Klockringning ur ett sydafrikanskt perspektiv

När vi var hemma i Sverige i somras hade vi anledning att föra en del samtal kring detta med klockringning. Jag menar företeelsen att kristna i Sverige idag väljer att använda klockringning i kampen mot rasismen. Är det rätt eller fel? Bra eller dåligt? Det är ingen lätt fråga. För att bena lite i det delar jag upp frågan i två avdelningar:

1) Är det rätt att använda kyrkklockor hur som helst?

2) Har användandet av kyrkklockor i kampen mot rasism avsedd verkan? Är det ett effektivt medel?

Jar har följt denna diskussion på avstånd och uteslutande via nätet. Det kan vara både ett plus och ett minus. Jag väljer att se det som ett plus och vill därför först av allt beskriva några sydafrikanska skeenden. Jag avser att använda dem som linser, genom vilka jag betraktar det som händer i Sverige. De hämtas från ett föredrag jag lyssnade på igår och en bok jag för tillfället läser.

Min tanke är att recensera
denna läsvarda bok i någon
svensk publikation.

Boken är Edwin Cameron’s Justice: A Personal Account (Tafelberg, Cape Town 2014). På ett generellt plan är den viktig, för den beskriver hur viktig ett lands konstitution är, samtidigt som den framhåller juristernas moraliska ansvar att upprätthålla konstitutionen och inte gömma sig bakom den. Jag vill återkomma till detta. Först vill jag fokusera på en liten detalj, som Cameron nämner på sidan 13. Han beskriver hur domprosten i Johannesburgs anglikanska katedral, Gonville Aubie ffrench-Beytagh, satt häktad utan rättegång, för sin kamp mot apartheid år 1971. Cameron skriver:

Cathedral bells throughout South Africa pealed out daily in protest.

Jag kände varken till domprosten eller klockringningen som då skedde till stöd för honom. Exemplet blir för mig till ett stöd för dem i Sverige som vill ringa i protest. Jag har ju uppfattat hur bloggare och andra diskuterar hur kyrkklockor får användas. Därför har en del församlingar valt att utöver klockringningen fira gudstjänst. Liksom för att rättfärdiggöra klockringningen. När jag läser ett pressmeddelande från Domkyrkoförsamlingen i Linköping förstår jag att det är bakgrunden:

I Linköpings domkyrkopastorat ringer vi inte i kyrkornas klockor mot grupper, åsikter eller personer, utan vi ringer för att kalla till gudstjänst och uppmana/påminna om bön.

I fallet Linköping verkar det som om församlingen helt avstår från klockringning. Jag respekterar det.

Min andra koppling till Sydafrika fick jag efter att ha lyssnat till professor Allan Boesak igår, när han föreläste vi universitetet här i Pietermaritzburg. Föreläsningen handlade om Albert Luthuli och Nelson Mandela och hade rubriken:

Just, Brave Men: Luthuli, Mandela and the Jericho Road

Föreläsningen handlade om de två ANC-ledarnas olika syn på pacifism. Boesak menade att det var Luthulis icke-våldslinje som vann i slutändan men han ville understryka att Luthuli på intet sätt satte sig till doms över Mandela och de andra ANC-ledarna som drog igång ANC’s väpnade gren, Umkhonto we Sizwe.

However, in the face of the uncompromising white refusal to abandon a policy which denies the African and other oppressed South Africans their rightful heritage - freedom - no one can blame brave just men for seeking justice by the use of violent methods ...

Detta går att läsa i ett pressmeddelande, som ANC gjorde 12 Juni 1964. Finns på ANC’s mycket välordnade hemsida.

Vad Boesak framför allt underströk var komplexiteten i relationen mellan Mandela och Luthuli och hur Luthuli å ena sidan stod för icke-våld och å andra sidan inte ville sätta sig till doms över Nelson Mandela och de andra i den s k Rivoniarättegången.

Boesak grundade sin föreläsning i Jesu berättelse om den barmhärtige Samariern. (Luk 10:25-37). Frågan var ju: Vem är vår nästa? Och dessutom: Vad gjorde prästen och leviten?

När jag tänker på klockringningarna i Sverige i samband med Svenskarnas partis möten, ser jag att kristna försöker göra något istället för att bara gå förbi. Det är bra. Jag kan förstå problemet, att det kan gå inflation i användandet av kyrkklockor som protestmedel. Men mot bakgrund av diskussionen Luthuli-Mandela kan det också vara så att det kanske finns situationer då det är läge att göra undantag.

Den andra frågan är svårare att besvara. Är klockringningen effektiv? Eller är det som Domkyrkoförsamlingen i Linköping skriver, genom domprosten, att

... Svenska kyrkan blivit Svenskarnas partis bästa PR-organisation med en massmedial uppmärksamhet som på inget sätt står i proportion till partiets storlek.

Jag tror det är lite för enkelt att säga att Svenska kyrkan ensamt spelat denna roll. Det är ju en mängd andra aktörer som funnits med. Med mer eller mindre demokratiska metoder. Skulle Svenska kyrkan varit frånvarande, hade demonstrationerna ändå fått uppmärksamhet.

Grundfrågan är i så fall om ett parti som detta ska bemötas med tystnad. Kan det tigas ihjäl? Jag tror inte det. Det är i sig en god sak att många människor ger sig ut på gatorna och demonstrerar. Visst finns det en risk att i detta fall Svenskarnas parti får för mycket uppmärksamhet. Men den risken är värd att tas.

Åter till Edwin Cameron och hans bok om konstitutiones roll i ett samhälle. Jag kom att tänka på en annan jurist, Peter Nobel, som i UNT skriver att organiserad rasism borde förbjudas. Jag är benägen att hålla med honom. Det blir ett undantag i grundlagen men jag tror det är ett bra undantag.

Viktigare är dock att varje medborgare tar ställning. Och framför allt inte mot rasism utan för vanlig medmänsklighet i relation till människor från andra länder eller kulturer. T ex världens migranter. Det handlar om rättvisa! Detta kan med fördel ske i våra kyrkor. Jag vill därför sluta med två citat från det ekumeniska samtalet i världen. I Kyrkornas Världsråds s k missionsdokument, Together Towards Life (paragraf 75), står det:

More than ever before, local congregations today can play a key role in emphasizing the crossing of cultural and racial bounderies and affirming cultural difference as a gift of the Spirit. Rather than being percieved as a problem, migration can be seen as offering new possibilities.

En som uttrycker detta tydligt är Jehu Hanciles, från Sierra Leone i boken: Beyond Christendom: Globalization, African Migration and the Transformation of the West, (Orbis Books Maryknoll, New York 2008, sid 129):

Every Christian migrant is a potential missionary

Vi har detta i vår mångåriga kristna tradition. Vi bekänner varje söndag att vi tror att kyrkan är allmänelig eller katolsk, som vi också säger. För alla, överallt, i all tider. Låt oss hålla fast vid detta. Med eller utan klockringning!