Edwin Cameron

Domaren i Konstitutionsdomstolen,
Edwin Cameron (Foto: Kristina Göranzon)

Första gången jag träffade Edwin Cameron var i Bloemfontein. Hans prisbelönta bok: ”Witness to Aids” lanserades. Jag köpte ett exemplar och fick det dedicerat. Efter att ha läst halva tänkte jag:

Denna bok vill jag recensera.

Det blev en anmälan i Kyrkans Tidning. Men för att ha mer kött på benen bad jag att få träffa honom. Då var han domare i Supreme Court of Appeal. Det var ett spännande möte på hans imponerande tjänsterum. Takhöjd 7 meter. Kändes det som!

Idag föreläste han om det konsitutionella läget i Sydafrika. 20 år efter de första demokratiska valen. Det skedde på Howard College, som är en av 5 campus på vårt universitet. Vår ”School of Religion, Philosophy and Classics” finns även där. Men nu var det nog School of Law, som arrangerade föreläsningen.

Twenty Years of Constitutionalism and the Rule of Law - Prize or Pain

Han började med tre frågor:

1. Vad betyder vår historia?2. Vad betyder det att leva i en konstitutionell stat?3. Vad innebär det att vara jurist?

I den tredje frågan riktade han sig särskilt till de juridik-studenter som fanns närvarande. Det var liksom en röd tråd genom hela föredraget. Vi kan inte enbart förlita oss på lagen. Den måste upprätthållas av framförallt alla jurister men ytterst hela befolkningen.

Cameron menade att Sydafrikas historia är unik. Ingen annanstans har förtyck upprätthållits genom lagstiftning som i Sydafrika. Det värsta med Apartheid, menade Cameron, var inte att folk dödades. Antalet döda var enligt honom – i jämförelse med andra länder – ”insignificant”. Under 100 000 under alla år. Att jämföras med t ex Rwanda där 10 000 dog om dagen.

Apartheid hindrade människor från att leva! Apartheid förnedrade människor. Förtycket gick djupare.

Cameron fortsatte att tala om betydelsen av Sydafrikas konstitution och underströk att det nya också var sociala och ekonomiska rättigheter, som inte fanns med i interim-konstitutionen från 1993 men skrevs in i den nu gällande konstitutionen från 1996.

Det var p g a dessa skrivningar som Treatment Action Campaign framgångsrikt kunde driva frågan om fria Antiretrovirals (ARV). Cameron var en av Thabo Mbekis största kritiker och hade en del beska omdömen om den f d presidenten. Cameron lever själv med HIV, så han vet vad han talar om. Men när Mbekis regering överbevisades av rättsväsendet att de handlat olagligt, så ändrade sig Mbeki. För detta gav Cameron honom ”credit”.

Jag skulle vilka sammanfatta hans föreläsning med några ord han själv sa:

The constitution is ours to win or lose.

På de frågor han fick svarade han flera gånger genom att vända frågan till den som ställt den:

Vad kan Du göra?

Så menar han också att domare och jurister också måste ta ett personligt ansvar för rättsstaten. De kan inte gömma sig bakom paragraferna.

En av frågorna handlade om Chief Justice Mogoeng Mogoeng som för ett tag sedan uttalade sig och sa att religion behövs för att stärka rättsväsendet. Cameron tyckte det var bra. Men jag tror inte han håller med Mogoeng. Cameron är, vad jag förstår närmast ateist. Men han anser ändå att det är bra att en kollega kliver fram och säger vad han tycker. Cameron menade också att Mogoengs utspel missförståtts.

När hustrun och jag sammanfattade våra intryck, så var vi fyllda av hopp. I sydafrika finns en fri press. Och många fristående, statliga insitutioner som har integritet. Och i Sydafrika finns Justice Edwin Cameron.

Nu köpte vi hans senaste bok: "Justice. A personal account." Det blir nog
en till recension snart. Det var roligt att Edwin Cameron kände igen mig. Men
det första han frågade var: "Hur mår Din fru?" (Foto: Kristina Göranzon)