ändå inte undervisa dessa två dagar, så för mig innebär inte detta så mycket. Självklart är jag också försiktig men den information jag har är att det inte är någon fara för oss i Pietermaritzburg.

Men jag hoppas att vårt internet piggar på sig. (Det gör det i och för sig på kvällarna, det är därför jag kan blogga just nu). Men när vi idag hade haft en tekniker på besök i två timmar, såg resultatet ut såhär:

För den som inte är så bevandad i detta med datorer och internet
kan jag berätta att en uppladdningshastighet på 0.02 Mb/sekund
inte är särskilt snabbt. Snarar kan vi säga att det står still.

Påsken 2014 – några reflektioner

Påsken har varit skön och avkopplande på ett plan. Hustrun och jag har tillbringat tid tillsammans och det gjorde inget, eftersom vi var åtskilda under tre veckor i mars/april.

Samtidigt har påsken varit en smula splittrad. Mer än vanligt, faktiskt! Hur då? Jo, när det gäller vårt gudstjänstliv. När jag har varit församlingspräst har det varit en viktig del för mig att få fira påskens gudstjänster som ett sammanhållet drama i en och samma församling. Detta har så klart inte alltid fungerat. Under åren i Aneby blev det ofta gudstjänster i många olika kyrkor. De perioder hustrun också arbetat i församling har vi ibland varit i två olika kyrkor – åtminstone delvis.

Denna påsk hade det kanske fungerat om vi koncentrerat oss på den församling vi valt att tillhöra – den lutherska församlingen i Eastwood. Men på ett tidigt stadium bestämde vi oss för att åka till Durban på långfredagsmorgonen (se tidigare bloggpost) och efter den utflykten hade vi inte ork för ytterligare timmar i kyrkan.

En annan faktor var att församlingen i Eastwood tillhör en större enhet (pastorat) som heter Pietermaritzburg North Parish. Under påsken firar hela pastoratet gudstjänster ihop. Det börjar på skärtorsdagen och slutar påskdagens morgon. Dessemellan bor folk bokstavligen i kyrkan. Det är så klart vissa som åker hem och sover men väldigt många lämnar inte kyrkobyggnaden under dessa dagar.

Fokus ligger helt klart på långfredagen och inte minst den gudstjänst där det predikas över Jesu sju ord på korset. Påskdagens gudstjänst har en smått undanskymd plats i fromheten i vår lutherska kyrka i södra Afrika.

Vi var i alla fall med på Skärtorsdagen. Gudstjänsten skulle börja 18.00 men på grund av ett missförstånd drog den igång 19.00. Utöver predikan och fotatvagning skedde även konfirmation och upptagande av nya medlemmar i Women’s league, Men’s league, och Young Adult’s league samt nattvard. Vi kom därifrån runt 23.00 och då var gudstjänsten inte slut. Det mesta skedde dessutom på isiZulu, som vi ju inte förstår, så det blev lite långt.

När vi fick veta att även söndagens gudstjänst skulle ske på isiZulu, valde vi att fira påskdagens gudstjänst i den Anglikanska katedralen, där gudstjänsten är på engelska.

Men det är också intressant att se hur olika gudstjänstgemenskaper uttrycker sitt påskfirande. Det är ju trots allt samma kristenhet.

En av de mer signifikativa skillnaderna mellan Sydafrika och Sverige är att mer fokus läggs på korset och Jesu död. I Sverige tror jag det flesta församlingar ser påsknatten och påskdagen som klimax. Kan skillnaden bero på att lidandet är mer nära i denna del av världen? Ungefär som skiftet av triumfkrucifix i de europeiska katedralerna under medeltiden. De tidiga krucifixen föreställer den triumferande Kristus men när pesten slog till byttes de ut mot krucifix med den lidande Kristus.

Påverkad av detta har jag fotograferat två kors som jag mötte under helgen.

Vi fick varsitt sådant här kors,
gjort av tre platta spikar,
när vi var på gudstjänsten i Durban.

