Lördag förmiddag. Efter en ganska lugn morgon åkte jag från Common Ground, för att hälsa på Bentons mamma, Mary-Grace och hennes man Vic, samt barnen. Det blev en trevlig dag med en typisk, sydafrikansk avslutning: braai-vleis. D v s grillning. Det bästa av allt är boerevors. Den speciella, välkryddade korven, som bara finns här. Samt långa samtal kring allt möjligt. Säkerhetsläget är speciellt i Sydafrika. Många lever under en ständig oro. Jag kände igen det från våra egna 4 år. Men det är jobbigt att lyssna på människors oro. När jag besökte Algy och Ashleen, i ett betydligt enklare område, trodde jag att de skulle ha en delvis annorlunda berättelse. Men de vittnade om samma utsatthet. Jag vet från åren i Sydafrika, att även de fattigaste av fattiga, som bor i plåtskjul, låser så gott det går. Finns det bara lite bröd eller bönor i huset, kan dessa stjälas. Jag sa till Algy, att detta måste väl vara högsta prioritet för regeringen. Algy svarade: Bättre att se till att människor får arbete. Javisst, så är det naturligtvis. Fattigdomen skapar många problem. Bland annat utgör den grogrund för kriminalitet.
Från Centurion, utanför Pretoria, åkte jag i söndags morse, för att vara med på gudstjänst i Eldorado. En gudstjänst som leddes av en kyrkorådsledamot. Algy förmedlade syndernas förlåtelse, predikade och ledde nattvarden. Mycket annat sköttes av församlingsbor. Det var en levande gudstjänst. Dessutom ganska lång. Algy predikade om att ta på sig Guds vapenrustning. När jag kom hem till Algy och Ashleen, fick jag prova hans skottsäkra väst. Det måste han alltid ha på sig, när han åker på utryckning. Den väger säkert 10-15 kg. Otroligt tung och obekväm. Inne i västen ligger keramikplattor. Algy är anställd av polisen. Polisen har även muslimska imamer och hinduiska gurus anställda. Algys uppgift är att vara ett stöd för de poliser som är kristna.
Jag är berörd av mina två besök. Hos en vit familj och hos en färgad. Jag är inte rädd för egen del. Jag är försiktig och håller mig inne på kvällen. Bilen har jag låst, när jag färdas mellan de platser jag ska till. Men jag är berörd av att människor behöver leva i ständig oro. Ändå går det att njuta av stunden. Min upplevelse från tiden i Sydafrika är att många verkligen kan konsten att leva i nuet. Måltidsgemenskapen är ju ett uttryck för detta.
Ashleen är från Durban. Hon är av indiskt ursprung. Idag bjöd hon på kyckling-Briyani (om det nu stavas så). Mycket smakrik och rätt stark. Maten i Sydafrika är fantastisk. Mitt i en orolig situation känns det fantastiskt att få dela måltidsgemenskap och även be tillsammans. Bönen är en mycket naturlig del av det sydafrikanska samhället. I stort sett överallt. I ett land där man varken kan ta mat och husrum eller säkerhet för givet, blir möjligheten att söka hjälp från Gud omistlig.
No comments:
Post a Comment