A new assembly inaugurated

Today I spent the morning in Vällingby. As the general secretary of the Swedish Bible Society I was, some time ago, invited to attend the inauguration of the Pentecost City Church in Stockholm. I gladly accepted the invitation and today was the day.

This specific Pentecostal denomination has its origins in Ghana. It was formed in 1953 and has over 20 000 congregations with more than 4 000 000 members worldwide. This is "mission to the north". The worldwide church in changing landscapes.

The congregation rents a venue in Vällingby. It used to be a place where an organisation of immigrants from Syria had its operations. The leader of the Church told me that since the Government of Sweden had changed its policies and decided not to give grants to such organisations, the Syrians moved out and the Pentecost Church could move in. Some companies were also looking at the same venue, but the landlord were Christian and decided to allow the Church to get the contract. 

The history of this Church started already in 2016. I quote from a text that was part of the program for this occasion:

The story began in 2016, when the leadership of the Church of Pentecost – Sweden headed by the then National Head, Ps Livingstone Joseph Mensah, carved a small group of young adults from the Central Assembly to start a PIWC using the English language as a communication tool to spread the gospel within Stockholm and its environs. These young adults met weekly to pray, study God’s Word, and encourage one another. Their heartfelt prayer and desire were simple: that God would raise a church where people from every nation could experience His presence, find a spiritual home, and be equipped to spread the gospel. The congregation started meeting in a rented hall in Hallunda, using the mornings between 10 and 12 on Sundays for services. Out of this humble beginning, God began to move. Resources were limited, yet faith abounded.

Dr Ben Debrah presents the leadership of the Pentecostal 
City Church of Stockholm.

We were further told that Apostle Dr Ben and Mrs. Oheneba Akua Debrah came from UK in 2021 and took over the leadership of the Church of Pentecost – Sweden. The text continues:

They were convinced that God had called this small group of young adults not only to plant a congregation, but to establish a spiritual family which is very much inclusive and opened to people from all walks of life. Despite the challenges at the time — such as inadequate permanent meeting spaces, barriers to becoming more culturally and racially diverse, and financial constraints—the fellowship grew steadily. /…/ Today a small group of 8 which begun this journey records a total congregation of 76 comprising 4 nationalities.

We were three guests. Nausikaa Haupt who is an Ecumenical Officer at the Christian Council of Sweden was one of us. She also represented the Catholic Diocese of Stockholm and Bishop Anders Arborelius. Olof Edsinger is the General Secretary of the Swedish Evangelical Alliance. He was well known to especially the Dr Ben Debrah. And then it was me.

The hospitality of the congregation was warm and welcoming. Dr Ben preached over Acts 19 (the full chapter was read) and the theme was: Jesus and the city. It was a contextual sermon wanting to encourage the congregation to influence the city of Stockholm in a transforming way. He spoke about gangs and drugs and how the problems we have in Sweden cannot be changed with new legislation. Jesus is the cure!

I was especially impressed by three young males who delivered some Spoken words. I believe that this young, vibrant Church walks the talk.

After two and half hour, which to me – with my South African experience – was not especially long, the service ended and we were all invited to “fika”. That was one of few Swedish words used. One of the Bible readings, however, was read in Swedish. Also the announcements were given both in English and Swedish.

When I left the building a second service had already begun. It was the Ghanaian part of the worship – in Twee – one of the most used languages in Ghana. Dr Ben told me that this service would be much more African and vibrant. After having opened the door to the hall and seen for myself I realised that this was the case.

Probably half of the service we sang worship songs.
And the worship was led by a number of different, young persons.

At one stage some of us just had to enter the floor
and start dancing.

At the end of the service Dr Ben asked if someone was
there for the first time. Thos persons were all ask to come
in front and introduce themselves.

Emmanuel is the local Pastor.

A group of young women were responsible for the technical part
of the service.

This is how the stage looked like when I arrived.

This is the entrance of the Church building.