I den Anglikanska katedralen finns ett litet bönerum,
där ett spikkors från katedralen i Coventry placerats
i ett fönster. Liknande kors finns över hela världen, gjorda
av spikar från den sönderbombade katedralen.
Symboler för fred och försoning.

En annan skillnad är att i stort sett inga gudstjänster firas på Annandag Påsk. (Nu ska ju i sanningens namn sägas att det inte är så imponerande med gudstjänster i Svenska kyrkan den dagen heller). Istället hade vi, via SMS, fått en inbjudan till en s k braai, d v s en grillfest. Den skulle börja 10.00 vilket vi tyckte var tidigt. Vi hade ingen aning om detta var ett privat initiativ eller ett pastoratsarrangemang, när vi åkte iväg. Det visade sig vara en sammankomst för alla prästfamiljer och det var prosten Myaka’s sätt att visa sin och kyrkans uppskattning för allt arbete prästerna lagt ner under fastan och påsken. Fint! Maten var klar ungefär vid 14.00 så det blev inte alls för tidigt att äta. Innan vi åkte fick alla presenter!

En annorlunda påsk men också en fin upplevelse.

Greed, Corruption, Inequality, Poverty, and Violence

The service was well organised and I was
esepcially impressed by all the ushers.

These words are written on the big cross on the stage. It’s around 06h00 in the morning and the Good Friday Service is about to start. Since 1985 the Diakonia Council of Churches in Durban organises this service. It starts in the Durban Exhibition Centre and proceeds to the City Hall, where it ends. The history is this:

In 1985 a number of UDF-activists were detained in Durban. Church leaders decided that a silent Good Friday procession outside the City Prison would be a good way to show solidarity with the detainees. Since then the Good Friday procession forms a natural part of the Easter tradition in Durban.

I am not sure how many we were but it must have been more than 1 000. The service had actually begun already at 05h15, when people started to gather, singing songs. We got up at 04h30, because we had to travel the odd 80 kilometres from Pietermaritzburg to Durban. When we came the exhibition hall was only half full but when we left, it was almost full.

The theme of the service was:

Things must change

but the preacher, Graham Philpott, director of the Church Land Programme, was not happy with the wording. He felt that this theme was too inactive. As if somebody else should carry out the change for us. I thought he would come to the conclusion that we ought to become more active but the sermon had an unexpected twist. He argued that Jesus never said that things must change. Jesus spoke more about the seed that has to fall into the soil and die. Jesus spoke more about losing your life if you want to gain it. So, the message of the sermon was instead that

Things have changed

through the death and resurrection of Jesus Christ. Left to us is the choice what to do with this reality. It was a good and challenging sermon.

I also liked the way he challenged the political leaders of today. This was brave, because the Premier of the Province as well as one of the Provincial Ministers were there. So was also the Mayor of the Municipality (the wider Durban). The Province of KwaZulu-Natal and the Ethekwini Municipality had also sponsored the service. Therefore it was good to challenge them. In my opinion the chairperson of the Diakonia Council of Churches, Rev Ian Booth, gave the dignitaries a bit too much attention. But again, this is a cultural difference between South Africa and Sweden. In South Africa all protocols always need to be observed. Even before the cross. As far as I understand we are all equal on Calvary.

It was also contra productive, when the procession started, to see only mighty men leading it. Bishops, the cardinal and politicians! Only after them went lots of religious sisters. I can understand that you place the leaders in front, but I would have chosen to blend male church leaders with religious sisters.

All of us wanted to touch the cross.

A positive thing was the change in the tradition that the all of us got a chance to carry the cross. Formerly the leaders in front did that. This year the cross “wandered” between us in the procession.

My youngest son has given me a cap, especially made for clergy.

Generally speaking it was a very well organised and inclusive service. English, isiZulu and Afrikaans were mixed. I appreciated this gesture. It means a lot!

One of the marshals reminding us that the procession

is supposed to be a silent one.

