De tre träden

Idag predikade jag i Aneby kyrka. Det skedde med anledning av den nya kyrkans 20-årsjubileum. Festhögmässa. Fullt i den åttakantiga kyrkan. Festligt! Nedan följer min predikan och allra sist ett viktigt tillägg.

* * * * *

Kyrkoherden Peter Andreasson och
komminister Fredrik Bäckhjem Hellberg
planterar ett äppelträd - Gratia - som är
en gåva från Linköpings stift till varje
församling i stiftet.

Gräva upp eller gräva ner – det är frågan.

Vi lyssnade nyss till evangeliet. Om mannen som hittar en skatt i åkern och gömmer den igen. De flesta av oss skulle väl så småningom gräva upp den. Men vi får aldrig veta om mannen gör det. Det enda vi får veta är att han gömmer den igen (d v s gräver ner den) och i sin glädje säljer allt han äger och köper åkern.

Vi har precis varit med om att gräva ner rotsystemet till ett äppelträd här ute. Och jag minns för 20 år sedan när biskop Martin Lind planterade blodlönnen precis utanför korfönstret.

---

Är det inte något speciellt med att gräva?

Det lilla barnet kan inte låta bli spaden i sandlådan. Det verkar vara en medfödd reflex, en slags instinkt.

När våren kommer väntar den trädgårdsintresserade på att jorden ska reda sig. Då är det dags att börja gräva i den och så småningom plantera och så.

Flera av er här inne är eller har varit jordbrukare. Ni har bokstavligen levt och arbetat i myllan.

Människan är djupt förbunden med jorden. ’Humus’ heter det ju på latin – och även på svenska – och så kallas vi också för ’human beings’ på engelska. Att vara mänsklig är att vara ’human’. Vi hör ihop med jorden.

Så ska vi också alla till sist jordas. Vi har olika slags minnen av att få vara med om att begrava (som är ett annat ord för att gräva ner) stoftet eller askan av den som betydde mycket eller allt i livet. Ett stenkast från Aneby kyrka vilar, liksom vid många kyrkor, våra nära och kära i det som vi kallar Guds åker.

Åkern eller jorden är platsen för skatter. Där kommer vi nära Gudsriket. Men vi blir också påminda om den kamp mellan död och liv, mellan ont och gott, som ständigt rasar inom och utom oss.

Vi påminns om det vid varje begravning.

Vi påminns om det när vi läser eller hör talas om rovdrift på naturen. Gruvbrytning, som inte tar hänsyn till känslig natur eller urfolks rättigheter, är bara ett exempel.

Vi påminns också om detta varje gång en asylsökande kommer till den del av jordskorpan, som vi kallar Sverige. Varje gång någon frågar: kan jag få stanna här? Kan jag få finna en skatt här hos er?

Har ni tänkt på att det är mycket troligt att mannen som hittade skatten i åkern var lantarbetare. Han ägde inte jorden. Han arbetade för någon annan. När han fann skatten var han beredd att satsa allt.

Det är många som kommer till vårt land som har gjort just det. Satsat allt.

---

Som kristna är vi kallade in i kyrkan – himmelrikets förgård på jorden. Vi tror att Gudsriket en dag ska bryta fram i sin fulla glans. Men tills dess vill Gud slå upp sitt tält här oss. Aneby kyrka är en sådan plats. Där Guds närvaro – som finns i hela skapelsen – bryter igenom på ett speciellt sätt.

Vi är här idag för att fira 20-årsjubileum. Men framför allt för att blicka framåt.

De två träden får idag symbolisera skatter i åkern.

När kyrkan invigdes 1997 planterades en blodlönn,
som idag har växt sig stark.

Blodlönnen vill jag kalla för ’försoningens träd’. Det planterades 1997 som en bön att församlingen skulle enas efter en många gånger uppslitande diskussion kring huruvida det var klokt eller inte att bygga denna kyrka.

Vi lever ständigt med behov av försoningsprocesser. Just nu kämpar vi med frågan om hur vi ska leva tillsammans i en värld med olika kulturer och olika religioner. Det finns många krafter som vill dra isär oss människor.

Försoningens träd predikar ett annat budskap.

Äppelträdet vill jag kalla för ’hoppets träd’.

Luther lär ha sagt följande om detta:

Även om jag visste att jorden skulle gå under i morgon, skulle jag plantera ett äppelträd idag.

När vi gör detta är det också en bön om att kunna avstå från det som hindrar oss att lyssna till Guds röst, det som binder oss till annat. För ytterst handlar det om att lyssna i tro. Liksom trädet är djupt rotat i jorden men sträcker sig mot himlen, ska vi också lyssna noga på hur jorden, djuren och alla människor har det, samtidigt som vi lyssnar till Guds tilltal.

