Skolavslutningsdags

Ett mejl. Från en kollega, som i sin tur fått mejl från en av rektorerna. Som i sin tur fått mejl från en av dagstidningarna. Som bland annat frågar rektorn:

Om avslutningen sker i en kyrka med präst, förs samtal med denne om ev. restriktioner om vad som får sägas?

Rektorn har jag kommunicerat med, i lugn och saklig ton, från båda håll. Det verkar inte bli någon ändring, utan även i år kommer elever att fylla Birgittakyrkan till bristningsgränsen, vid åtminstone fem tillfällen.

Vi präster har svarat tydligt talat om att vi kommer att välsigna. (Vad är alternativet? Kan vi förbanna i stället?) Att vi skulle ge oss till att dra igång väckelsemöte med möjlighet att komma fram för förbön verkar inte troligt. En nutida, svensk skolavslutning är oftast allt annat än provocerande. Vill man bli provocerad finns det annat att reta upp sig på. T ex att bara vissa elever får synas. T ex att de mer och mer liknar idol-uttagningar. Vad säger alla de elever som inte kan eller vill sjunga? Vad säger de som inte tycker om låtvalet?

Men frågan är ju ytterst inte kyrkans. Skolan (som man brukar säga) äger problemet. Vi tvingar ingen att komma till kyrkan. Men kommer de, av fri vilja, så har vi vissa idéer om vad man gör i en kyrka. Bland annat ber vi. Och välsignar. Men vi gör det på ett sätt, som gör att ingen tvingas delta i en religös bekännelsehandling mot sin vilja. Den som inte vill ta emot välsignelsen kan ju bara stänga till öronen en minut. (De som inte gillar popmusik, får betydligt mer problem.)

Jag är glad för att skolasvlutningarna ibland äger rum i kyrkan. Men samtidigt tror jag att de snart spelat ut sin roll. Världen går inte under för det. Relationen mellan Svenska kyrkan och dess medlemmar står inte och faller med skolavslutningarna. Inte heller relationen mellan Svenska kyrkan och invånarna i Sverige.

Frågan som journalisten ställde, om eventuella restriktioner om vad som får sägas, andas dock något annat. Vi har väl ändå yttrandefrihet?