The history of oppression is still alive in South Africa.

On our way to the City Hall we passed a wall, which is the only remaining part of the old City Prison. A number of people were standing in front of the wall. Some of them had been detained in the prison, others were relatives or friends of detainees. This action of just standing, while we passed in silence, carried a strong message.

The old legend, that the cross on Calvary, started to live,
when Jesus died, is also a strong symbol.

At the City Hall people were invited to flower the cross as a symbol of hope. The whole service ended with a Roman Catholic Bishop sending us out with the words:

Go in peace and influence the change we wish to see in the world

And to this we answered:

Thanks be to God.

Det är bankomat som gäller

Idag åkte vi till Durban, för att skaffa visum till Moçambique, som vi ska besöka om någon vecka. I Durban har Moçambique ett konsulat. Först fick vi ingen kontakt med konsulatet. Det visade sig efter efterforskningar, som hustrun gjorde, att de flyttat och bytt telefonnummer. Men när vi sökte på nätet hittade vi endast det gamla telefonnumret och den gamla adressen.

Idag gick det mycket bra. Vi åkte strax efter 10 på förmiddagen och kom fram en dryg timme senare. Det var lite svårt att lokalisera det hus där konsulatet ligger. Gatan hade nämligen bytt namn men fiffigt nog stod det gamla gatnamnet kvar på en skylt under den nya.

Det var inte så enkelt att begripa att Moçambiques konsulat skulle ligga på just denna gata.

Plötsligt dök det upp ett staket och bakom det en flagga, som såg bekant ut.

 

Ett konsulat - toppen!

Väl framme på konsulatet fick vi två ansökningshandlingar, som vi fyllde i. (Eftersom jag glömt mina läsglasögon i bilen fick hustrun läsa upp vad som skulle stå i varje ruta och med dessa instruktioner kunde jag skriva in rätt sak på rätt plats.) Därefter lämnade vi in ansökningarna, våra pass och varsitt fotografi. När vi frågade om vi kunde betala kontant fick vi istället en insättningslapp och instruktioner hur vi skulle hitta närmaste bank.

Vi åkte dit, jag gick in och när jag stod i kön kom en dam fram, som visade sig arbeta på banken. Hon undrade om jag enbart skulle göra en kontantinsättning och om jag hade jämna pengar. Jag besvarade frågan jakande och hon bad mig följa med.

Vi gick till en bankomat, där hon hjälpte mig att sätta in pengarna och gav mig sedan ett sånt där litet kvitto, som man får när man tar ut pengar. Det kändes inte väldigt förtroendefullt. Kvinnan, vars namn var Fatima, verkade dock mycket pålitlig, så jag tänkte, att det nog skulle fungera. Så vi åkte tillbaka till konsulatet med kvittot och det accepterades rakt av. Klockan var då ca: 12 och personen som tog emot ansökningar och kvitto bad oss återkomma ca: 14.30.

Så vi gav oss iväg för att äta lunch och titta på ett hantverkscenter (ett slags sydafrikanskt ”hemslöjden”). En kopp kaffe hann vi med och inställde oss sedan strax efter kl 14 på konsulatet.

Väl där frågade jag om jag var för tidig. Jag fick svaret (med glimten i ögat) att jag var för sen. Varvid en annan personal sa att jag blev skyldig att betala en särskild skatt för försen ankomst. (Ny glimt i nytt öga).

Moçambique är känt för att många poliser och tullare vill ha mutor. Roligt tycker jag att personalen på konsulatet vågar skämta om detta. Jag behövde naturligtvis inte betala något och strax efter kl 15 rullade vi in på vår tomt i Pietermaritzburg. Då hade vi klarat allt på under fem timmar. Inklusive resa till och från Durban. Inklusive god lunch, besök på hemslöjden och varsin kopp kaffe.

Idag blev vi imponerade av den afrikanska effektiviteten. Moçambique – här kommer vi!

En dubbel maraton – i uppförsbacke!

