Svenska kyrkan om 20 år - del 2

I min förra bloggpost började jag skriva något om hur jag skulle vilja se Svenska kyrkan om 20 år. Mina punkter är på intet sätt heltäckande. Bloggen som uttrycksmedel passar inte riktigt för långa avhandlingar. Jag vet att det senaste inlägget (och kanske även detta) är i längst laget. Men låt mig ändå fortsätta. Jag lovade utveckla de sista punkterna:

Om 20 år är Svenska kyrkan helt skild från Staten.

Den ramlag som styr Svenska kyrkan, ”Lagen om Svenska kyrkan”, har avskaffats. Svenska kyrkan står på egna ben. Successionsordningen ändras, så att regent och tronföljare får tro vad de vill, som alla andra medborgare. Begravningsverksamheten omorganiseras, så att Svenska kyrkan behåller alla sina begravningsplatser men staten tar över skötseln av begravningsplatser för de personer som inte vill bli begravda på kyrkogårdar. Individens val respekteras. Varje gång en person, som är folkbokförd i Sverige, begravs på en kyrkogård, debiteras staten. Det blir staten som tar in begravningsavgiften och betalar ut pengar till Svenska kyrkan utifrån antal begravda. Detta är bara steg 1. I framtiden överförs de äldsta kyrkogårdarna till Sveriges Kristna Råd. (Mer om det i nästa punkt).

Vigselrätten avskaffas också. Alla som vill gifta sig i Sverige, omfattas ju redan av en könsneutral äktenskapslagstiftning och ingår äktenskap hos borgmästaren eller liknande person. De som vill söker sig sedan till sitt eget trossamfund för välsignelse eller vigsel eller vad samfundet väljer att kalla det. Svenska kyrkan fortsätter att välsigna/viga människor. Både par av samma kön och par av olika kön. Men den präst som inte vill viga/välsigna respekteras för det. Här får vi öva oss i försoning. Det handlar inte om att sopa ett problem under mattan. Vi pratar om det och lider tillsammans över den typ av oenighet som är smärtsam. Själv vill jag gärna viga/välsigna både par av olika och par av samma kön.

De äldsta kyrkobyggnaderna ägs gemensamt

Sveriges kristna råd tar över skötseln av alla kyrkobyggnader som finns kvar från tiden före reformationen. Svenska kyrkan pytsar in mest pengar i detta system men även andra samfund är med och betalar. De medeltida kyrkorna samutnyttjas därmed av alla kristna i Sverige. Lokala avtal får lösa hur det ska gå till. Våra gamla kyrkor är en gemensam skatt. Och en gemensam marknadsföringspotential. Jag tror att många kristna från olika samfund vill få möjlighet att betala för att de äldsta kyrkobyggnaderna ska finnas kvar och vara fyllda av liv. Självklart finns kyrkobyggnadsbidrag från staten kvar. Där det finns kyrkogårdar drivs även dessa av Sveriges kristna råd.

Fler, mindre och rörligare stift

Även om detta har jag bloggat förut. Först och främst säljs alla biskopspalats. De hör till en svunnen tid. Den representation med vin och mat i överflöd, som nu gör att biskopen behöver denna typ av lokaler, får lösas på annat sätt. Svenska kyrkan måste bli en motbild i samhället. Vi ska tänka Jesus, när vi tänker representation! Fler öppet hus. Fler öppna trädgårdsfester.

Istället för 13 stift blir det mellan 30 och 40 (eller är det för många, kanske). Jag tänker mig mindre stiftsapparat, mer relation. Inte så dyrt och flashigt. De stora pastorat, som nu växer fram görs i många fall om till stift. Jag bloggade om den nya strukturen både 2011 och 2012 och var kluven redan då. Nu är jag nog mer negativ. Men kanske kan storpastoraten bli ett steg på vägen till mindre stift.

Biskopen blir synlig och får som sin uppgift att värna enheten och inspirera församlingarna. Församlingarna återfår sin roll som självstyrande enheter och det går bra, för de har ingen lokalt anställd personal.

Alla kyrkligt anställda blir anställda på stiftsnivån. Där byggs en kompetent och dynamisk personalenhet upp. Personalen hyrs sedan ut till församlingarna. Smidigt! Uppstår problem, som annars bara kan lösas genom dyra utköp, kan stiftet nu på ett tidigt stadium fundera över andra lösningar.

5-8 stift utgör tillsammans ett ärkestift. Där finns ett starkt och kunnigt domkapitel, som sköter de svåraste tillsynsärendena.

Stiftskanslierna blir små och rörliga. Ibland har de stiftsanställda en halvtid i församling eller på annan arbetsplats och en halvtid i stiftstjänst. De kanske inte ens fysiskt befinner sig på stiftskansliet.

Det blir bara biskopen som får konfirmera. Det betyder att biskopen under året träffar alla konfirmander. En ungdomssatsning med andra ord. Självklart är de övriga i församlingens konfirmandarbetslag med – kring sin biskop. Det kan mycket väl vara församlingspedagogen som leder det lokala arbetet. En demokratisering av arbetslaget med andra ord.

Präster och diakoner har fattat vad vigningen står för

Alltför många i vigningstjänsten tror idag att de äger sin vigning. Så är det inte. Det är något som kyrkan – gemenskapen – fortfarande förfogar över. Därför blir Svenska kyrkan om 20 år ett samfund där alla vigda har en aktiv församlingstillhörighet. Antingen är man anställd och då gäller självklart lagar och avtal eller är man med på sin fritid. Att var vigd till tjänst i kyrkan innebär att vara med i en levande församlingsgemenskap. Vigningstjänsten, som ju gäller dygnet runt, livet ut, blir att leva ett liv i kenosis – självutgivande kärlek. Biskopen har ansvar för denna tillsyn. Är det så att de vigda befinner sig i en troskris, bör de hos biskopen kunna se en själsfrände. Ingen ska lämnas ensam i sitt grubbel.

När en person tar kontakt med biskopen för präst- eller diakonvigning måste det vara helt klart att den personen inser att hen inte förfogar över sin vigningstjänst. Går det på tok för personen och det blir tal om att skiljas från vigningstjänsten är målet att detta sker i samförstånd. Alltså: grundfrågan är. Vems är vigningstjänsten? Gemenskapens eller individens?

För att detta ska ske på ett rättssäkert sätt, får de lokala biskoparna en själavårdande roll men alla tillsynsärenden sköts av ärkestiften.

Låt mig åter citera Kyrkornas världsråd:

Jesus became our Christ not though power or money but through his self-emptying (kenosis) and death on the cross. This humble understanding of mission does not merely shape our methods, but is the very nature and essence of our faith in Christ. The church is a servant in God’s mission and not the master.

Jag tror att de som går in i vigningstjänsten har ett särskilt ansvar för Svenska kyrkans omställning.

Men detta ansvar är inte exklusivt. Det levs i gemenskap med alla medlemmar. Det levs också i gemenskap med hela Guds skapelse.

När jag nu läst igenom det jag skrivit, tror jag att jag måste säga något mer om hur Svenska kyrkans enhet ska kunna utvecklas. Ska den byggas underifrån eller ovanifrån? (Lurig fråga, det där! Eller inte!) Jag ber att få återkomma!