Parnormen

När Stephen Sondheims Company hade premiär 1970, bröt den ny mark med sin vuxna syn på äktenskap och relationer.

Så läste vi på Kulturhuset Stadsteaterns webbplats om den föreställning vi såg igår. Tydligen fick musikalen också en del kritik på 1970-talet eftersom den ifrågasatte parnormen. 2024 känns det inte alls provocerande att problematisera idén om att äktenskap är alltings mål och mening.

Det var hustrun som hade bokat två platser på denna föreställning i födelsedagspresent till mig. Vi var mycket nöjda med vår kväll som vi inledde med middag i teaterbaren.

I Sondheims originalföreställning är det en 35-årig man, Bobby, som står i fokus. Han umgås med ett antal gifta par, som inget hellre önskar än att Bobby också ska hitta någon att gifta sig med. I musikalen ges inblickar i de olika parens situationer och det visar sig att alla har olika utmaningar. (Från början var det ett antal enaktare av skådespelaren och dramatikern George Furth som sattes ihop till denna musikal).

Marianne Elliott gjorde sedan en ny version 2018 där Bobby i stället blev Bobbie, en ogift kvinna. I Stadsteaterns uppsättning spelas Bobbie av Frida Modén Treichl, som verkligen var bra. Hon har medverkat i bland annat Sound of Music, Spelman på taket, Chess, Cabaret och West Side Story. Ursprungligen från Ljungsbro utanför Linköping.

Med i ensemblen var också Helen Sjöholm, som ju alltid är lysande. Hon sjunger endast varannan föreställning och man vet inte innan om det är hon eller Gunilla Backman som gestaltar Joanne. Säkert hade det varit lika bra med Gunilla Backman men vi var glada att vi fick lyssna till Helen Sjöholm.

Bland de övriga sångarna fastnade vi för David Alvefjord, som gestaltade P.J. Han hade verkligen en vacker röst. Robert Fux som spelade Jamie och hade ett stort solo i stycket ”Jag gifter mig inte” var också helt otrolig.

Musikalen går åtminstone fram till 25 januari. Den är sevärd. Oavsett om man lever i en parrelation eller är singel finns det mycket att fundera över i de olika situationerna.

Maria

Idag hade jag förmånen att få leda högmässan och predika. Temat för Fjärde söndagen i Advent är ”Herrens moder”. Evangelietexten handlade därför om Maria. Kopplingen till läsningen från profeten Sefanja var inte svår att göra men episteltexten från Filipperbrevet fick jag fundera över. Särskilt denna vers:

Låt alla människor se hur fördragsamma ni är.

När jag tittade i min exegetiska litteratur förstod jag att det grekiska adjektivet ἐπιεικής (epieikés) inte är helt lätt att översätta. När Bibel 2000 (NT 81) har ”fördragsamma” väljer översättarna i Bibelsällskapets pågående översättningsarbete (NT 2026) att skriva ”välvilliga”. Svenska Folkbibeln 2015 översätter med ”vänliga”. I Bo Giertz översättning från 1980-talet står det ”storsinta”. Och i Kärnbibeln, som ofta ger synonymer till svåröversatta begrepp, står det: ”osjälviskhet (omtanke, fördragsamhet, förlåtande attityd)”.

Min predikan började jag med Musikhjälpens motto för årets insamling.

Alla har rätt att överleva sin graviditet.

Utifrån denna inledning talade jag om olika komplikationer och utmaningar som finns kring barnafödande. Tonårsgraviditeter, IVF och barnbegränsning men jag berörde också den fruktansvärda våldtäkt som vi kunnat läsa om i Uppsala. En 30-årig man våldtog en 12-åring som blev gravid. Innan abort gjordes, konstaterades genom ett DNA-test att mannen var skyldig. Han är också dömd

När jag började tänka i dessa banor blev uppmaningen till fördragsamhet eller storsinthet problematisk. De flesta graviditeter börjar inte i våld utan i en gemensam önskan om att bli föräldrar. Men det är ändå viktigt att vara medveten om att kvinnor ofta ställs inför utmaningar i samband med graviditet och förlossning (eller utebliven graviditet). Oavsett utmaning kan ingen kräva att de ska svara med fördragsamhet. Ofta handlar det om att reagera och säga ifrån.

Först när detta skett och det svåra benämnts och orättvisor rättats till, kan eventuellt episteltextens inledande uppmaning bli möjlig:

Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.

