Söndag igen

Hustrun är i Moçambique och är med på biskopsvigning. Det anglikanska Lebombo-stiftet får ny biskop. För första gången på 37 år. Så länge har den förre varit i tjänst. Biskop Dinis Sengolane var enbart 30, när han vigdes. Enligt uppgift ska han finnas med i Guiness Rekorbok med två rekord. Både som den yngste anglikanske biskopen i modern tid och den som varit längst i tjänst. Han är mycket respekterad, inte minst för insatsen som medlare mellan regeringen och Renamo. För en tid sedan blev det fred efter en långdragen, delvis väpnad, konflikt. Hustrun är där, eftersom Lebombostiftet är vänstift till Västerås stift, som också har en delegation på plats. Hustrun arbetar ju som ett stöd för denna och fyra andra vänstiftsrelationer, som finns mellan stift i Svenska kyrkan och stift i södra Afrika.

Det tygstycke som hänger framför altaret i Eastwood,
antependiet, har en djup symbolik om hur Jesu födelse
och Jesu lidande hänger ihop. Kampen mellan ont och gott.

I min gräsänklingstillvaro åkte jag till vår församling i Eastwood, för att fira gudstjänst. När jag kom någon minut efter nio, höll några av de ansvariga på att klara ut vem som skulle göra vad. Min misstanke är att predikanten inte var förberedd, eftersom predikan var ovanligt kort. Den var på isiZulu, så jag vet inte om den var kort och bra eller kort och mindre bra. Men att döma av församlingens bifallsrop under predikan, livade den dock upp andarna. Det jag kunde uppfatta var att predikanten, Baba Mthethwa, bland annat talade om hur många ministrar i Sydafrikas regering, som är lutheraner. Detta var inget nytt för mig. En siffra jag hört är att en tredjedel av alla ministrar hör till den lutherska kyrka, som vi har relation till, nämligen ELCSA. Det är i så fall remarkabelt. En person som nämndes i predikan, var deputy President, Cyril Ramphosa. Det hörde jag. Att han, åtminstone förut, hört till ELCSA, det vet jag.

Predikanten hade en poäng. (Jag frågade honom efteråt). Utifrån att det i ELCSA är den Helige Mikaels dag sista söndagen i september. (I Svenska kyrkan infaller den nästa söndag). I evangelietexten, Lukas 10:17-20, läste vi om hur Jesus hade sänt ut 72 lärjungar och vad som hände när de kom tillbaka. Allt var, i predikan, insatt i söndagen sammanhang. D v s den kosmiska kampen mellan ont och gott. Som tydligast kommer till uttryck i Jesu död och uppståndelse men också i den Helige Mikaels kamp med draken.

Med andra ord är det vad de lutherska regeringsmedlemmarna ska göra. De ska kämpa på den Helige Mikaels sida i kampen mot ondskan. Från annat håll har jag fått uppgifter om att ELCSA’S presiding bishop, Ndanganeni P. Phaswana, regelbundet möter dessa regeringsledamöter, för att ge dem stöd i denna kamp.

Min fråga blir: vore det inte bra om Svenska kyrkans ärkebiskop, liksom Biskop Pashwana, samlade de kyrkomedlemmar, som är med i regeringen? (Jag vet att vi just nu har en expeditionsministär och att den nya regeringen inte är utsedd). Inte för att lägga upp hemliga planer, utan för att ge dem stöd i deras uppgift att vara med i kampen mot det onda i tillvaron.

I Sydafrika är ett sådant stöd, från ett samfunds sida, oerhört välkommet. Andra politiker skulle närmast se med avundsjuka på det. Jag tror de skulle utbrista:

Varför kommer inte vår kyrkoledare och stöttar oss?

Men jag tror att det i Sverige skulle uppfattas som om Svenska kyrkans ärkebiskop försökte lägga sig i den partipolitiska sfären. Någon skulle hävda att det vore fel att bara stötta Svenska kyrkans medlemmar. Kanske rent av diskriminerande.

Jag tror ändå det vore bra. Ett sätt att ge sitt stöd till de kyrkans medlemmar, som engagerar sig partipolitiskt.