Mässa i ekumeniska veckan

Idag fick jag förtroendet att leda den tidiga morgonmässan i Uppsala domkyrka. Senare under dagen firades högmässa och ikväll blir det ekumenisk högtidsgudstjänst.

Nedan finns den predikan jag höll i morse. Först kommer den text jag utgick från – Rom 12:3–8. Dels i översättningen Bibel 2000, dels från det pågående arbetet inför NT 2026 – den version som redaktionskommittén arbetade fram i februari, tidigare i år.

I kraft av den nåd jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning, så att var och en rättar sig efter det mått av tro som Gud har tilldelat honom. Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro, tjänandets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar, tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara nitisk som ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet. (Rom 12:3–8 – Bibel 2000).

Genom den nåd som jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en. För liksom vi har en enda kropp med många lemmar och alla lemmar inte har samma funktion, så utgör vi, fastän många, en enda kropp i Kristus, och var för sig är vi varandras lemmar. Vi har olika gåvor, allt efter den nåd som vi har fått: den som har profetians gåva ska profetera i överensstämmelse med tron, den som har tjänandets gåva ska tjäna, läraren ska undervisa, den som *förmanar ska förmana, den som delar ut gåvor ska göra så med uppriktig godhet, ledaren ska leda med hängivenhet, den som visar barmhärtighet ska göra så med glädje. (Rom 12:3–8 – NT 2026 – provöversättning 250205).

* Andra översättningar: uppmuntra, trösta.

Predikan:

När Paulus uppmanar församlingen i Rom att inte ha för höga tankar om sig själva måste det väl bero på att de hade det. Eller att många av dem hade det.

Vi är olika. På grund av vår uppväxt, vår personlighet – som beror på uppväxten men som eventuellt också beror på vårt DNA. Några av oss har naturligt bra självförtroende. Andra kämpar med motsatsen ett helt liv. Ibland kan det förändras – åt båda håll. Gott självförtroende kan brytas ner eller byggas upp. Och det beror även på sammanhanget. I en viss situation kan jag känna mig trygg och lita på att jag duger eller räcker till. En annan gång är jag ute på hal is och tvivlar på min egen förmåga.

Som jag förstår det riktar sig Paulus idag till de självsäkra. Åtminstone inledningsvis. Och det är bra. För det finns tillräckligt med personer i världen som är alldeles för styva i korken, som ordspråket lyder. Samtidigt har vi alla något att lära av Paulus ord.

Om jag ett ögonblick stannar kvar vid de självsäkra – de som ”har för höga tankar om sig själva” – så kan det bero på en i grunden dålig självkänsla. Att verka självsäker, att inte lyssna på andra, kan vara ett sätt att kompensera en inre tomhet.

Vi har som sagt alla något att lära. Paulus säger: ”var för sig är vi varandras lemmar”. Ni som följde med i Evangelieboken läste något annat: ”var för sig är vi lemmar som är till för varandra.” Översättningarna är snarlika, de översätter ju samma grundtext. Men betoningen är lite olika. I Bibel 2000 hör vi något mer av hur vi ska vara, att vi ska vara till för varandra – vi som är olika lemmar. I den översättning jag läste, betonas det mer vad vi faktiskt är: Vi är varandras lemmar. Om vi stannar i bilden av kroppen så är Du min hand och jag kanske är Ditt öga. Vi utgör samma kropp i Kristus.

Detta ser jag som ett viktigt budskap i vår tid. När ondska och nöd omger oss. Det blir oerhört viktigt hur vi ser på varandra. Vi är djupt förenade med varandra. Beroende och sammanflätade. Även med den som har för höga tankar om sig själv och kanske inte ser sitt behov av andra utan är dryg och självsäker. Även den personen hör ihop med alla andra i kroppen och alla andra med den.