Jag tror att Maria också kämpade på olika sätt. Det kan inte ha varit enkelt att bli mamma till Jesus. 

Min önskan är att alla som möter utmaningar i samband med graviditet och förlossning ska få kraft, stöd och möjlighet att i slutändan kunna känna glädje. Detta behöver vi alla hjälpas åt med.

Vad betyder ordet ”bibel”?

Frågan verkar i förstone simpel. Wikipedia förklarar på följande sätt:

Bibeln (grekisk {koine}: τὰ βιβλία, tà biblía, 'böckerna')

Därför säger vi ibland att ordet ”bibel” betyder bibliotek. På ett sätt stämmer det ju också. Bibeln är i och för sig en bok, men den innehåller också många böcker. En del säger 66, andra 77. Det beror på hur vi ser på de 11 så kallade apokryfa eller deuterokanoniska skrifter, som ingår i exempelvis Bibel 2000.

Men rådfrågar jag Svenska Akademiens ordlista vad ordet ”bibel” betyder, så får jag en annan förklaring:

bibel [bi´bel] substantiv ~n biblar

1 Bibeln kristendomens heliga skrift

2 o­umbärlig bok

Att Bibeln är kristendomens heliga skrift är otvetydigt sant. Det är ju ett konstaterande. Men att det är en oumbärlig bok, det är spännande. För någon dag gick jag förbi ett skyltfönster i Uppsala och kände mig nödd och tvungen att ta fram kameran.

Vad jag förstår så är dessa ”biblar” oumbärliga för någon som är intresserad av gäddor och abborrar. Jag inser att jag ser ordet ”bibel” i denna bemärkelse från tid till annan, när jag surfar runt på internet. Säkert kunde jag göra en lång lista på exempel men låt mig nämna ”Sportbibeln”. Det är webbplats med en massa idrottsnyheter.

Men ”Sportbibeln” kan också vara en utgåva av Nya testamentet, som ges ut av Kristen Idrottskontakt (KRIK)

Vad ska vi då tänka kring detta? Har ordet ”bibel” kapats och börjat användas på fel sätt? Ska jag som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet bli orolig? Kanske anmäla någon för falsk marknadsföring eller driva processer om varumärkesintrång? Jag väljer precis motsatt strategi. Människor förstår att ordet ”bibel” betyder ”oumbärlig bok”. Det är väl bra! En bok som innehåller allt Du behöver veta om något. Det kan säkert – hoppas jag – innebära att människor blir intresserade av originalet. ”Bibeln” med versalt ”B”. Som innehåller berättelser och visdom för hela livet. ”Bibeln” utan något prefix. Den äkta varan!

Om Postnord och hur jag gjorde bort mig

Ni som känner mig vet att jag gör bort mig ibland. Oftast är det ganska bra. Det kan öppna för samtal och ofta lär jag mig något på kuppen.

För några veckor sedan var Svenska Bibelsällskapet så kallad utställare på Svenska kyrkans kyrkomöte, som samlades för sin andra sejour på Uppsala Konsert och Kongress. Vi hade tagit med oss vår nya bibelutgåva – Skapandebibeln – men även en bunt julkort.

En kyrkomötesledamot kom fram till bordet och kommenterade julkorten. Jag sa att vi fortsätter saluföra dem och hoppas bara att Postnord ska dela ut dem.

- Nu får Du se upp, sa ledamoten. Jag arbetar på Postnord.

Hoppsan! Bortgjord. Det visade sig vara en mycket trevlig man och vi fick en god pratstund sedan jag bett om ursäkt för mina insinuationer. Han berättade att mängden försändelser har sjunkit dramatiskt de senaste åren. Vissa år med tvåsiffriga procenttal.

Jag frågade om det också gäller julkorten och han bekräftade att det är likadant. Posten anställer inte längre extra personal i julruschen. Hur hade det gått om Karl Bertil Jonsson levt idag, tänkte jag för mig själv.

Så, hur vill vi ha det? Julkort är en trevlig tradition tycker jag själv. För Bibelsällskapet är det en viktig tradition. Vi säljer ju ett kort med Julevangeliet utskriver. Jag vet många som uppskattar det och som brukar ställa upp kortet (som är utfört i så kallad altarvikning) någonstans i sitt hem.