En annan detalj i predikan och i några efterföljande vittnesbörd, det lilla jag uppfattade, var kommentarer till det jag bloggat om tidigare, nämligen profeten T B Joshua i Nigeria och den kyrka i Sydafrika, där människor uppmanas drick bensin. Vad jag förstod, sågs detta inte med blida ögon. De som talade menade, tror jag, att dessa företeelser inte är något att ha.

Det som kan sägas om gudstjänsten i övrigt är naturligtvis att sången alltid lyfter. Jag uppskattar också att vara i en församlingsgemenskap som känns som min. Igenkännande miner och den sedvanliga rundan i slutet, där alla (jag menar alla) skakar hand med varandra.

När vi gifte oss fick vi denna ikon: S:t Mikael.

På irrfärder i Moçambique

Vi kom alltså till Moçambique i tisdags kväll. Vi hade blivit förvarnade om den vanligt förekommande korruptionen bland polis och tullpersonal. En hjälpsam person gick med oss genom tullen och huruvida han tillhörde de anställda eller inte är oklart men han gav oss god hjälp att få alla papper ifyllda och stämplade och vi tyckte att han var värd en ersättning för det. När det gäller polisen tar sig korruptionen bland annat uttryck i att man kan bli stoppad och få böter för något som egentligen inte är ett brott. På vägen från gränsen till Maputo var vi dock inte med om något sådant.

Vägen från gränsen till Maputo tog däremot mer tid än vi trodde. Särskilt när vi kom in i förorterna till Maputo. Långa bilköer och därmed ett långsamt tempo. Men strax före sex var vi framme vid hotellet Hoyo Hoyo, som helt enkelt betyder Välkommen, på portugisiska. Rummet var inte stort men tillräckligt. På hotellet fann vi en restaurang, där vi kunde äta kvällsmat. Vi hade anlänt.

Enligt den planering vi fått skulle vi infinna oss på stiftskansliet för morgonbön följande dag kl 8.15 och vi skulle kunna fråga hotellpersonalen om vägbeskrivningen. När vi kom fram till det röda krysset på kartan hittade vi inget som liknade en kyrka eller ett kyrkligt kontor. Vi svängde in på en tvärgata för att åka runt kvarteret och där stod trafiken nästan still. Det var dessutom enkelriktat. Tiden gick. Vi hade haft gott om tid men nu närmade sig tiden för morgonbön. Bilarna rörde sig i snigelfart men så fick vi se en mitra (en biskopsmössa) på en vägg. Kunde det vara rätt ställe? Javisst! Så vi hann i tid och biskop Sengulane hälsade oss glatt och förvånat:

Ni har hittat hit? Och ni är i tid?

Förmiddagen innebar sedan rundvandring och introduktion bland de anställda. Både de som arbetar med mer traditionella arbetsuppgifter och de som jobbar inom projekt som rör livsmedelssäkerhet och malaria.

Därefter blev vi bjudna på lunch hemma hos biskopen och fick nya vägangivelser, för att åka till den med Maputo hopvuxna grannstaden Matola, där de två svenska SIDA-volontärerna Elin och Ella bor. Ett av hustruns uppdrag var att hälsa på dem och intervjua dem. Den vägangivelse vi fick visade sig leda oss helt rätt:

Åk mot Matola. Sväng höger vid det andra trafikljuset efter vägtullen. Åk till nästa trafikljus och sväng vänster. Vid det stora korset är det.

Det fungerade. Inga köer alls. Vi fick en stund tillsammans med Ella och Elin och sedan åkte vi tillbaka till biskopen för kvällsmat och så småningom blev det natt den andra dagen.

Torsdagen hade vi fått veta att biskopen skulle hålla en minnesgudstjänst för Nelson Mandela, på en förfrågan från Sydafrikas ambassad. Han ville att jag skulle vara med och han bad mig vara där halv två, eftersom gudstjänsten skulle börja klockan två. Vi hade gjort upp med volontärerna att vi skulle hämta dem vilket vi gjorde, efter en stillsam förmiddag.  Men på väg ut mot Matola såg vi att en lastbil havererat i en av de mötande filerna. Det tog oss en halvtimme ut till Matola men vi insåg snabbt att det skulle ta betydligt längre tid att återvända. Efter att ha hämtat Elin och Ella åkte vi mot Maputo och snabbt blev det stopp. Särskilt kring vägtullen. Jag trodde nog att vi skulle missa minnesgudstjänsten men tänkte samtidigt att den kanske inte skulle starta exakt klockan två. Helt klart skulle jag inte hinna vara där för genomgången en halvtimme i förväg.

