Constitution Hill

The hospital section at the Old Fort.

For the first time we visited Constitution Hill today. The old fort, where Nelson Rolihlahla Mandela was an awaiting-trial prisoner in 1962. This was before the Rivonia Trial. He was kept in the hospital section, in the Old Fort itself. The Fort was for white prisoners only. As far as I understand Mandela was not sick. This was a way to keep him away from the other black prisoners.

Today The Constitutional Court of South Africa has its location on Constitution Hill. We did not take the guided tour but we were able to see some of the buildings. We also saw photos of three South Africans that we know. Of course Judge Edwin Cameron, one of the judges in the Constitutional Court.

We have met Judge Edwin Cameron several times. A role model.

We were more surprised to see Paul Mokgethi-Heath and JP Mokgethi-Heath on a poster. Impressive, I must say. There were a number of posters illustrating different kinds of human rights issues that the Constitutional Court in South Africa had ruled on. Same sex rights being one of them.

Examples of human rights.

JP is one of our colleagues at the Church of Sweden international department.

Flickskolor och uppförandekoder!

Den latinska texten betyder:
"Inför Gud jag står!"

Så märkligt! Jag läser en bok av en av domarna i Sydafrikas konstitutionsdomstol, Edwin Cameron. Justice. A Personal Account. (Cape Town: Tafelberg. 2014) Jag har kommenterat den i ett par tidigare bloggposter. Här och här. På sidan 221 kommer så en rubrik:

The Constitutional Court rules on how far diversity must be protected

Det handlar om en flicka, som börjar på Durban Girls’High år 2002. (Redan här tänker jag: det var ju precis då, som våra döttrar började på St. Michael’s School, i Bloemfontein. Intressant!)

Det som händer är att flickan i Durban, Sunali Pillay, av sin mor, under septemberlovet, får tillåtelse att låta sätta en piercing i näsan. Inget märkligt, kan en svensk läsare tycka. Men den som gått på en flickskola i Sydafrika inser att här kan det bli problem. Och mycket riktigt: skolans uppförandekod (code of conduct) förbjuder piercing, med undantag av mycket diskreta örhängen. Högst ett i varje öra.

Jag tänker mig tillbaka till 2002. På St. Michel’s School i Bloemfontein. Hur döttrarna upptäcker att skolans regler förbjuder vissa typer av flätor i håret för flickorna. Om flickan är svart, får hon ha braids (små flätor) men är hon vit, får hon bara ha stora flätor (plait). Det står så i reglerna. Skälet är att det hör till de svartas kultur att ha små flätor.

För att göra en lång historia kort, så prövar först yngsta dottern sina chanser och låter inför hemresan till Sverige året därpå, fläta sitt hår i små flätor med s k extensions. Det blir en del reaktioner, eftersom hon kommer till skolan dagen före hemresan och vice rektor ser det hela och reagerar.

Sedan låter även näst äldsta dottern fläta sitt hår. Samtidigt agerar vi föräldrar med skrivelser till skolans styrelse, där vi påpekar att det kanske inte är helt lämpligt att år 2002 ha regler, som gör skillnad på svarta och vita. I Sydafrika.

Så småningom beslutas att alla flickor ska få ha flätor. Vi känner som familj stolthet över våra döttrar, som var med och förde en kamp för allas likhet inför ett regelverk.

Inte visste vi då att det pågick en liknande tvist vid en annan flickskola i landet. Kanske borde vi uppfattat det, för ärendet gick inte att lösa internt utan hamnade till slut i Sydafrikas konstitutionsdomstol, den absolut högsta instansen. Den dömde såklart till Sunalis fördel.

Skillnaden var den, om jag förstår Edwin Cameron rätt, att Sunali fick ha sin piercing, för att det hörde till den Tamilska, hinduiska kultur hon kom från. Det skulle i så fall betyda, att andra flickor inte fick rätt att ha piercing. Med erfarenhet från Sydafrika under snart sju år, i tre olika omgångar, tror jag det var så.

Det får mig att bli ytterligare stolt över döttrarna, som förde en kamp för alla och inte bara för vissa.

Klockringning ur ett sydafrikanskt perspektiv

När vi var hemma i Sverige i somras hade vi anledning att föra en del samtal kring detta med klockringning. Jag menar företeelsen att kristna i Sverige idag väljer att använda klockringning i kampen mot rasismen. Är det rätt eller fel? Bra eller dåligt? Det är ingen lätt fråga. För att bena lite i det delar jag upp frågan i två avdelningar:

1) Är det rätt att använda kyrkklockor hur som helst?

2) Har användandet av kyrkklockor i kampen mot rasism avsedd verkan? Är det ett effektivt medel?

Jar har följt denna diskussion på avstånd och uteslutande via nätet. Det kan vara både ett plus och ett minus. Jag väljer att se det som ett plus och vill därför först av allt beskriva några sydafrikanska skeenden. Jag avser att använda dem som linser, genom vilka jag betraktar det som händer i Sverige. De hämtas från ett föredrag jag lyssnade på igår och en bok jag för tillfället läser.