Idag är det måndag i Pietermaritzburg. Dagen efter ”Comrades Marathon”. Jag skrev om detta i går. Överraskande nog kom ju svensken Jonas Buud tvåa. I närmare 30 gradig värme, blåst och uppförsbacke. 87 km. En prestation för en nordbo.

Men vem som helst får ju inte ställa upp. Den som vill vara med måste vara över 20 år och ha klarat minst ett vanligt, officiellt maratonlopp på en tid under 5 timmar. Dessutom finns, liksom i Vasaloppet, delmål, som måste nås på viss tid. Annars får man kliva av.

Jag såg loppets logotype på ett hus några kvarter från oss och trodde det var en blomsteraffär, för loggan liknar Interflora. Men på comrades logga är det ju helt klart Hermes från den grekiska mytologin, som springer. Hermes (grekisk) eller Merkurius (romersk) var gudarnas budbärare. Han var son till Zeus och Maia (Atlas dotter). Staven han har är en s k kaducé, d v s en häroldsstav. Den är en symbol för fred och även för handel och ekonomi. Han är talarnas gud men också köpmännens gud. Samt tjuvarnas! (Hur tänkte de då?) Eftersom han har bevingade skor är han också idrottsmännens gud. Det är ju så klart därför han finns i ” Comrades Marathons”  logga.

Efter lite efterforskningar på nätet har jag förstått att det också är Hermes som stått modell för Interfloras logga. Eller ”Mercury man”, som han kallas i USA. (Jfr ”merchant”, som betyder handelsman, på engelska).

Nog om detta. Som läsaren förstår var jag inte med och sprang. Senaste gången jag sprang ett längre lopp var Göteborgsvarvet 1999 och då bröt jag efter 3 km. Men jag hade tagit mig runt den halvmaran två gånger tidigare, för vilket jag är ganska stolt. Då sprang jag med Gransnäs Running Team. Jag behövde 2 timmar och 20 minuter för detta. Fast  jag vet att ryktet i Aneby säger något annat. Fick i ett meddelande på facebook läsa följande berättelse om mig själv. 

Jag har hört historien om när du sprang Göteborgsvarvet med Gransnäsgänget. Du tog dig runt och var nöjd med det, tills ngn upptäckte att om du hade ställt upp i klassen "damer 80+" så hade det inte gått så bra. Det är möjligt att det bara är en skröna, men rolig ändå. 

Som var och en förstår är det en stor ära att bli utsatt för detta: att det berättas skrönor om en. Så jag tackar och bugar. Fast jag också reagerar på genusperspektivet. Hade det varit bättre eller sämre om jag hade ställt upp i klassen ”herrar 80+”? (Man kan också undra varför ålder ska nämnas?) Men det är en annan sak. Fast lite relaterat är det. Hermes (eller Merkurius) hade ju ett barn med Afrodite, kärleksgudinnan, ni vet. Barnet fick namnet Hermafroditos. En vattennymf blev kär i honom och bad gudarna att aldrig skilja deras kroppar åt. Gudarna slog ihop nymfen med Hermafroditos, som alltså blev tvåkönad. Frågan som blir hängande i luften är: ska det vara olika klasser för män och kvinnor i idrott. Det ställdes ju på sin spets när medeldistanslöparen Caster Semenya , som var från just Sydafrika, ställde upp i VM i Berlin 2009. Vad jag förstår är Caster Semenya det som brukar beskrivas med ordet ”intersex”. Caster saknar livmoder och äggstockar, är juridiskt sett kvinna men har interna testiklar vilka producerar manligt könshormon, tre gånger så mycket än det som beskrivs som ”normalt”. En sak är säker: det finns inga enkla svar på dessa frågor.

Svensken Jonas Buud från Mora, tvåa i Comrades Marathons

Och jag som inte fattade det förrän jag tagit kortet. Jag kunde ju ropat något på svenska. I alla fall kom Jonas Buud från Mora tvåa i detta prestigefyllda ultradistanslopp.