13.59 rundade vi hörnet på kvarteret där kyrkan ligger och när jag kom fram till kyrkan var processionen precis på väg in. Jag slängde på mig min alba och stola och hann precis kliva in på min plats. Med hjälp av biskopens teaterviskningar lyckades jag sedan be de böner som jag skulle. På engelska!

Gudstjänsten skiljde sig dramatiskt från den TV-sända minnesgudstjänsten i Sydafrika och förmodligen från alla mindre minnesgudstjänster som hållits över hela Sydafrika dessa dagar. Inga politiker eller aktivister talade. Endast biskopen. I övrigt var det psalmsång, bön och textläsningar. Allra sist, när allt var klart, tackade en av de anställda på ambassaden alla som hade kommit. Han sa några ord om Mandela men han höll sig väldigt kort.  Biskopen hade visserligen talat om Mandela men fokus låg på Guds agerande och gudstjänsten var mer en tacksägelse till Gud än ett lovprisande av Mandela. Intressant!

Här är jag tillsammans med biskopen, en korsbärare och två präster vid minnesgudstjänsten.

Efter gudstjänsten var det kaffe och sedan tog vi med Ella och Elin till en restaurang. God mat och fin utsikt över Indiska Oceanen. I god tid åkte vi sedan till biskopens lägenhet, där det firas mässa varje torsdag kväll. Denna kväll var det dessutom dop och konfirmation. Det var ett ungt par, som ska gifta sig inom kort men tydligen inte var döpta. Liksom i Svenska kyrkan räknas ju ett vuxendop även som konfirmation. Men i den anglikanska kyrkan kommer detta tydligare till uttryck, eftersom biskopen smörjer de nydöpta med olja en extra gång.

De nydöpta tar emot sina dopljus. Faddrarna står bakom.

Biskop Sengulane är med i Guiness rekordbok. Av två skäl. Han är dels den yngste person som blivit vigd till anglikansk biskop. Han var bara 30 år. Dels är han den som varit biskop i aktiv tjänst längst. Han har nu varit biskop i 37 år. Ovanligt! Nästa år går han i pension. Om vi förstår det hela rätt delas Lebombo-stiftet då i flera mindre stift. Stiftet omfattar en yta större än Sverige. Det finns bara två anglikanska stift i Moçambique: Nyassa och Lebombo.

Efter att ha skjutsat hem ungdomarna åkte vi till Hoyo Hoyo och det blev natt den tredje dagen.

Fredag morgon åkte vi iväg på nästa utfärd. Mot Masiene och stiftets katedral. Inte så långt. Runt 25 mil. Det tog lite tid för trafiken var livlig. Några gånger blev vi stoppade av poliser men när de såg min prästskjorta blev de genast mycket vänligt sinade och vi hade inga problem. Efter att ha tankat och ätit lite lätt lunch i Xai-Xai kom vi fram till stiftets katedral, som ligger mitt ute på landsbygden. Vi såg en byggnad med en skylt med orden:

Secretaria da Catedral

Vi trodde att vi skulle träffa Padre Carlos och gick in och frågade efter honom men fick veta att han befann sig i Maputo. Någon ringde upp honom och räckte över luren till hustrun. Skulle vi kanske kunna åka tillbaka till Maputo och hinna ses ikväll? Nja, kanske inte! Det bestämdes att vi skulle stanna i Masiene över natten och ändå få se lite av byggnaderna: katedralen, sjukhuset, skolan och det konferenscenter, som ungdomarna i Västerås stift samlat in pengar till. Så skedde också. En vänlig person visade oss runt och vi fick även se utsikten över Indiska Oceanen några kilometer bort samt blev bjudna att dricka ur en kokosnöt, som han med van hand öppnade.

Efter en enkel men god måltid blev det en lugn kväll utan TV, Internet eller något annat som kunde distrahera. I stället läste vi en meditationstext av Ylva Eggehorn och samtalade sedan om livet, Gud och framtiden. Runt nio-tiden gick vi och la oss och såg till att moskitnäten slöt tätt under sängarna.

En kittel med varmvatten fann vi utanför badrumsdörren, när vi skulle tvätta oss på kvällen. Omsorg!

