Train accident in Pretoria

Right now I sit together with my wife and draw up a Field Security Plan. This is something our employer, Church of Sweden, expects from every employee abroad. We were just busy writing and reflecting about Traffic, when I got a message from the eldest daughter about a train accident in Pretoria. (I am not constantly connected to internet).

In our plan we just wrote:

We will probably not use other means of transport, like trains, local buses, taxis or motorbikes.

From before we know that trains are rather unsafe. Reading the Mail and Guardian I get the information that one of the train drivers is critically injured. We pray that his life can be saved but also thank God that no one got killed.

For us this stresses the fact that it always is a good thing to reflect on safety and security in advance. By writhing our plan, we are forced to just that. We are also thankful that we got the opportunity of taking part in the safety and security training at Folke Bernadotte Academy late last year. It helps us a lot.

Nytt parti i Sydafrika – igen?

Det diskuteras i Sydafrika om aktivisten och akademikern, Dr Mamphela Ramphele, är på gång att starta ett nytt parti. Nätupplagan av Business Day Live citerar henne, när hon aningen vagt har sagt:

I would like to place it on record that I have been having conversations with South Africans from all walks of life about the state of democracy in South Africa, canvassing their views about ways in which South Africans can work together to tackle our pressing social, economic and political challenges.

Mamphela Ramphele blir i så fall ingen dussinpolitiker i Sydafrika. Hon har bland annat varit rektor (Vice Chancellor) för det anrika University of Cape Town (UCT) och en av fyra Managing Directors för Världsbanken. Hon var tillsammans med Steve Biko, som var hennes partner, en av förgrundsgestalterna i Black Consiousness rörelsen (BCM) i Sydafrika på 1970 och 1980-talen. Hon satt i husarrest mellan 1977 och 1984. Med Steve Biko hade Ramphele två barn. Biko avled i polisarrest under uppmärksammade former den 12 september 1977. Då hade han transporterats naken i en Land Rover med handbojor, drygt 100 mil, trots att han var skadad.

Steve Biko, som är en av de mest uppmärksammade frihetskämparna i Sydafrika, var uttalat kritisk mot ANC. Så även Ramphele. Hon är en i raden av många andra. Nämnas kan Robert Mangaliso Sobukwe, som grundade Panafricanist Congress. (PAC) När det begav sig en mäktig organisation i Sydafrika, som bland annat organiserade protestmarschen i Sharpeville, där polisen den 21mars 1960 sköt ner 69 personer. (Vissa källor säger 67 andra betydligt mer än 70). I dagens Sydafrika har paralleller dragits till dödsskjutningarna i Marikana. PAC är i dag ett ganska obetydligt riksdagsparti.

En annan uppmärksammad utbrytning ur ANC gjorde Bantu Holomisa 1997 och bildade United Democratic Movement. (UDM). Det är också ett att de mindre partierna i Sydafrikas parlament.

För några år sedan bildades ytterligare ett utbrytarparti: Congress of the People (COPE) av bland andra Mosiuoa Lekota och Mbhazima Shilowa. Då såg det ut att påverka ANC i grunden men är även det ett av parlamentets mindre partier. Jag bloggade rätt mycket om detta för några år sedan.

Det största oppostionspartiet, Democratic Aliance (DA), som leds av Helen Zille, sägs enligt sydafrikansk media vara ointresserade av samarbete med Mamphela. Vilket kanske inte är så förvånande. Sägas i sammanhanget ska väl att DA på intet sätt är ett utbrytarparti ur ANC. Deras rötter finns i den vita oppositionen mot apartheid, så partiet har ett slags moraliskt momentum.

Politiska analyser jag tagit del av menar också att Mamphela Rampheles framtoning är för akademisk för att kunna dra till sig de stora massorna. Det återstår att se.

African National Congress (ANC) firade förra året sitt 100-årsjubileum. Nuvarande presidenten, Jacob Zuma, stärkte sitt grepp om partiet vid konferensen i Mangaung i slutet av 2012. Men det finns grundläggande kritik från många håll över hans sätt att leda nationen. Det som sticker mest ut är kanske just nu det som kallas Nkandla-Gate. Zuma har som bekant mer än en hustru och det sägs enligt the Citizen att han bygger upp sin egen hemby i KwaNxamalala med allmänna medel i storleksordningen ZAR 250 000 000. (SEK 190 000 000). Till det kan naturligtvis läggas kostnaderna för alla olika sydafrikanska kungahus. Enligt Dagens Industri (DI) häromdagen, kostar Zuluernas kung, Goodwill Zwelethini, minst 42 miljoner. (Osäkert om det är ZAR eller SEK). DI menar att alla kungar totalt sett kostar Sydafrika en halv miljard kronor. Det är mycket pengar. Sveriges statschef uppbär ett apanage, som år 2011 (enligt hovstaterna) uppgick till SEK 62 300 000.

Det vore mycket bra om ANC fick en stark opposition och en person likt Mamphela Ramphele kunde säkert vara en tänkbar person att leda denna opposition. Att inte Rapmphele och Zille samarbetar just nu behöver inte betyda att de inte gör det i framtiden. Tvärtom kan det nog vara ett plus för Ramphele att Zille är kritisk. DA betraktas fortfarande av de flesta som ett parti för de vita även om det finns många svarta med höga positioner i DA. Vad Sydafrika däremot inte behöver är ytterligare ett litet, obetydligt parti i parlmamentet, så jag hoppas att Ramphele vet vad hon gör.