Mitt i allt får vi se på Jesus, vår frälsare och befriare. Han som dog på korsträdets stam, för att vi skulle få liv. Det är på Jesus vi lyssnar i tro.

Så möter vi framtiden. Så vinner vi en skatt, som ingen kan ta ifrån oss.

* * * * *

Vid det efterföljande kyrkkaffet passade en av mina forna arbetskamrater, Irene Oskarsson, på att komplettera predikan. När jag talade om ’korsträdet’, på vilket Jesus dog , tänkte hon på det näverkors, som hänger på en av väggarna i kyrkan. Det gjordes av Bengt-Arne Spånberger. Han använde näver från en björk, som stod på den plats, där den nya kyrkan byggdes. Den fick alltså ge sitt liv för kyrkobygget. Det var en skadad björk och den mörka nävern, som finns mitt i korset, är just från denna skada. Så symboliserar det korset att vi alla bär på en skada, för vilken Jesus dött.

Så två nya träd har planterats, men det tredje trädet fick ge sitt liv.

Detta näverkors hänger på en av väggarna i Aneby kyrka.

Dags för en försoningskommission i Svenska kyrkan?

En kollega skrev i ett socialt medium tidigare i veckan om behovet av en försoningskommission i Svenska kyrkan. Där hänvisades till anglikanska kyrkan och deras Continuing Indaba (Indaba är ett begrepp från IsiZulu, så det är klart att jag går igång på det). ett annat exempel var Ságastallamat, som är namnet på försoningsprocessen mellan samerna och Svenska kyrkan. Inspirationen kom dock främst från en ledare i Kyrkans Tidning där Brita Häll kommenterar arbetet med ny kyrkohandbok och bland annat skriver att Kyrkostyrelsen nu måste ta sitt ansvar. Hon fortsätter:

Nu ligger bollen hos kyrkostyrelsen. Kan den säkra en högklassig handbok? Kan den ta initiativ till att reparera relationerna i en sårig konflikt? Annars lär det bli ett stormigt kyrkomöte i höst.

De som har fått makt i ett sammanhang har ett stort ansvar. Men makt ser ju så olika ut. Som homiletiklärare vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut har jag stor makt. Men jag är samtidigt ganska långt ner i organisationen inom kyrkokansliet. En prästkollega på landet har kanske inte så mycket makt i förhållande till en biskop eller någon som sitter i kyrkostyrelsen men inom församlingen har vederbörande stor makt. Skulle var och en ta sitt ansvar i förhållande till den makt eller påverkansmöjlighet som den har, vore mycket vunnet. Min uppfattning är att vi alla måste ta vårt ansvar. I år är det ju dessutom kyrkoval och då har vi, var och en, i en kyrka, där alla medlemmar över 16 år har rösträtt, ett stort ansvar.

Men det handlar inte om att ta sitt ansvar vart fjärde år. Demokratin är en blomma som behöver vårdas ständigt.

Att ta ansvar för att försoning ska vara möjlig i Svenska kyrkan betyder absolut inte att hålla inne med kritik. Då är vi illa ute. Men även kritikern har ett ansvar att fråga sig om den kritik som vill komma ut är uppbygglig eller inte. Och om den ges på ett konstruktivt sätt. Om den ges vid ett lämpligt tillfälle. Samtidigt är det viktigt att personen i fråga delar med sig av sin insikt. För helhetens skull. Det är ingen lätt balansgång.

Ett reformationsår som detta är det på sin plats att återkomma till Luthers förklaring till det åttonde budet:

Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte förråder, förtalar eller ljuger om vår nästa, utan försvarar [hen], tänker och talar väl om [hen] och tyder allt till det bästa.

Det gäller i sociala medier. I vanliga medier. I samtal. I allt.

Visst är det dags för en försoningskommission i Svenska kyrkan. Det har det varit länge. Den måste i så fall bygga på sanning och rättvisa. Och gestaltas med insikt om att det är den som lever i utsatthet som måste värnas. Grannlaga, för det finns många olika upplevelser kring vem som är mest drabbad.

Utmaningen är också att det runt konflikten kring förslaget till ny kyrkohandbok ryms så många olika konflikter.

Försoningsdagen - två perspektiv

Som jag skrev igår, att jag skulle föra, har jag idag besökt 'Nala Mandate' i Durban, tillsammans med en doktorand. Vi kom dit halv tolv och det var gott om plats. Det skulle börja klockan tolv men ungefär halv ett hade inget hänt. Då anlände Dr H Q Nala, ledaren för Nala Mandate. Lokalen är en gammal lagerlokal och han kom inåkande i en flott BMW. Omgiven av säkerhetsvakter. Folk jublade något enormt. Pratandes i en mobiltelefon vinkade han förstrött och försvann in i en angränsande lokal.