Min tanke är att recensera
denna läsvarda bok i någon
svensk publikation.

Boken är Edwin Cameron’s Justice: A Personal Account (Tafelberg, Cape Town 2014). På ett generellt plan är den viktig, för den beskriver hur viktig ett lands konstitution är, samtidigt som den framhåller juristernas moraliska ansvar att upprätthålla konstitutionen och inte gömma sig bakom den. Jag vill återkomma till detta. Först vill jag fokusera på en liten detalj, som Cameron nämner på sidan 13. Han beskriver hur domprosten i Johannesburgs anglikanska katedral, Gonville Aubie ffrench-Beytagh, satt häktad utan rättegång, för sin kamp mot apartheid år 1971. Cameron skriver:

Cathedral bells throughout South Africa pealed out daily in protest.

Jag kände varken till domprosten eller klockringningen som då skedde till stöd för honom. Exemplet blir för mig till ett stöd för dem i Sverige som vill ringa i protest. Jag har ju uppfattat hur bloggare och andra diskuterar hur kyrkklockor får användas. Därför har en del församlingar valt att utöver klockringningen fira gudstjänst. Liksom för att rättfärdiggöra klockringningen. När jag läser ett pressmeddelande från Domkyrkoförsamlingen i Linköping förstår jag att det är bakgrunden:

I Linköpings domkyrkopastorat ringer vi inte i kyrkornas klockor mot grupper, åsikter eller personer, utan vi ringer för att kalla till gudstjänst och uppmana/påminna om bön.

I fallet Linköping verkar det som om församlingen helt avstår från klockringning. Jag respekterar det.

Min andra koppling till Sydafrika fick jag efter att ha lyssnat till professor Allan Boesak igår, när han föreläste vi universitetet här i Pietermaritzburg. Föreläsningen handlade om Albert Luthuli och Nelson Mandela och hade rubriken:

Just, Brave Men: Luthuli, Mandela and the Jericho Road

Föreläsningen handlade om de två ANC-ledarnas olika syn på pacifism. Boesak menade att det var Luthulis icke-våldslinje som vann i slutändan men han ville understryka att Luthuli på intet sätt satte sig till doms över Mandela och de andra ANC-ledarna som drog igång ANC’s väpnade gren, Umkhonto we Sizwe.

However, in the face of the uncompromising white refusal to abandon a policy which denies the African and other oppressed South Africans their rightful heritage - freedom - no one can blame brave just men for seeking justice by the use of violent methods ...

Detta går att läsa i ett pressmeddelande, som ANC gjorde 12 Juni 1964. Finns på ANC’s mycket välordnade hemsida.

Vad Boesak framför allt underströk var komplexiteten i relationen mellan Mandela och Luthuli och hur Luthuli å ena sidan stod för icke-våld och å andra sidan inte ville sätta sig till doms över Nelson Mandela och de andra i den s k Rivoniarättegången.

Boesak grundade sin föreläsning i Jesu berättelse om den barmhärtige Samariern. (Luk 10:25-37). Frågan var ju: Vem är vår nästa? Och dessutom: Vad gjorde prästen och leviten?

När jag tänker på klockringningarna i Sverige i samband med Svenskarnas partis möten, ser jag att kristna försöker göra något istället för att bara gå förbi. Det är bra. Jag kan förstå problemet, att det kan gå inflation i användandet av kyrkklockor som protestmedel. Men mot bakgrund av diskussionen Luthuli-Mandela kan det också vara så att det kanske finns situationer då det är läge att göra undantag.

Den andra frågan är svårare att besvara. Är klockringningen effektiv? Eller är det som Domkyrkoförsamlingen i Linköping skriver, genom domprosten, att

... Svenska kyrkan blivit Svenskarnas partis bästa PR-organisation med en massmedial uppmärksamhet som på inget sätt står i proportion till partiets storlek.

Jag tror det är lite för enkelt att säga att Svenska kyrkan ensamt spelat denna roll. Det är ju en mängd andra aktörer som funnits med. Med mer eller mindre demokratiska metoder. Skulle Svenska kyrkan varit frånvarande, hade demonstrationerna ändå fått uppmärksamhet.

Grundfrågan är i så fall om ett parti som detta ska bemötas med tystnad. Kan det tigas ihjäl? Jag tror inte det. Det är i sig en god sak att många människor ger sig ut på gatorna och demonstrerar. Visst finns det en risk att i detta fall Svenskarnas parti får för mycket uppmärksamhet. Men den risken är värd att tas.

Åter till Edwin Cameron och hans bok om konstitutiones roll i ett samhälle. Jag kom att tänka på en annan jurist, Peter Nobel, som i UNT skriver att organiserad rasism borde förbjudas. Jag är benägen att hålla med honom. Det blir ett undantag i grundlagen men jag tror det är ett bra undantag.