Denna vecka är den ekumeniska veckan. I Stockholm har det varit seminarier och aktiviteter i många kyrkor och även i Kungsträdgården under gårdagen. Kristna från hela vårt land och från många håll i världen har samlats. Och idag, klockan fem, blir det en ekumenisk högtidsgudstjänst här i domkyrkan. Anledningen är 100-årsminnet av Stockholmsmötet 1925 som anordnades av dåvarande ärkebiskop Nathan Söderblom. Temat är: Tid för Guds fred. Det var tid för fred 1925 i ett sargat Europa några år efter första världskrigets slut . Det är tid för Guds fred också idag.

Låt oss börja hos oss själva och vara stärkta i att vi hör ihop som varandras lemmar i Kristus. Vi har olika nådegåvor och det är med våra olika gåvor vi ska bidra till hela kroppen.

I den ekumeniska rörelsen är det centralt att ekumenik inte i första hand är till för kyrkorna. Enhetens mål är enligt Jesus att världen ska tro. Kyrkan blir - när vi lever nära Jesus – en förebild för världen. Det är tid för Guds fred.

Vem får avgöra vilka värderingar som är svenska?

Regeringen har beslutat att ge fem miljoner kronor till World Values Survey (WVS) som ska göra en undersökning om värderingar i Sverige. Pengar till forskning är i sig inte fel. Men när nytillträdda utbildnings - och integrationsministern Simona Mohamsson (L) uttalar sig – på Regeringens webbplats – blir jag fundersam:

- Alla i Sverige ska vara införstådda med vilka liberala värderingar som bygger vårt land. Därför behöver vi stärka kunskapen om vilka värderingar som präglar det svenska samhället. Genom World Values Surveys (WVS) undersökning skapas ett bättre kunskapsunderlag om skillnader i värderingar mellan inrikes och utrikes födda. Det är bara med rätt kunskap som också rätt åtgärder kan vidtas.

Vi får dock inga exempel på vad dessa liberala värdering gäller. Jag får alltså söka vidare och i Expressen har Mohamsson uttalat sig och jag förstår att en aspekt är synen på sex. Expressen skriver:

World Values Survey har tidigare gjort undersökningar som visar att många nyanlända har annan syn på skilsmässa, sex före äktenskapet, abort och homosexualitet än infödda svenskar. Men efter tio år i Sverige har deras värderingar närmat sig de inföddas, skriver DN.

– Tio år är alldeles för lång tid. Det är en hel generation med tjejer som inte får välja vem de vill älska eller killar som inte kan komma ut ur garderoben, säger Simona Mohamsson till tidningen.

Även jag önskar att tjejer ska få välja vem de vill älska och att killar ska få kunna komma ut ur garderoben. Men uttalandet väcker ändå en rad frågor.

Vem avgör i slutändan vilka värderingar som är svenska?

Är det majoriteten som bestämmer det? Jag känner en mängd svenskfödda människor som inte delar majoritetens syn på sex. Hur ska vi se på dem? Är de inte svenskar? Har de osvenska värderingar?

Som jag ser det är värderingar något oerhört komplext. Det är definitivt inget som makthavare kan framtvinga. Det går inte heller att påskynda förändringar av värderingar. Det tar sin tid. Jag har varit präst i snart 40 år. Varje gång jag predikar önskar jag påverka människor. Men jag tror inte att jag kan göra det på ett manipulativt sätt. Det är de goda argumenten som kan påverka människor och att argumenten ges på ett respektfullt sätt.

När värderingar kopplas till nationalism blir jag orolig på allvar. Jag tillhör Svenska kyrkan men framför allt den världsvida kyrkan. Det är inget enkelt sammanhang. Det finns oerhört många kristna i världen som har andra värderingar än jag på många områden. Men den världsvida kyrkan är ändå mitt sammanhang. Och jag brinner för att finnas med och påverka de andra. Och jag förstår att jag också påverkas.

Alternativet är att bara vara med sådana som tycker precis som jag. Hur skulle en sådan värld se ut? Tyvärr tror jag att det är denna tankefigur som ligger bakom regeringens beslut. Idén att vi kan återskapa enhetssamhället. Där alla har samma värderingar. Men det enda sättet att göra detta vore att återinföra enväldet. Vilket i och för sig inte kommer att leda till att alla har samma värderingar. Möjligen att envåldshärskaren tror att alla har det, för ingen vågar säga emot. Vi behöver bara titta på ett stort land i väster så förstår vi att kombinationen makt, nationalism, rasism och idén om gemensamma värderingar är en mix som skapar rädsla och föder en tysthetskultur. Vill vi ha den typen av enhetskultur?

