Tuesday 10 December 2013

Eftertankar i Maputo

Sedan ett tag tillbaka har hustrun och jag planerat denna resa till Moçambique. Det har att göra med det uppdrag hustrun har när det gäller kyrkorelationer. Det anglikanska Lebombostiftet har en vänstiftsrelation med Västerås stift. Just nu finns två unga volontärer från Västerås stift som ska få besök. Samtidigt ges tillfälle att stifta bekantskap med själva stiftet. Och jag hade möjlighet att följa med, som make. Trivsamt!

Det var dock med blandade känslor. Jag tänkte att det skulle vara spännande och intressant att vara i Sydafrika under den vecka, när nationen sörjer Mandela. Men så blev det nu inte och i kvällens eftertanke känns det som att det kanske ändå inte hade varit så enkelt att fånga känslan i Sydafrika. Låt mig ge några exempel på vad jag menar.

När jag, liksom de flesta andra i Sydafrika, vaknade upp i fredags morse och förstod att Madiba hade avlidit, trodde jag att detta skulle skaka om samhället, så att det skulle synas och märkas överallt. Min erfarenhet i Pietermaritzburg fram till måndag morgon var inte den. Jag såg väldigt få tecken på att människor var berörda – åtminstone inte så att de visade något.

Genom TV, Radio och sociala medier har jag följt med reaktioner på andra platser. Jag förstod att många strömmat till de olika platser som förknippats med Mandela i Houghton, Soweto och Kapstaden. I TV var det minnesprogram dygnet runt.


Vid Mandelamonumentet fanns bara tre anställda, när jag kom dit. 

Själv åkte jag på måndagmorgon bil från Pietermaritzburg mot Johannesburg, för att ansluta hustrun, som redan gjort vänstiftsbesök i Swaziland och Zimbabwe. Jag passade på att besöka det Mandela-monument som finns på platsen där Mandela greps, i Howick. Jag var i stort sett ensam om att lägga ner en blomma där. Visst hade andra varit där – det syntes på blomsterskörden. Men just då var jag själv.

När vi idag reste från Johannesburg till Maputo lyssnade vi på Minnesgudstjänsten från FNB-stadium i närheten av Soweto. Några saker slog mig. Dels att en grupp buade ut president Jacob Zuma, dels att stadion var endast halvfull.

Eftertanken är denna: hur stor var Mandela i Sydafrika egentligen? De stora grupper fattiga som lever i utsatthet och misär – orkar de bry sig? Har Mandelas försoningsarbete haft betydelse för dem? Eller är det så att det är de rika och besuttna i världen i stort och i Sydafrika som värnar om Mandelas minne mest? Raden av utländska statschefer (91 st) som vallfärdade till Johannesburg. Är det dessa (och många andra förhållandevisa rika i världen – som t ex jag) som har mest behov av den försoning Mandela levde. Men kan det fungera? Försoning utan rättvisa – är det möjligt?

Nu var det kanske bara en mindre grupp som buade ut Zuma och det varade kanske inte så länge. Men detta att stadion bara var halvfull, när arrangörerna hade tänkt att de som inte fick plats skulle skjutsas till två eller tre andra stadions, där de kunde följa minnesgudstjänsten på storbildsskärmar – är det inte ett tecken på att gensvaret inte riktigt fanns där? Kan det vara så att människorna visserligen älskade och uppskattade Mandela men inte ser att dagens ledare fortsatt där han slutade? Kan det vara en tyst protest? Eller ska vi skylla på regnet? När kommentatorerna i radio berörde detta med det ihållande regnet, sa de att regn i afrikanskt tänkande betyder välsignelse och att det därför var självklart att det skulle regna en sån här dag. Men har Sydafrikas folk verkligen fått del av denna välsignelse?

I så fall skulle det största som hänt hittills kunna varit att Cubas president Castro och USA’s president Obama hälsade på varandra. Om det leder till något är det ju i alla fall värt att fira.

Givetvis var Nelson Rolihlahla Mandela en enastående person. En förebild. Jag försöker inte på något sätt förminska detta. Jag försöker bara förstå den sydafrikanska befolkningens reaktioner. Jag kan se två möjliga förklaringar: antingen har inte Mandelas död berört 100 % av befolkningen, som man kunde förväntat sig eller lever jag lite vid sidan om och har inte kunnat uppfatta vad det är som rör sig i samhället. Sanningen kanske ligger någonstans mitt emellan.



3 comments:

elisabet said...

Mycket intressanta reflektioner. Ja, jag tror att försoning utan rättvisa är svårt. Och jag tror även att majoriteten av Sydafrikas fattiga lever en dag i taget och är mest önskar att den politik som förs idag ska verka för rättvisa. Så verkar inte vara fallet.

Diskussionen i Sverige om moderaternas roll belyser det här. Vi solar oss gärna i glansen av andra dignitärer och (döda) ikoner - vad görs idag för marginaliserade i vårt land?

Anders Göranzon said...

Viktig fråga, Elisabet! Vår kamp måste nog föras framför allt i vår närmiljö. Med fönstret öppet mot omvärlden, förstås!

elisabet said...

Håller med om detta med närmiljön. Jag landar oftast där när jag förskräcks över alla berättelser om orättvisa i omvärlden. Jag får göra det jag kan i min egen "sandlåda".