Viktigare är dock att varje medborgare tar ställning. Och framför allt inte mot rasism utan för vanlig medmänsklighet i relation till människor från andra länder eller kulturer. T ex världens migranter. Det handlar om rättvisa! Detta kan med fördel ske i våra kyrkor. Jag vill därför sluta med två citat från det ekumeniska samtalet i världen. I Kyrkornas Världsråds s k missionsdokument, Together Towards Life (paragraf 75), står det:

More than ever before, local congregations today can play a key role in emphasizing the crossing of cultural and racial bounderies and affirming cultural difference as a gift of the Spirit. Rather than being percieved as a problem, migration can be seen as offering new possibilities.

En som uttrycker detta tydligt är Jehu Hanciles, från Sierra Leone i boken: Beyond Christendom: Globalization, African Migration and the Transformation of the West, (Orbis Books Maryknoll, New York 2008, sid 129):

Every Christian migrant is a potential missionary

Vi har detta i vår mångåriga kristna tradition. Vi bekänner varje söndag att vi tror att kyrkan är allmänelig eller katolsk, som vi också säger. För alla, överallt, i all tider. Låt oss hålla fast vid detta. Med eller utan klockringning!

Edwin Cameron

Domaren i Konstitutionsdomstolen,
Edwin Cameron (Foto: Kristina Göranzon)

Första gången jag träffade Edwin Cameron var i Bloemfontein. Hans prisbelönta bok: ”Witness to Aids” lanserades. Jag köpte ett exemplar och fick det dedicerat. Efter att ha läst halva tänkte jag:

Denna bok vill jag recensera.

Det blev en anmälan i Kyrkans Tidning. Men för att ha mer kött på benen bad jag att få träffa honom. Då var han domare i Supreme Court of Appeal. Det var ett spännande möte på hans imponerande tjänsterum. Takhöjd 7 meter. Kändes det som!

Idag föreläste han om det konsitutionella läget i Sydafrika. 20 år efter de första demokratiska valen. Det skedde på Howard College, som är en av 5 campus på vårt universitet. Vår ”School of Religion, Philosophy and Classics” finns även där. Men nu var det nog School of Law, som arrangerade föreläsningen.

Twenty Years of Constitutionalism and the Rule of Law - Prize or Pain

Han började med tre frågor:

1. Vad betyder vår historia?2. Vad betyder det att leva i en konstitutionell stat?3. Vad innebär det att vara jurist?

I den tredje frågan riktade han sig särskilt till de juridik-studenter som fanns närvarande. Det var liksom en röd tråd genom hela föredraget. Vi kan inte enbart förlita oss på lagen. Den måste upprätthållas av framförallt alla jurister men ytterst hela befolkningen.

Cameron menade att Sydafrikas historia är unik. Ingen annanstans har förtyck upprätthållits genom lagstiftning som i Sydafrika. Det värsta med Apartheid, menade Cameron, var inte att folk dödades. Antalet döda var enligt honom – i jämförelse med andra länder – ”insignificant”. Under 100 000 under alla år. Att jämföras med t ex Rwanda där 10 000 dog om dagen.

Apartheid hindrade människor från att leva! Apartheid förnedrade människor. Förtycket gick djupare.

Cameron fortsatte att tala om betydelsen av Sydafrikas konstitution och underströk att det nya också var sociala och ekonomiska rättigheter, som inte fanns med i interim-konstitutionen från 1993 men skrevs in i den nu gällande konstitutionen från 1996.

Det var p g a dessa skrivningar som Treatment Action Campaign framgångsrikt kunde driva frågan om fria Antiretrovirals (ARV). Cameron var en av Thabo Mbekis största kritiker och hade en del beska omdömen om den f d presidenten. Cameron lever själv med HIV, så han vet vad han talar om. Men när Mbekis regering överbevisades av rättsväsendet att de handlat olagligt, så ändrade sig Mbeki. För detta gav Cameron honom ”credit”.

Jag skulle vilka sammanfatta hans föreläsning med några ord han själv sa:

The constitution is ours to win or lose.

På de frågor han fick svarade han flera gånger genom att vända frågan till den som ställt den:

Vad kan Du göra?

Så menar han också att domare och jurister också måste ta ett personligt ansvar för rättsstaten. De kan inte gömma sig bakom paragraferna.

En av frågorna handlade om Chief Justice Mogoeng Mogoeng som för ett tag sedan uttalade sig och sa att religion behövs för att stärka rättsväsendet. Cameron tyckte det var bra. Men jag tror inte han håller med Mogoeng. Cameron är, vad jag förstår närmast ateist. Men han anser ändå att det är bra att en kollega kliver fram och säger vad han tycker. Cameron menade också att Mogoengs utspel missförståtts.

När hustrun och jag sammanfattade våra intryck, så var vi fyllda av hopp. I sydafrika finns en fri press. Och många fristående, statliga insitutioner som har integritet. Och i Sydafrika finns Justice Edwin Cameron.

Nu köpte vi hans senaste bok: "Justice. A personal account." Det blir nog
en till recension snart. Det var roligt att Edwin Cameron kände igen mig. Men
det första han frågade var: "Hur mår Din fru?" (Foto: Kristina Göranzon)