Visby stift – funderingar

Den senaste tiden har det skrivits mycket om kyrklig fortbildning i Visby stift. Jag har följt med lite på avstånd. Mest på nätet, förstås. Här infinner sig redan en kritisk fråga: har jag därmed fått rätt information om vad som verkligen hänt? Förmodligen bara delvis. Men något har ändå sipprat fram. Om detta något kan och vill jag uttala mig. Jag kommer bland annat skriva om kyrkan, tolkningsföreträde, maktförhållanden, enhet och konflikt.

1) Jag tror på en enda, helig, universell/katolsk och apostolisk kyrka.

Detta bekänner kristna i alla tider. Åtminstone sedan 300-talet. Sedan de ekumeniska kyrkomötena i Nicea och framför allt Konstantinopel fastställt den trosbekännelse, som följaktligen kallas den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen. Jag utgår från att det är en djup, kristen övertygelse, att det bara finns en enda kyrka i världen. Och att den är världsvid.
Detta är en grund att stå på. Med andra ord kan vi inte bortse från att vi hör ihop med andra kristna. Kyrkosplittring, avståndstagande och osynliggörande av oliktänkande kristna är inget annat än att sopa problemen under mattan. De andra finns kvar ändå. I Kristi kropp.

2) Sydafrikanska perspektiv

Ett återkommande tema på denna blogg är mina erfarenheter från Sydafrika. Nu vill jag hänvisa till det s k kairosdokumentet. Jag kommer även att beröra hur vissa kyrkor i Sydafrika uteslöts ur olika världsgemenskaper på 1980-talet.
Kairosdokumentet publicerades av ett antal teologer 1985. Det skiljer på tre former av teologi. State theology, som innebär att staten använder kyrkan för att bevara status qou i ett samhälle. Kyrkan blir en nära och oreflekterad bundsförvant till statsmakten. Om detta kan vi i Sverige säga: Been there, done that! Frågan är naturligtvis om Svenska kyrkan inte i vissa stycken fortfarande spelar denna roll. Helt avklippta är ju inte stadsbanden. Grundbegrepp i denna teologi är ”law and order”. Det är ett hierarkiskt sätt att vara kyrka på.
Church theology har inte samma koppling till staten. Den talar mycket om försoning och enhet men det är en teologi som glömmer rättvisa. Detta var många kyrkors förhållningssätt under apartheid. Man ville försoning men det blev bara ord. Dokumentet slår fast:

'Church Theology' often describes the Christian stance in the following way: "We must be fair. We must listen to both sides of the story. If the two sides can only meet to talk and negotiate they will sort out their differences and misunderstandings, and the conflict will be resolved." On the face of it this may sound very Christian. But is it?

I starka ordalag ifrågasätter författarna till kairosdokumentet denna typ av teologi:

We are supposed to do away with evil, injustice, oppression and sin--not come to terms with it. We are supposed to oppose, confront and reject the devil and not try to sup with the devil.

Den tredje typen av teologi kallas prophetic theology. Viktiga begrepp är ”social analysis”, ”oppression” and ”tyranny”. Här finns också försoning som en möjlighet men bara om rättvisa skipas.
När det gäller situationen i Svenska kyrkan i allmänhet och Visby stift i synnerhet tror jag kristna från olika sidor av konflikten ser på varandra på liknande sätt. Vi är profetiska och de andra är maktens lakejer. Antingen de lierar sig med staten eller med patriarkatet. Men det handlar om ”vi” och ”dom”. Men det är inte så enkelt att se vem som idag i vår situation är bundsförvant med statsmakten, för att upprätthålla status quo. Eller vem som är förtryckt eller vem som är tyrann.
Jag är medveten om att vårt svenska 2010-tal skiljer sig radikalt från situationen i Sydafrika på mitten av 1980-talet men det finns ändå lärdomar att dra. I Sydafrika var det, åtminstone utifrån, lätt att se maktförhållandena. En minoritet vita, mestadels reformerta kristna, hade tolkningsföreträde och tillgång till land, media, rättsväsende och politiska församlingar. En stor grupp svarta befann sig i en helt annan situation. Hur vi ska beskriva situationen i Svenska kyrkan utifrån maktförhållanden, tolkningsföreträde eller utanförskap är inte lika självklart. Det framskymtar att en del kvinnliga kollegor i Visby stift upplever sig osynliggjorda. Jag har ingen anledning att betvivla riktigheten i det. I Svenska kyrkan totalt sett, är det andra som upplever utanförskap. Det talas om stopp i befordringsgång osv. I den världsvida kyrkan är å andra sidan den svenska kyrkoprovinsen ofta i minoritet.
När en gäst från den världsvida kyrkan bjuds in, kommer diskussionen därför att föras på alla dessa tre plan (och förmodligen ett antal andra plan) samtidigt.