Längst bort står den BMW som Dr H Q Nala kom inåkandes i. 

Tio minuter senare intog en sångerska, uppbackad av en liten kör, keyboard och trummor, scenen. Fullt ös. Alla stod upp, dansade och sjöng. Ja, det var verkligen som att stå mitt i en gospelkör. Klicka här.

Strax före ett steg jublet och så kom Nala in. Klicka här. Omåttligt populär. Min uppskattning var att knappt 500 personer fanns i lokalen. När den är fylld kan den ta in upp emot 3000 fick vi veta. Jag undrar hur öronbedövande jublet är då.

När han anlände satte han sig i en vit fåtölj som står nere i lokalen. (Det finns två - även en på scenen). Det som sedan hände var märkligt. En man gick upp och började lovprisa ledaren på ett sätt som närmast påminde om conferenciern på 'Good Old Days', som vi brukade se på början av sjuttiotalet i svensk TV.

Lite påminde det också om den praise singer, som ofta finns i traditionella sammanhang i Sydafrika och även vid parlamentets högtidliga öppnande.

Det som sades av denne person var dock mycket störande. Både doktoranden och jag hörde att Nala jämfördes med Gud.

Den predikan som sedan följde varade närmare två timmar. Det var en blanding av ganska vanlig bibelförkunnelse, framgångsteologi, 'positive thinking' och lite allmän psykologi. Det var egentligen inget som i sig gjorde mig upprörd. Men när han exempelvis sa, att det är fel att ställa upp i musiktävlingen 'Idol', eftersom bibeln säger att vi inte ska ha några idoler, tänkte jag i mitt stilla sinne, att det som upprör mig är inte vad han säger utan hur han lever.

Nala utgick från 2 Korintierbrevet 5:14-21, som i Bibel 2000 har överskriften:

Gud vill försoning

Det var också om försoning mycket av predikan handlade. Men inget hade någon som helst relation till försoning i samhället. Det fanns inget politiskt kontroversiellt. Vilket är märkligt, när Sydafrika har allmän helgdag och den i allra högsta grad är politiskt kontroversiell. Jag återkommer till detta.

Det ska bli spännande att se hur doktoranden väljer att göra. Ska han studera denna företeelse? Går det att intervjua människor? Det han framför allt vill göra är att studera vad som händer när Nala hävdar att han kan bota människor från HIV. Blir människor friska? Slutar de äta ARV? Ja, frågorna är många och forskningen skulle behövas.

Vi stannade dock inte för att bevittna förbönsdelen. Efter fyra timmar hade jag fått nog och vi återvände hem till Pietermaritzburg.

Väl hemma såg jag på TV-nyterna (SABC3) att president Jacob Zuma invigt en bro mellan två viktiga monument i Sydafrika. Dels 'Ncome museum', där amaZulu högtidlighåller minnet av slaget vi Ncome River. Som de förlorade mot Voortrekkers.

Ncomo muséet har en horn-formation. Jag tror det symboliserar zuluernas stridsformation.

På andra sidan floden finns 'Blood River monument', som är Afrikandernas motsvarande minnesmärke. Slaget stod den 16 december 1838. Några år efter afrikandernas uttåg ur Kapprovinsen, 'the Great Trek'. Afrikanderna kallade länge denna dag för 'the Day of the Vow'. De lovade högtidlighålla den 16 december till Guds ära, om Gud lät dem vinna slaget.

På andra stranden finns 'voor'trekkers' traditionella uppställning av vagnar - en s k 'laager'.

Idag invigde president Jacob Zuma en bro mellan de båda minnesmärkena. Med vid festligheterna var ättlingar till både vinnare och förlorare. Det visar, anser jag, att försoningsprocessen i Sydafrika lever.

Nyhetsutsändningen visade också firande i andra delar av Sydafrika. Människor från Marikana (där närmare 40 gruvarbetare skjöts till döds av polisen för några år sedan) var också intervjuade. De menade att för dem finns ännu ingen anledning att fira någon försoning. Även detta känns ärligt. Människor lever i olika kontexter.

Försoning är och förblir ett mycket spännande begrepp. Att vara i Sydafrika är på denna punkt lärorikt. Läs mer i en bloggpost jag skrev för ett år sedan.

Hade jag fått välja, hade jag nog hellre varit med vid broinvigningen än besökt Nala Mandate idag. Men platsen för broinvigningen ligger lite väl långt från Pietermaritzburg. Däremot kan jag välja att leva försoning där jag finns. Det går att göra överallt.

Intersektionalitet och Sverigedemokraterna

Borde inte jag sköta mina studier i stället för att blogga? Jo, men när jag sitter och skriver om racism och intersektionalitet, kan jag inte låta bli att fundera högt över hur det ser ut i Sverige.

