Det är bankomat som gäller

Idag åkte vi till Durban, för att skaffa visum till Moçambique, som vi ska besöka om någon vecka. I Durban har Moçambique ett konsulat. Först fick vi ingen kontakt med konsulatet. Det visade sig efter efterforskningar, som hustrun gjorde, att de flyttat och bytt telefonnummer. Men när vi sökte på nätet hittade vi endast det gamla telefonnumret och den gamla adressen.

Idag gick det mycket bra. Vi åkte strax efter 10 på förmiddagen och kom fram en dryg timme senare. Det var lite svårt att lokalisera det hus där konsulatet ligger. Gatan hade nämligen bytt namn men fiffigt nog stod det gamla gatnamnet kvar på en skylt under den nya.

Det var inte så enkelt att begripa att Moçambiques konsulat skulle ligga på just denna gata.

Plötsligt dök det upp ett staket och bakom det en flagga, som såg bekant ut.

 

Ett konsulat - toppen!

Väl framme på konsulatet fick vi två ansökningshandlingar, som vi fyllde i. (Eftersom jag glömt mina läsglasögon i bilen fick hustrun läsa upp vad som skulle stå i varje ruta och med dessa instruktioner kunde jag skriva in rätt sak på rätt plats.) Därefter lämnade vi in ansökningarna, våra pass och varsitt fotografi. När vi frågade om vi kunde betala kontant fick vi istället en insättningslapp och instruktioner hur vi skulle hitta närmaste bank.

Vi åkte dit, jag gick in och när jag stod i kön kom en dam fram, som visade sig arbeta på banken. Hon undrade om jag enbart skulle göra en kontantinsättning och om jag hade jämna pengar. Jag besvarade frågan jakande och hon bad mig följa med.

Vi gick till en bankomat, där hon hjälpte mig att sätta in pengarna och gav mig sedan ett sånt där litet kvitto, som man får när man tar ut pengar. Det kändes inte väldigt förtroendefullt. Kvinnan, vars namn var Fatima, verkade dock mycket pålitlig, så jag tänkte, att det nog skulle fungera. Så vi åkte tillbaka till konsulatet med kvittot och det accepterades rakt av. Klockan var då ca: 12 och personen som tog emot ansökningar och kvitto bad oss återkomma ca: 14.30.

Så vi gav oss iväg för att äta lunch och titta på ett hantverkscenter (ett slags sydafrikanskt ”hemslöjden”). En kopp kaffe hann vi med och inställde oss sedan strax efter kl 14 på konsulatet.

Väl där frågade jag om jag var för tidig. Jag fick svaret (med glimten i ögat) att jag var för sen. Varvid en annan personal sa att jag blev skyldig att betala en särskild skatt för försen ankomst. (Ny glimt i nytt öga).

Moçambique är känt för att många poliser och tullare vill ha mutor. Roligt tycker jag att personalen på konsulatet vågar skämta om detta. Jag behövde naturligtvis inte betala något och strax efter kl 15 rullade vi in på vår tomt i Pietermaritzburg. Då hade vi klarat allt på under fem timmar. Inklusive resa till och från Durban. Inklusive god lunch, besök på hemslöjden och varsin kopp kaffe.

Idag blev vi imponerade av den afrikanska effektiviteten. Moçambique – här kommer vi!