3) Får man stöta bort andra kristna?

Det gör vi förstås hela tiden medvetet eller omedvetet. Kyrkans historia är också fylld av utstötningsmekanismer. En del finner stöd i bibeln. Det kan kallas kyrkotukt i vissa sammanhang eller exkommunicering i andra. Inkvisition eller tillsynsärende. Visserligen olika saker men uttryck för en önskan att tillrättavisa, när något trossyskon eller samfund hamnat snett. I lära eller i vandel. I Sydafrika var vi med om detta relativt ofta. Det handlade inte alltid men mestadels om unga kvinnor, som fått barn utanför äktenskapet. Vi gillade det inte. Vi ifrågasatte det. Vi var tvungna att förhålla oss till det på olika sätt.
1982 skedde en annan, mer organiserad form av utstötande. WARC (World Alliance of Reformed Churches) möttes i Ottawa och sa enligt beslutet bland annat följande:

Therefore, the general council, reluctantly and painfully, is compelled to suspend the Nederduitse Gereformeerde Kerk (in the Republic of South Africa) and the Nederduitse Hervormde Kerk van Afrika from the privileges of membership in WARC (i.e. sending delegates to general council and holding membership in departmental committees and commissions), until such time as the WARC executive committee has determined that these two churches in their utterances and practice have given evidence of a change of heart. They will be warmly restored to the full privileges of membership when the following changes have taken place:

Det handlade om de vita reformerats syn på apartheid. Detsamma hände med två vita, lutherska, sydafrikanska kyrkor vid Lutherska Världsförbundets generalförsamling i Budapest 1984. Idag är dessa kyrkor fortfarande mestadels vita men eftersom de tagit avstånd från apartheid åter medlemmar I WARC eller som det nu heter WCRC (World Communion of Reformed Churches) respektieve Lutherska Världsförbundet.

4) En process

Det är en process. Vi kristna är på vägen. Wallin frågar i svensk psalm 579:1

Ni mänskobarn som här i världen får hjälp av samme Faders hand, säg, varför kivas ni på färden till ett och samma fadersland?

Men jag är benägen att inte helt hålla med gamle Wallin. Det hör väl till livet att kivas? Att ifrågasätta och ställa kritiska frågor? I detta samtal höjer vi stundtals tonen. Ibland går vi även över gränsen. Church theology vill ha enhet på rättvisans och ärlighetens bekostnad. Men den profetiska teologin sopar inte konflikten under mattan utan vill reda ut. Alternativet är ju att vi tystnar och det är mycket sämre.
När det nu gäller situationen i Visby stift uppfattar jag att mina trossyskon fått god hjälp av media att höja tonläget. Jag gillar media och jag tror på öppenhet. Kanske är detta smällar vi får ta. Skulle det ens vara möjligt att lösa konflikter bakom stängda dörrar? Nej, fram för öppenhet. Men finge jag önska något, skulle det vara större varsamhet med varandra. Grundat på det faktum att vi trots allt är trossyskon. Ibland får jag intrycket att det inte betyder något att vi är döpta in i samma enda, världsvida kyrka.
Jag vill avsluta med ett exempel från min forskning. Det är ett utdrag ur ett brev dåvarande generalsekreteraren för SACC, Desmond Mpilo Tutu, skrev till apartheidregimens dåvarande premiärminister, John Vorster.


Man skulle kunna tro att det är ironiskt formulerat men då misstar man sig. Det grundade sig i en insikt att också den andre är döpt och hör till samma kristenhet. En formulering är exempelvis:

I have no doubt that as Christian yourself you would agree …

Tutu kunde andra gången verkligen höja rösten. Det vet vi. Men grunden för försoningsprocessen låg i denna grundinsikt: vi är trossyskon. Vi hör till samma världsvida kyrka.
Ja, det är sannerligen inte enkelt. Men så länge vi pratar, bråkar, diskuterar och samtalar finns det i alla fall hopp. Men från tid till annan vore det också bra om vi uttryckte något i stil med det Tutu skrev 1978:

We would like you to know that we pray for you regularly …

Biskop Sven-Bernhard Fasts tal, som finns på Visby stifts hemsida, andas lite av detta. Jag tror han kommer att spela en avgörande roll. I bästa fall är han en profetisk teolog. Kan det ha att göra med att han, liksom Desmond Mpilo Tutu, varit generalsekreterare i ett nationell kristet råd?