Efter frukost påföljande dag åkte vi tillbaka till Maputo och försökte via SMS få kontakt med Carlos, vilket inte gick så bra. Så vi åkte tillbaka till hotellet, gick ut på stan och åt lunch och beredde oss på en lugn eftermiddag.

Denna väg leder oss både till och från Masiene. Vackert!

Då kom ett SMS från Carlos och han dök senare upp med sin fru på hotellet för en pratstund. Allt ordnar sig till slut!

Ikväll ska vi äta kvällsmat hos biskopen och imorgon bär det av till Namaacha vid gränsen mot Swaziland. Där blir det kyrkoinvigning, högmässa och bröllop. (Dop, konfirmation och minnesgudstjänst har vi ju redan varit med om!) Efter den gudstjänsten åker vi genom Swaziland tillbaka till Sydafrika och Pietermaritzburg, för att smälta alla intryck.

Eftertankar i Maputo

Sedan ett tag tillbaka har hustrun och jag planerat denna resa till Moçambique. Det har att göra med det uppdrag hustrun har när det gäller kyrkorelationer. Det anglikanska Lebombostiftet har en vänstiftsrelation med Västerås stift. Just nu finns två unga volontärer från Västerås stift som ska få besök. Samtidigt ges tillfälle att stifta bekantskap med själva stiftet. Och jag hade möjlighet att följa med, som make. Trivsamt!

Det var dock med blandade känslor. Jag tänkte att det skulle vara spännande och intressant att vara i Sydafrika under den vecka, när nationen sörjer Mandela. Men så blev det nu inte och i kvällens eftertanke känns det som att det kanske ändå inte hade varit så enkelt att fånga känslan i Sydafrika. Låt mig ge några exempel på vad jag menar.

När jag, liksom de flesta andra i Sydafrika, vaknade upp i fredags morse och förstod att Madiba hade avlidit, trodde jag att detta skulle skaka om samhället, så att det skulle synas och märkas överallt. Min erfarenhet i Pietermaritzburg fram till måndag morgon var inte den. Jag såg väldigt få tecken på att människor var berörda – åtminstone inte så att de visade något.

Genom TV, Radio och sociala medier har jag följt med reaktioner på andra platser. Jag förstod att många strömmat till de olika platser som förknippats med Mandela i Houghton, Soweto och Kapstaden. I TV var det minnesprogram dygnet runt.

Vid Mandelamonumentet fanns bara tre anställda, när jag kom dit. 

Själv åkte jag på måndagmorgon bil från Pietermaritzburg mot Johannesburg, för att ansluta hustrun, som redan gjort vänstiftsbesök i Swaziland och Zimbabwe. Jag passade på att besöka det Mandela-monument som finns på platsen där Mandela greps, i Howick. Jag var i stort sett ensam om att lägga ner en blomma där. Visst hade andra varit där – det syntes på blomsterskörden. Men just då var jag själv.

När vi idag reste från Johannesburg till Maputo lyssnade vi på Minnesgudstjänsten från FNB-stadium i närheten av Soweto. Några saker slog mig. Dels att en grupp buade ut president Jacob Zuma, dels att stadion var endast halvfull.

Eftertanken är denna: hur stor var Mandela i Sydafrika egentligen? De stora grupper fattiga som lever i utsatthet och misär – orkar de bry sig? Har Mandelas försoningsarbete haft betydelse för dem? Eller är det så att det är de rika och besuttna i världen i stort och i Sydafrika som värnar om Mandelas minne mest? Raden av utländska statschefer (91 st) som vallfärdade till Johannesburg. Är det dessa (och många andra förhållandevisa rika i världen – som t ex jag) som har mest behov av den försoning Mandela levde. Men kan det fungera? Försoning utan rättvisa – är det möjligt?

Nu var det kanske bara en mindre grupp som buade ut Zuma och det varade kanske inte så länge. Men detta att stadion bara var halvfull, när arrangörerna hade tänkt att de som inte fick plats skulle skjutsas till två eller tre andra stadions, där de kunde följa minnesgudstjänsten på storbildsskärmar – är det inte ett tecken på att gensvaret inte riktigt fanns där? Kan det vara så att människorna visserligen älskade och uppskattade Mandela men inte ser att dagens ledare fortsatt där han slutade? Kan det vara en tyst protest? Eller ska vi skylla på regnet? När kommentatorerna i radio berörde detta med det ihållande regnet, sa de att regn i afrikanskt tänkande betyder välsignelse och att det därför var självklart att det skulle regna en sån här dag. Men har Sydafrikas folk verkligen fått del av denna välsignelse?