Han kom på fjärde plats år 2011. The Comrades Marathon är världens äldsta och största ultradistanslopp. Ena året från Pietermaritzburg till Durban. Då är det 89 km och nedför. Andra året från Durban till Pietermaritzburg. 87 km men uppför. Höjdskillnaden är 600 meter.

Vann gjorde Claude Moshiywa. 

Unintentionally in George

Yesterday morning I left home before 4 am. That is quite early. Together with Bishop Musawenkosi Biyela I wanted to be in time for a one-day conference at the University of the Western Cape (UWC) in Cape Town about the identity of the mainline churches in South Africa. I fetched the bishop at LTI and we arrived in Durban about 1½ hours before departure.

When we approached Cape Town, the captain informed us about the weather. Not good! Not good at all! We circled above the mother city a while but soon the captain spoke again:

It’s too foggy. Only 10 meters free sight. We must go to George, to refuel. Then we’ll try again.

What can you say? We stayed in the aeroplane while they refuelled and then we went back to Cape Town. We landed about 2½ hours late. We made it for lunch and could appreciate, not a one-day conference but a half-day conference, before returning to Durban. When I touched base it was past 9pm. Next time I will leave the day before and get accommodation with friends. Here some photographic evidence:

 Only four aeroplanes can land in George at the same time. We were lucky, because some had to fly all the way to Port Elisabeth, to refuel.

Bishop Biyela was not discouraged by the delay.

Bishop Biyela talking about Lutheran identity.

Vice Chancellor

Dekanus på "School of Religion, Philosophy and Classics" (Jannie Smit) 

tar emot rektorn, Malegapuru Makgoba.

Igår träffade jag universitetets rektor, som också kallas ”Vice Chancellor”. En viktig funktion. Jag har tidigare bloggat om Jonathan Jansen, rektorn vid University of the Free State, där jag disputerade. Det är en kraftfull person, som betyder mycket för förändringsprocessen på det universitetet.

Professor MalegapuruWilliam Makgoba heter vår rektor på UKZN. Också han rekryterad för detta magiska som kallas ”transformation”. Jag kan inte svara på huruvida han lyckats men det var trevligt att lyssna på honom. Mycket blev jag imponerad av. Bland annat berättade han att han valt att förlägga sitt kontor på den campus som var i sämst skick, när han tillträdde. Det var i samband med en sammanslagning och han kunde valt något av de flotta kontoren på Howard College eller här i Pietermaritzburg. Istället återfinns han på Westville Campus. Durban-Westville skapades under apartheid för att vara ett universitet för endast Indier. Det är klart att historien hänger kvar. På 1980-talet öppnades Westville för alla raser och blev ett centrum för kampen mot apartheid.

Klokt, tycker jag. Det som ändå är roligast, från ett mycket personligt perspektiv, är att hans lillasyster heter Mothlago Makola. Henne och hennes man Kabang, lärde vi känna i Bloemfontein. Jag hade hört det men när jag nu träffade honom, frågade jag och fick det bekräftat. Det är ju kul att veta, att en nära släkting till våra vänner är ansvarig för det universitet jag arbetar på.

Då ljudet tog slut ...

Prostfamiljen framför altaret. De får presenter av kyrkfolket. 6 år till som prostfamilj väntar.

Igår var det mottagning av vår lokale prost. Han har varit prost sex år och nu blir det sex år till. Det var en gudstjänst som liknade den vi var med om i Durban den 10 februari. Nu var det dags i Pietermaritzburg.

 

Mycket folk och god stämning. Gudstjänsten med presentöverlämnandet i Durban den 10 februari tog sex timmar. Här hos oss närmare sju. Det som var lite speciellt var att ljudanläggningen tog slut efter ungefär sex timmar. Vad hade hänt? Batterierna? Nej, det var den person som hyrde ut anläggningen, som förmodligen inte hade fått betalt för mer än sex timmar. Så, mitt under det att folk pratade, rullade han in sina sladdar och plockade ner sina högtalare. När vår prost skulle hålla sitt tacktal, fanns ingen mikrofon. Till slut släcktes även strålkastaren, som hade lyst upp.