Under mina 7,5 år i Sydafrika hörde jag nog aldrig människor tala om ”sydafrikanska värderingar”. De som bor och lever i Sydafrika är oerhört medvetna om att det finns olika värderingar. De bor ju i ”the rainbow nation”. Det är viktigt att alla får finnas – med sina olika värderingar. Och att det finns yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Demokrati, helt enkelt. Men idén att alla skulle kunna ha samma värderingar, den tror jag de flesta sydafrikaner skulle uppfatta som befängd.

Så låt oss, som bor och lever i Sverige, snarare arbeta för ett samhälle där vi lyssnar på varandra och respektfullt debatterar, diskuterar och samtalar om våra värderingar. Men låt oss inte förstärka uppdelningen i grupper. Det är i slutändan inte bra för någon.

Homage till en svärson

Det är fint att ha svärsöner. Jag är lycklig lottad som har mer än en. Men den som varit svärson längst vill jag harangera via min blogg. 

På sommarstället har vi ett antal cyklar – närmare bestämt fem. Innevarande år har svärsonen i fråga utnämnt till cykelns år. Vi har tidigare haft slangens år, då alla slangar åtgärdades. Nu var det dags för cyklarna.

Det är en skön kombination av klimattänk och återbruk. Gamla cyklar blir som nya igen och vi kan ta oss runt i närmiljön utan att förbruka någon fossil energi.

Jag kommer osökt att tänka på Monty Pythons klassiker ”The Bicycle Repair Man”. Den har vissa beröringspunkter med nämnde svärson.

Stort och innerligt tack!

Stärkt konstitutionell beredskap?

När jag igår läste DN på nätet såg jag att regeringen föreslår ändringar i grundlagen. Lilian Sjölund, som är ledarskribent på DN skriver: 

En politisk majoritet är på väg att ge regeringen oinskränkt makt vid ”fredstida kriser”.

Enligt Sjölund är även Socialdemokraterna med på förslaget. Jag googlar och hittar ett dokument på regeringens webbplats. 

Gunnar Strömmer, som är justitieminister, säger bland annat: 

Förutsättningarna för beredskapslagstiftning stärks genom att riksdagen får större möjligheter att delegera normgivningsmakt till regeringen.

I extremt brådskande fall ska regeringen kunna meddela tillfälliga regler som granskas av riksdagen i efterhand.

Händer detta verkligen på riktigt? Ska regeringen få möjlighet att meddela tillfälliga regler? Ska riksdagen få möjlighet att delegera normgivningsmakt till regeringen?

När jag skriver detta har jag varit på ett möte i Vilnius. Jag har försökt sätta mig in i Litauens historia. Redan 1795 annekterades Litauen av Ryssland. Under första världskriget ockuperades landet av Tyskland. Litauen blev sedan självständigt 1918. Men 1940 invaderades landet av Sovjetunionen. Året därpå ockuperades det av Tyskland igen.  Röda armén nådde landet 1944. Sedan blev Litauen en del av Sovjetunionen. 11 mars 1990 utropade landet sin självständighet. Det var det första landet i dåvarande Sovjetunionen som gjorde det.

Frihet och demokrati är inte en självklarhet. Jag kan inte förstå varför vår grundlag behöver ändras.

Rev Dr Tshenuwani Simon Farisani 30 August 1948 – 29 May 2025

When I lived in South Africa in the eighties, I heard of Dean Farisani. He was a fellow Lutheran. He lived and worked in the north of South Africa – I spent a year as a voluntary youth worker in Cape Town, in the southwest. The distance was about 1 900 km. But I heard of him. When he was detained in 1982, he was tortured and abused by the police in a way that it drew international condemnation.