Idag presenteras Sverigedemokraternas valmanifest. Enligt DN säger Jimmy Åkesson:

- Vi är beredda att samarbeta med alla som ger oss något tillbaka. Och då är det återigen de tre profilområdena invandrings-, kriminal- och äldrepolitiken som är prioriterat och det är det vi vill förhandla om i första hand, säger Åkesson.

Att de äldre prioriteras är bra. Men sedan blir det mer problematiskt. Visst är det viktigt att satsa på kriminalpolitiken. Men hur gör de det? På deras hemsida kan man bland annat läsa:

Kriminalvårdens övergipande mål är att skydda samhället från de individer som undergår fängelsestraff samt att öva sådan övervakning och kontroll på personer som i frihet står under kriminalvården, att möjligheterna att begå brott blir avsevärt försvårade.

Det kan jämföras med kriminalvårdens vision:

De dömda ska vara bättre rustade att klara ett liv utan kriminalitet och droger när de lämnar Kriminalvården än de var tidigare. Det kallar vi ”Bättre ut”.

Om målet är ett tryggare samhälle tror jag definitivt på den senare visionen, med den kriminella personens behov i centrum. Om det är så, vilket det kanske är, att kriminaliteten ökar, betvivlar jag att det skulle bli bättre med Sverigedemokraterna vid makten. Deras politik får mig att tänka på Hasse & Tage-klassikern 'Sopor', där Gösta Bohman (spelad av Margareta Krok) säger något i stil med:

- Vi behöver fler poliser än medborgare!

När det gäller tredje punkten håller jag inte med Sverigedomokraterna alls. Och här kommer vi in på intersektionaliteten. Sverigedemokraterna är ju även engagerade i Svenska kyrkan. När de ställde upp 2001 var det under parollen: 'Fädernas kyrka'

Deras engagemang i Svenska kyrkan verkar handla mer om främlingsfientlighet och homofobi än om omsorg om kyrkan.

Sammantaget kan man se, och detta är det intersektionalistiska perspektivet, att olika former av förtryck samverkar och stödjer varandra: etniskt förtryck passar som hand i handske med förtryck av religiösa minoriteter. Lägger man därtill ett genusperspektiv blir det helt OK att kalla kyrkan för just 'fädernas kyrka'.

Låt oss stå upp och kämpa mot Sverigedemokraternas åsikter! Självklart ska de ha rätt att fritt uttrycka sina uppfattningar. Självklart är det lika fel att vandalisera deras lokaler som att vandalisera något annat partis lokaler. Men låt oss i sann demokratisk anda stå upp och kämpa emot!

Vi i Svenska kyrkan har ett särskilt trängande arbete. Många av Sverigedemokraterna är ju både medlemmar och engagerade i vår kyrka. Det är helt OK. Till och med bra. Då får vi större möjlighet till påverkan. Återigen denna försoningsprocess, som är så arbetsam. Men finns det någon annan väg?

Sharpeville - 50 år

För 50 år sedan ägde massakern i Sharpeville rum. Den är en utav de mer avgörande händelserna i Sydafrikas historia. 69 människor (minst) dödades av polis, trots att deras demonstration var fredlig. (Man kan i boken: An Ordinary Atrocity. Sharpeville and its Massacre, skriven av Philip Frankel, utgiven vid Yale University Press, London 2001, läsa att det förmodligen var fler än 69 som miste livet. Frankel talar om att det finns en mytbildning kring Sharpeville. T ex brukar man säga att alla som dog sköts i ryggen. Frankel motbevisar detta men menar att de flesta skadade faktiskt sköts i ryggen.)

En av de personer som fortfarande bär märken efter sina skador från Sharpeville, är Abram Mofokeng. Man kan läsa om honom i dagens nätupplaga av Mail and Guardian. Mofokeng säger:

Our lives started changing with Nelson Mandela's release, but people are still financially struggling and finance is still in white people's hands.

Tre händelser efter händelserna i Sharpeville är ändå viktiga att lyfta fram. ANC, PAC och en del andra befrielserörelser bannlystes efter dessa händelser. Det hade bl a att göra med att de valde att övergå till väpnat motstånd. En annan händelse är den konsulatation Kyrkornas Världsråd höll i Cottesloe samma år. Den blev en vattendelare inom sydafrikansk kristenhet. En tredje konsekvens var att Sydafrika lämnade det brittiska samväldet och blev en republik.

Sydafrika kämpar fortfarande med sin försoningsprocess och 50 år visar sig vara ett kort perspektiv. Mycket har dock förändrats sedan 1960. Idag finns trots allt en teoretisk möjlighet för alla Sydafrikas medborgare till ett drägligt liv. Ännu verkar det vara långt kvar till detta händer men det största hindret, apartheid, är borta.