Det var lite tråkigt. Såhär i efterhand kunde de som ledde det hela kanske skurit ner på ett och annat. Sex timmar är fortfarande väldigt mycket tid!

Detta kan man kalla "backstage". Framför skynket hålls tal och lämnas presenter. 

Men ljudkillen har börjat plocka undan.

One Billion Rising - Durban

The first person I saw was a woman directing herself to the President of South Africa. J Z. Jacob Zuma.

Den första personen jag såg var en kvinna som riktade sig till Sydafrikas president. J Z. Jacob Zuma.



When we got to the Magistrates Court in Durban the dancers, who were going to lead as all, were already well prepared.

När vi kom till tingsrätten i Durban var dansarna, som skulle leda oss i dansen, redan väl förberedda.



My wife was also among the dancers.

Hustrun var också med och dansade.



You need an umbrella when the sun shines.

Man behöver ett paraply när solen skiner.



Look at the text that Kudzai has written: "I rise because I am a real man."

Observera texten som Kudzai har skrivit: "Jag reser mig upp för att jag är en riktig man.



At the end of the event hand made flowers were planted outside the Magistrates Court.

Mot slutet av manifestationen planterades handgjorda blommor utanför tingsrätten.



A petition was also handed over by a representative from Diaconia Council of Churches to one of the prosecutors.

En skrivelse överlämnades av en representant för Durbans kristna råd till en av åklagarna.



My wife and I also made a short speech and greeted everyone from my sister, Elisabet, who told us about this event. She is responsible for an activity in Falun later today.

Hustrun och jag höll också ett kort tal och hälsade alla från min syster, Elisabet, som berättade för oss om att det skulle bli en manifestation i Durban. Hon är också ansvarig för en aktivitet i Falun senare idag.

How to induct a dean

We have just returned from Durban. We left Pietermaritzburg 7.15 am this morning and came back 4.15 pm.

Service of the Induction of the Dean

The dean’s name is T C Nzama. He has already served as a dean for 6 years so now he was re-installed for another 6 years. A big feast for the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa - South Eastern Diocese (ELCSA-SED) and more especially the Durban Circuit.

Dean Nzama signs a document.

We arrived in good time. My wife remained in the Hall while I went “back stage” where all the priests and bishops gathered. Bishop Phembukuthula Buthelezi asked me if I could do one of the readings and I gladly accepted. I read 1 Tim 4:14-16

Do not neglect your gift, which was given you through prophecy when the body of elders laid their hands on you.
Be diligent in these matters; give yourself wholly to them, so that everyone may see your progress.
Watch your life and doctrine closely. Persevere in them, because if you do, you will save both yourself and your hearers.

As mentioned in an earlier blog post a dean in ELCSA has much more responsibilities than in Church of Sweden (CoS). Therefore it makes sense to make more of the installation or induction. But even taken into account that I have lived in South Africa before, I did not expect this kind of event. The City Hall was not packed but there must have been more than 1 000 persons. People were dressed in uniforms, as I thought. The only colours were the red liturgical colours on the clergy. The rest was mainly black and white.

I would like to share a YouTube clip from the service. I recorded a gospel choir from one of the parishes in the circuit. They performed during the offering. Beautiful. Although my video is of rather bad quality. Watch it here!

After the induction and the main service (which took approximately 3 hours) part II followed: Isigaba sesibili. I believe the translation is: “Presentation of gifts” because that is what happened. After some opening remarks, a musical item and information about the Luther Decade messages of greetings were delivered. My wife said a few words on behalf of the Skara Diocese in CoS, which has a twin diocese partnership with ELCSA-SED. After that followed greetings from ELM, a German mission organisation (Evangelisch-lutherische Missionswerk in Niedersachsen – usually referred to as Hermannsburg mission.)