Together with todays’ President of South Africa, Cyril Ramaphosa, Dr Farisani was a founding member of the Black People’s Convention (BPC). He served as its president 1973–1975. He also worked closely with leaders of the Black Consciousness Movement (BCM), like Stephen Bantu Biko.

After some years in exile, he returned to South Africa and became Member of Parliament (1994–1997) and Member of the Executive Council (MEC) for Limpopo (1997–2004). He was also the Speaker of the Limpopo Legislature (2004–2009).

Dr Farisani was also a renowned and important proponent of black theology.

At his funeral, which took place today at the University of Venda Stadium, the Eulogy was delivered by the President of the Republic of South Africa, Cyril Ramaphosa. 

I quote from the official website of the Presidency:

President Ramaphosa said: “Dr Farisani has left us as part of a succession of stalwarts who have passed on recently and whose dedication to our freedom and national development demands both our mourning and reflection. 

TS Farisani preached the gospel of humanity and liberation in ways that energised our struggle and shook the apartheid regime into targeting him and depriving him of his personal freedom.

From the pulpit of his congregations in Venda and the then Transvaal, to the podiums of Parliament and the Speaker’s chair in Limpopo, Dr Farisani’s commanding baritone oratory conveyed his love for humanity and his fearless, sacrificial fight for our freedom.

The sermon was delivered by the Lutheran Bishop in the Northern Diocese, Bishop Naledzani Josephine (NJ) Sikhwari, who happens to be the first woman to be consecrated as bishop in the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA).

Bishop Naledzani Josephine (NJ) Sikhwari, ELCSA.

May Dr Farisani's precious soul rest in Peace and rise in Glory!

Vad firar vi idag?

Idag är det Sveriges nationaldag. Vi som bor i Sverige firar eller högtidlighåller detta. Men vad är det vi firar? Och varför?

Gustav Vasa valdes till kung den 6 juni 1523. Alla som levde i det som då kallades Sverige fick ju knappast rösta men någon form av val skedde i alla fall. Sverige blev samtidigt självständigt och inte längre en del av Kalmarunionen, som styrdes av en dansk regent.

1809 fick Sverige en ny regeringsform med maktdelning mellan kung, regering och riksdag.

Varken 1523 eller 1809 användes ordet demokrati om vårt styrelseskick. Även om det är ett gammalt grekiskt ord från antiken är företeelsen modern. Det är ju först 1921 som alla vuxna i Sverige får rösträtt. Innan dess går det inte tala om demokrati i någon verklig mening.

Jag tror att vi firar just detta. Att vi lever i ett demokratiskt land där allas röst är viktig.

Firar vi ”svenska värderingar”? Nej, det skulle jag inte säga. Vi som bor i Sverige har många olika värderingar. Företeelsen demokrati – som jag ser det – innebär att vi ska få ha olika värderingar. Jag blir misstänksam när någon talar om ”svenska värderingar”. Det betyder oftast att andra borde tycka som den som hävdar att det finns ”svenska värderingar”. Inte sällan har det också med maktordningar att göra. Ihopkopplat med de klassiska intersektionella perspektiven genus, etnicitet och klass. Det innebär att vita, medelklassmän som jag har tolkningsföreträde när det gäller vad ”svenska värderingar” är. Detta ställer jag inte upp på!

Det är förmodligen enklare att styra ett folk som består av människor som ordnar in sig. Men demokrati är det inte. Och jag vill inte leva i ett sådant land.

Däremot är samtalet om vad ”svenska värderingar” är, ett viktigt samtal att föra. Om vi för det samtalet i dialog, där vi lyssnar på varandra, så kan vi alla lära oss något. Tillsammans blir vi bättre. Men då måste vi som sagt vara öppna för att inte någon person eller en viss grupp har tolkningsföreträde.

Kan detta vara något att fira idag – på Sveriges nationaldag? Öppenhet, villighet till dialog, förmågan att se och lyssna på den andra? Det tror jag och därför vill jag säga:

Glad nationaldag!