I min förra bloggpost
började jag skriva något om hur jag skulle vilja se Svenska kyrkan om 20 år.
Mina punkter är på intet sätt heltäckande. Bloggen som uttrycksmedel passar
inte riktigt för långa avhandlingar. Jag vet att det senaste inlägget (och kanske
även detta) är i längst laget. Men låt mig ändå fortsätta. Jag lovade utveckla
de sista punkterna:
Om 20 år är Svenska kyrkan helt skild från Staten.
Den ramlag som styr
Svenska kyrkan, ”Lagen om Svenska kyrkan”, har avskaffats. Svenska kyrkan står
på egna ben. Successionsordningen ändras, så att regent och tronföljare får tro
vad de vill, som alla andra medborgare. Begravningsverksamheten omorganiseras,
så att Svenska kyrkan behåller alla sina begravningsplatser men staten tar över
skötseln av begravningsplatser för de personer som inte vill bli begravda på
kyrkogårdar. Individens val respekteras. Varje gång en person, som är
folkbokförd i Sverige, begravs på en kyrkogård, debiteras staten. Det blir
staten som tar in begravningsavgiften och betalar ut pengar till Svenska kyrkan
utifrån antal begravda. Detta är bara steg 1. I framtiden överförs de äldsta
kyrkogårdarna till Sveriges Kristna Råd. (Mer om det i nästa punkt).
Vigselrätten avskaffas
också. Alla som vill gifta sig i Sverige, omfattas ju redan av en könsneutral
äktenskapslagstiftning och ingår äktenskap hos borgmästaren eller liknande
person. De som vill söker sig sedan till sitt eget trossamfund för välsignelse
eller vigsel eller vad samfundet väljer att kalla det. Svenska kyrkan fortsätter
att välsigna/viga människor. Både par av samma kön och par av olika kön. Men
den präst som inte vill viga/välsigna respekteras för det. Här får vi öva oss i
försoning. Det handlar inte om att sopa ett problem under mattan. Vi pratar om
det och lider tillsammans över den typ av oenighet som är smärtsam. Själv vill
jag gärna viga/välsigna både par av olika och par av samma kön.
De äldsta kyrkobyggnaderna ägs gemensamt
Sveriges kristna råd tar
över skötseln av alla kyrkobyggnader som finns kvar från tiden före
reformationen. Svenska kyrkan pytsar in mest pengar i detta system men även
andra samfund är med och betalar. De medeltida kyrkorna samutnyttjas därmed av
alla kristna i Sverige. Lokala avtal får lösa hur det ska gå till. Våra gamla
kyrkor är en gemensam skatt. Och en gemensam marknadsföringspotential. Jag tror
att många kristna från olika samfund vill få möjlighet att betala för att de
äldsta kyrkobyggnaderna ska finnas kvar och vara fyllda av liv. Självklart
finns kyrkobyggnadsbidrag från staten kvar. Där det finns kyrkogårdar drivs
även dessa av Sveriges kristna råd.
Fler, mindre och rörligare stift
Även om detta har jag
bloggat förut. Först och främst säljs alla biskopspalats. De hör till en
svunnen tid. Den representation med vin och mat i överflöd, som nu gör att
biskopen behöver denna typ av lokaler, får lösas på annat sätt. Svenska kyrkan
måste bli en motbild i samhället. Vi ska tänka Jesus, när vi tänker
representation! Fler öppet hus. Fler öppna trädgårdsfester.
Istället för 13 stift
blir det mellan 30 och 40 (eller är det för många, kanske). Jag tänker mig
mindre stiftsapparat, mer relation. Inte så dyrt och flashigt. De stora
pastorat, som nu växer fram görs i många fall om till stift. Jag bloggade om den
nya strukturen både 2011 och 2012 och var kluven redan då. Nu är jag nog mer
negativ. Men kanske kan storpastoraten bli ett steg på vägen till mindre stift.
Biskopen blir synlig och
får som sin uppgift att värna enheten och inspirera församlingarna.
Församlingarna återfår sin roll som självstyrande enheter och det går bra, för
de har ingen lokalt anställd personal.
Alla kyrkligt anställda
blir anställda på stiftsnivån. Där byggs en kompetent och dynamisk
personalenhet upp. Personalen hyrs sedan ut till församlingarna. Smidigt!
Uppstår problem, som annars bara kan lösas genom dyra utköp, kan stiftet nu på
ett tidigt stadium fundera över andra lösningar.
5-8 stift utgör
tillsammans ett ärkestift. Där finns ett starkt och kunnigt domkapitel, som
sköter de svåraste tillsynsärendena.
Stiftskanslierna blir små
och rörliga. Ibland har de stiftsanställda en halvtid i församling eller på
annan arbetsplats och en halvtid i stiftstjänst. De kanske inte ens fysiskt befinner
sig på stiftskansliet.
Det blir bara biskopen
som får konfirmera. Det betyder att biskopen under året träffar alla
konfirmander. En ungdomssatsning med andra ord. Självklart är de övriga i
församlingens konfirmandarbetslag med – kring sin biskop. Det kan mycket väl
vara församlingspedagogen som leder det lokala arbetet. En demokratisering av arbetslaget
med andra ord.
Präster och diakoner har fattat vad vigningen står
för
Alltför många i
vigningstjänsten tror idag att de äger sin vigning. Så är det inte. Det är
något som kyrkan – gemenskapen – fortfarande förfogar över. Därför blir Svenska
kyrkan om 20 år ett samfund där alla vigda har en aktiv
församlingstillhörighet. Antingen är man anställd och då gäller självklart
lagar och avtal eller är man med på sin fritid. Att var vigd till tjänst i
kyrkan innebär att vara med i en levande församlingsgemenskap. Vigningstjänsten,
som ju gäller dygnet runt, livet ut, blir att leva ett liv i kenosis –
självutgivande kärlek. Biskopen har ansvar för denna tillsyn. Är det så att de
vigda befinner sig i en troskris, bör de hos biskopen kunna se en själsfrände.
Ingen ska lämnas ensam i sitt grubbel.
När en person tar kontakt
med biskopen för präst- eller diakonvigning måste det vara helt klart att den
personen inser att hen inte förfogar över sin vigningstjänst. Går det på tok
för personen och det blir tal om att skiljas från vigningstjänsten är målet att
detta sker i samförstånd. Alltså: grundfrågan är. Vems är vigningstjänsten?
Gemenskapens eller individens?
För att detta ska ske på
ett rättssäkert sätt, får de lokala biskoparna en själavårdande roll men alla
tillsynsärenden sköts av ärkestiften.
Låt mig åter citera
Kyrkornas världsråd:
Jesus became our Christ not though power or money but through his self-emptying (kenosis) and death on the cross. This humble understanding of mission does not merely shape our methods, but is the very nature and essence of our faith in Christ. The church is a servant in God’s mission and not the master.
Jag tror att de som går
in i vigningstjänsten har ett särskilt ansvar för Svenska kyrkans omställning.
Men detta ansvar är inte
exklusivt. Det levs i gemenskap med alla medlemmar. Det levs också i gemenskap
med hela Guds skapelse.
När jag nu läst igenom
det jag skrivit, tror jag att jag måste säga något mer om hur Svenska kyrkans
enhet ska kunna utvecklas. Ska den byggas underifrån eller ovanifrån? (Lurig
fråga, det där! Eller inte!) Jag ber att få återkomma!
2 comments:
De kommande 20 åren blir spännande!
Ja, det tror jag också. Förändring och hopp!
Post a Comment