Thereafter it really started. First of all the other deans received gifts. Thereafter the bishops also got something. And then it was time for the presentation of gifts to dean Nzama and his family.

This may of course raise a number of questions: is it appropriate to present gifts like this, right after a service, while all the clergy still wear their vestments? Why the focus on material things? How did the other deans feel about all the gifts given to the dean of Durban? (Durban circuit is probably the biggest circuit in ELCSA and I guess one of the wealthiest).

Having said this I still have to admit that I was amazed by the love and care that people showed their dean. One has to bear in mind that he already served six years. Now he is in for another six years. And this is the time to give him gifts. In CoS you receive gifts when you leave a parish or a circuit. Or on your birthday. But parishioners would not present gifts in advance. I was impressed.

So what kind of gifts did the dean and his family get? Well, some of it was wrapped in paper but we believe that the young adult’s league gave a plasma TV. The youth a lounge suite and the women’s league a brand new car! There were also other gifts from the men’s league and from the colleagues but we did not see what they gave.

Church members in Sweden giving their priest a brand new car is unheard of. But on the other hand an ordinary Swedish priest receives a monthly salary which allows him or her to buy a brand new car if that is what she or he would like to prioritise.

The dean of Durban circuit has a huge responsibility and I am sure he will carry out his work more efficient with a car that is functioning. That’s why he, in his very short vote of thanks said: Thank you all! I will not let you down! After six hours we got into our car and drove home. We also have a brand new car, although it belongs to CoS. But does it really matter. The important thing is that you have the means of transport, in order to be able to carry out your duties.

The presiding priest washes his hands during the Eucharist. In Latin: Lavabo.

The services in ELCSA-SED are quite high church with incense and acolytes. During Agnus Dei the acolytes, surrounded the altar and with their hands, they all pointed to the chalice in something I would describe as liturgical dance, albeit in a very solemn way. Undfortunately I did not get exactly that with my camera.

Interreligiöst bönemöte

Näst äldsta dotterna bloggar om miljömötet i Durban och varifrån engergin kommer. Jag uppfattar att det stundtals är motigt att kämpa för en bättre miljö. För en bättre värld. Och jag kan hålla med!
Så har hon varit på interreligiöst bönemöte. Följ länken och läs. Hon hade velat ha mer av afrikansk sång och dans. Som hon är van vid från sina år i Sydafrika.

Jag tror att vi hade kunnat behöva lite av den energin idag!

Sannerligen! På många håll behövs den kampglöden och intensiteten. Själv har jag varit på två timmars sammanträde med Världsbutiken i Kalmar. Där finns kampglöd. Vi är inte många. Vi står utan lokal fr o m sommaren 2012. Men vi ger inte upp. På lördag ska vi packa 90 julkorgar med rättvisa varor. Spelar det någon roll? Såklart att det spelar roll!
Men tillbaka till Durban. Vi står nu åter inför skolsamlingar i kyrkan. Frågan dyker upp: får vi välsigna? Får vi be? Vad betyder religionsfrihet i praktiken? Tänk om vi kunde lära av Sydafrika? Inte frihet från religion utan frihet att utöva den religion man vill eller avstå. Det går att tänka sig annolrunda uttryck!

The people united, will never be defeated

Näst äldsta dottern är I Durban. På COP 17. På barrikaderna. Ute på gatorna. Med plakat och slagord. Man kan läsa om detta även på Svenska kyrkans ungas blogg: Tro kan flytta berg! Det känns bra att veta att många människor är där och påverkar.
Imorgon ska vi göra vårt i S:ta Birgitta kyrka. Världens fest. Det blir psalmer från jordens alla hörn (!) i högmässan: Sydafrika, Panama, Kina, Sverige. Det blir lotterier, bröd- och godisförsäljning. Vinnare i skrivartävlingen i Berga ska koras. Det blir en bra förmiddag!

Och de 22 bidragen finns nu tryckta i ett litet häfte som säljs imorgon till förmån för Svenska kyrkans internationella arbete.