I så fall skulle det största som hänt hittills kunna varit att Cubas president Castro och USA’s president Obama hälsade på varandra. Om det leder till något är det ju i alla fall värt att fira.

Givetvis var Nelson Rolihlahla Mandela en enastående person. En förebild. Jag försöker inte på något sätt förminska detta. Jag försöker bara förstå den sydafrikanska befolkningens reaktioner. Jag kan se två möjliga förklaringar: antingen har inte Mandelas död berört 100 % av befolkningen, som man kunde förväntat sig eller lever jag lite vid sidan om och har inte kunnat uppfatta vad det är som rör sig i samhället. Sanningen kanske ligger någonstans mitt emellan.

Det är bankomat som gäller

Idag åkte vi till Durban, för att skaffa visum till Moçambique, som vi ska besöka om någon vecka. I Durban har Moçambique ett konsulat. Först fick vi ingen kontakt med konsulatet. Det visade sig efter efterforskningar, som hustrun gjorde, att de flyttat och bytt telefonnummer. Men när vi sökte på nätet hittade vi endast det gamla telefonnumret och den gamla adressen.

Idag gick det mycket bra. Vi åkte strax efter 10 på förmiddagen och kom fram en dryg timme senare. Det var lite svårt att lokalisera det hus där konsulatet ligger. Gatan hade nämligen bytt namn men fiffigt nog stod det gamla gatnamnet kvar på en skylt under den nya.

Det var inte så enkelt att begripa att Moçambiques konsulat skulle ligga på just denna gata.

Plötsligt dök det upp ett staket och bakom det en flagga, som såg bekant ut.

 

Ett konsulat - toppen!

Väl framme på konsulatet fick vi två ansökningshandlingar, som vi fyllde i. (Eftersom jag glömt mina läsglasögon i bilen fick hustrun läsa upp vad som skulle stå i varje ruta och med dessa instruktioner kunde jag skriva in rätt sak på rätt plats.) Därefter lämnade vi in ansökningarna, våra pass och varsitt fotografi. När vi frågade om vi kunde betala kontant fick vi istället en insättningslapp och instruktioner hur vi skulle hitta närmaste bank.

Vi åkte dit, jag gick in och när jag stod i kön kom en dam fram, som visade sig arbeta på banken. Hon undrade om jag enbart skulle göra en kontantinsättning och om jag hade jämna pengar. Jag besvarade frågan jakande och hon bad mig följa med.

Vi gick till en bankomat, där hon hjälpte mig att sätta in pengarna och gav mig sedan ett sånt där litet kvitto, som man får när man tar ut pengar. Det kändes inte väldigt förtroendefullt. Kvinnan, vars namn var Fatima, verkade dock mycket pålitlig, så jag tänkte, att det nog skulle fungera. Så vi åkte tillbaka till konsulatet med kvittot och det accepterades rakt av. Klockan var då ca: 12 och personen som tog emot ansökningar och kvitto bad oss återkomma ca: 14.30.

Så vi gav oss iväg för att äta lunch och titta på ett hantverkscenter (ett slags sydafrikanskt ”hemslöjden”). En kopp kaffe hann vi med och inställde oss sedan strax efter kl 14 på konsulatet.

Väl där frågade jag om jag var för tidig. Jag fick svaret (med glimten i ögat) att jag var för sen. Varvid en annan personal sa att jag blev skyldig att betala en särskild skatt för försen ankomst. (Ny glimt i nytt öga).

Moçambique är känt för att många poliser och tullare vill ha mutor. Roligt tycker jag att personalen på konsulatet vågar skämta om detta. Jag behövde naturligtvis inte betala något och strax efter kl 15 rullade vi in på vår tomt i Pietermaritzburg. Då hade vi klarat allt på under fem timmar. Inklusive resa till och från Durban. Inklusive god lunch, besök på hemslöjden och varsin kopp kaffe.

Idag blev vi imponerade av den afrikanska effektiviteten. Moçambique – här kommer vi!