För tredje året i rad är motivet en målning gjord av den ukrainska konstnären Yuliya Gerych som bor i Lviv i Ukraina. Så här skriver hon om bilden:

När jag funderade och skapade årets julkortsbild insåg jag att jag fokuserade på Jungfru Maria, på den unga mamman som gick med på ängelns förslag, och i det givna ögonblicket då hon håller gossen i famnen inser djupet av sitt samtycke. Hon talar till oss med ett speciellt ansiktsuttryck, ett fruset ögonblick mitt bland glädjen och vänligheten i den opretentiösa, men innerliga miljön.

Maria vet vad som kommer att hända med sitt nyfödda barn. Han är född till att bli en stor tröst för mänskligheten, men han är hennes son, som måste bli offrad på ett smärtsamt sätt. Så, under detta korta ögonblick av medvetenhet kramar hon barnet hårt och gömmer honom från världen i sin ömma kärlek, i tryggheten i sin moderliga famn. Nu accepterar hon deras framtid. Om Gud vill, för oss alla.

Så från djupet av mitt hjärta önskar jag att alla ska få befinna sig i den varmaste av famnar, med ett lätt hjärta och ljusa tankar.

Yuliya Gerych, Lviv, Ukraina.

Kortet går att beställa här.

Och Skapandebibeln, som kan bli en fin julklapp, beställs här. Det är en bibel med breda marginaler och i den första delen finns inspiration till att anteckna, rita och måla - och göra bibeln till sin egen.

Och just idag sitter jag själv och skriver adresser på kuvert och hälsningar på julkort. En tradition jag gärna fortsätter med, när vi snart går in i adventstiden.

Ett Gott Nytt kyrkoår önskar jag härmed!

 

 

 

Enheten i Kristus

I söndags var det 14:e söndagen efter trefaldighet och temat var ”Enheten i Kristus”. Vi deltog i högmässan i den kyrka vi brukar fira högmässa i. God förkunnelse om att vi som enskilda kristna inte kan avgöra vilka personer Jesus vill ha att göra med. Tänkvärt! Det är så lätt att ha synpunkter på andra kristna. Som om det vore vår sak att avgöra vem som hör till och vem som skulle exkluderas.

I fredags hade jag glädjen att leda mässan i Uppsala domkyrka mitt på dagen. Den började kl 12 i Sturekoret. Strax före – 11.45 – var det bön för freden i ett annat av domkyrkans många sidokor. När jag satt och bad i Sturekoret just före mässan hörde jag psalmsången. Fint!

Vi var 16 deltagare på mässan. Då kan det vara bra att vara två som delar ut nattvarden. När jag såg att det fanns tre andra präster på plats bad jag en av dem, en tidigare kollega från Svenska kyrkans utbildningsinstitut, vara med vid kommunionen. Det ville hon gärna. Roligt att få tjänstgöra ihop.

I mässan deltog också ett par från Seattle i USA. Hon var lutheran och han katolik. Det hade inte förstått något av min predikan men desto mer av liturgin, som var densamma som de var vana vid. Starkt! Jag gav dem en kort sammanfattning på engelska efteråt och det var de tacksamma för.

Väl ute i sakristian mötte jag den präst som skulle leda middagsbönen i Sturekoret kl 12.45 och även de två sakristaner som hade ansvar för att bistå. En äldre lärde upp en yngre. Mässor och andakter avlöser varandra. En ständigt pågående bön.

Jag är medveten om att de olika andakterna, mässorna och tidebönerna i domkyrkan härbärgerar olika fromhetstraditioner i Svenska kyrkan. Det är ett tecken på enhet att vi kan dela på kyrkorummet och trivas i varandras närhet. I min roll som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet känner jag mig välkommen i de flesta traditioner utan att för den skull hålla med om allt.

Fredagens upplevelse fyllde mig med tacksamhet.

Oblater överallt

När vi kom till kyrkan i morse låg det oblater överallt i vapenhuset. Väldigt små oblater men dock oblater. Det är klart att jag blev upprörd. Ända tills jag insåg att det inte rörde sig om nattvardsoblater utan konfettioblater. Förmodligen var de kvar efter en vigselgudstjänst dagen innan.

För ett antal år sedan skrev jag en bloggpost om oblater som används till trycksaker. I den grafiska ordlistan förklaras det på följande sätt: 

OBLAT – Liten, ofta självhäftande etikett som används för att tex. försluta kuvert eller fästa svarskort.

När jag googlar ser jag att oblater förekommer lite varstans. Även i bagerisammanhang. 

Och så förstås när det gäller konfetti. Vad jag förstår är det inte ett nytt fenomen. I Sörmlands museums samlingar finns en ask som ser relativt gammal ut.

SLM 52067 – Pappask innehållande konfetti av oblat i olika färg, från Strängnäs

Men det går också beställa på nätet.

Varför heter det då ”oblat”? Själva ordet kommer från latin och betyder inte – som man kunde tro – ”litet runt objekt som antingen kan förekomma som osyrat bröd i olika sammanhang eller som en pappersetikett inom det grafiska området”. Ordet betyder rätt och slätt:

Framburet

Verbet är oregelbundet och de fyra böjningsformerna lyder:

offerō, offerre, obtulī, oblātum

Ordet ”offra” härstammar från detta latinska ord. Offerre betyder rätt och slätt ”frambära”. (Fero betyder just ”bära” och här har det lagts till ett prefix som betyder "fram".)

Ordet ”offert” kommer också härifrån. En offert är ju något vi lägger fram.

I kyrkans språk talas det om ”offertorium” och ibland ”offertoriepsalm”. Det är då som något ”bärs fram”. Och det som burits fram och sedan ligger på altaret är ”det som vi har framburit” – ”oblatum”. Det är helt enkelt den gamla fina verbformen supinum av det latinska verbet offerre.

Att föredra något på latin heter præferre – jämför med engelskans ”prefer”. Från detta verb kommer den latinska supinumformen prælatum som vi har i ordet ”prelat”. Jag är inte helt säker på att det betyder att personen ”föredragit” men jag tror det.

Som varje läsare av denna text rimligen förstår är jag en smula road av etymologi (läran om ords språkhistoriska ursprung, släktskap och utveckling). Men lika mycket är jag fascinerad av att ett – från början – kyrkligt ord kan ta sig lös från det kyrkliga och finna en plats i andra kontexter. Det är fint. Så även om kyrkan förmodligen var först med att använda ordet "oblat" för något litet runt, så kan det idag betyda alla möjliga runda saker. Och denna helg hade det lilla runda hittat tillbaka till vapenhuset i den kyrka där vi också tog emot Kristi kropp i en "oblat".

Orre testamente – dag 3

Huvudöversättaren av Nya testamentet till sydsamiska, Bierna Leine Bientie, står i mittgången i Stora kyrkan i Östersund. Han läser det som kallas Johannesprologen. Första kapitlet i Johannesevangeliet. Det börjar med orden om Ordet som fanns i begynnelsen hos Gud och som var Gud. När Bierna kommer till vers 14 som ordagrant beskriver hur Ordet ”slår upp sitt tält” hos oss blir han så inspirerad i stunden att han övergår till att jojka just den versen. Ordet kommer till det sydsamiska folket, på deras eget språk men det är så starkt att vi alla blir berörda. Detta är ett minne av Guds närvaro som jag kommer at bära med mig under hela mitt liv.

Min kollega i det norska bibelsällskapet och jag fick räcka över Orre testamente till representanter för Saemie och kyrkan. Vi har båda kommit in sent i arbetet men är de som nu leder bibelsällskapen. Vi hade i vår tur fått ta emot dessa exemplar av två av översättarna som bar in dem i processionen. I slutet av gudstjänsten delades ytterligare exemplar ut till representanter för sameföreningar, samebyar, samiska organisationer, kyrkor och samfund. Symboliken blev uppenbar; nu bär vi ut Ordet i världen.

Det var på alla sätt en pampig och glädjefylld högmässa med sång, jojk, kör och musik. En god predikan av biskopen i Svenska kyrkan i Härnösands stift, Eva Nordung Byström. Tre norska biskopar var också på plats och hade olika uppgifter. Utöver dessa många andra – vi hjälptes alla åt.

Efter mässan blev det kyrkkaffe i en stor Lávvu – ett tält. Symboliken fanns med från evangelieläsningen. Gud slår upp sitt tält över oss.

När jag nu sitter på tåget på väg hem är jag överväldigad och oerhört tacksam.

En av översättarna, Karin Rensberg Ripa, överlämnar Orre Testamente
till mig, som representant för Bibelsällskapet.