Det ska, som alltid, bli intressant att följa utvecklingen i Sydafrika. Denna gång på plats.

Jacques Tati, typ

För manga år sedan såg jag en film av Jacques Tati. Jag tror den heter: Play Time. En man som kommer in i en modern byggnad och irrar runt i en massa märkliga miljöer. Kanske har ni sett den.

Idag var vi på Department of Home Affiairs och avdelningen för arbetstillstånd var öppen. Vi gick ändå först till den kassa, som alla går till, där man får sin kölapp. Vi fick nummer 4004. Det bådade gott. Det var nu femte besöket för min del och jag har förstått att man varje morgon börjar på 4001. Vi blev anvisade att gå en trappa upp, vilket vi redan visste att vi skulle göra. När vi kom in i rätt rum fanns en person närvarande. Det var kvinnan bakom disken. Counter 15. Vi satte oss ner och väntade. Enligt den stora bildskärmen på väggen betjänades nummer 4001. OK, tänkte vi. Men var är nummer 4001? Och var är 4002 och 4003? Så jag sa till damen bakom disken:

Vi har nummer 4004.

Hon sa ingenting men tryckte på en knapp. En röst deklarerade i en högtalare:

Number 4002. Please go to counter 15.

Vi väntade. Damen bakom disken och vi. Nytt knapptryck. Ny röst och nytt meddelande på skärmen:

Number 4003. Please go to counter 15.

Väntan! Hustrun gav ifrån sig en teaterviskning:

Skratta inte!

När rösten för tredje gången talade och nämnde vårt nummer gick vi fram. Vi fick lämna ifrån oss våra dokument. Det tog en del tid i anspråk att gå igenom vår ansenliga bunt och dessutom göra det för både hustrun och mig. Sedan betalning och så ny väntan på ett kvitto, som någon annan i ett angränsande rum producerade.

Under tiden talade vi lågmält med varandra och konstaterade att det förmodligen är lika surrealistiskt för människor som kommer till Europa och Sverige, för att söka olika former av uppehållstillstånd. De kanske inte associerar till Jacques Tati men kanske till något annat, för dem mer näraliggande.

När vi satt och väntade på våra kvitton dunsade en man in och deklarerade med glad stämma: Här var det knökafullt! (Vilket det ju inte alls var!) Mannen visade sig vara någon form av immigration officer. Förmodligen, tror vi, en privat invandrarkonsult. Så småningom kom det in ett par, som förmodligen var nygifta, där den ena var sydafrikan och den andra inte. Mannens uppgift var att hjälpa dem genom processen. Mot betalning, kan vi förmoda. Han var helt klart av indisk härkomst men talade både engelska och isiZulu med damen bakom disken. Och lyckades charma henne, vad vi förstod.

För oss är det nyttigt att vara på besök i denna del av verkligheten. Visst har vi ett antal gånger i Sverige på olika sätt försökt stötta människor som antingen just kommit till vårt land eller just blivit avvisade. Självklart har det för många varit betydligt värre – ja närmast ojämförligt – men vi får ändå en liten inblick i hur det känns att vara ifrågasatt och inte självklart välkommen.

Vi vet att frågan diskuteras livligt i Sverige. Kanske skulle invandringen vara helt fri i vår värld? Ja, varför inte? Lyckas verkligen de olika nationalstaternas lagstiftningar stänga ”rätt personer” ute? Eller är det så att de som har gott uppsåt eller verkliga skäl att söka tillflykt i ett annat land stoppas, medan de med mindre gott uppsåt ändå tar sig in på ett eller annat sätt. Frågan är inte helt tagen ur luften.

Det är trots detta ändå så att vi väljer att gå igenom denna process. Vi vet inte helt säkert hur tidsplanen ser ut. Inte heller med självklarhet hur resultatet blir. Men nu har vi i alla fall en fot inne. Eller åtminstone en fot i dörrspringan.

Måndag

Vissa saker går framåt. Andra bakåt. Eller står still. Som livet är. Dagen började med att vi steg upp före sju, för att åka på morgonbön på Lutheran Theologial Institute (LTI). Har inte koll på om det börjar 7.20 eller 7.30 så vi bestämde oss för att vara där 7.20 men det blev inte så ändå. Åtminstone inte för hustrun. Vid sju ringde rörmokaren och ville komma tidigt. Jag åkte på morgonbönen – som började 7.30 eftersom universitetet inte dragit igång ännu. När deras termin börjar, flyttas morgonbönen till 7.20 eller möjligen 7.15 – vi får se! Idag var det en annan lärare som predikade: Eric Modisane, lärare i nytestamentlig teologi. Han läste från Matteusevangeliets fjärde kapitel och talade över temat: Suffering the consequences. Exemplen var Johannes Döparen, som miste sin frihet och senare även livet. Jesus själv, som fick lämna sitt hem och sin familj samt lärjungarna, som lämnade sitt arbete, för att följa Jesus.

Företaget ”Sebedeus och söner” drabbades hårt!

Jag förstår att detta är en förberedelse för studenterna, som väljer prästyrket. Det är ingen dans på rosor och lönen är låg.

Vid 10 hade jag ett möte med dekanus Prof. Jannie Smit och en av lärarna, Dr Simanga Kumalo. Det var mycket givande och det kändes bra att dekanus uttryckte glädje över att ha mig där. Ännu är inte alla byråkratiska beslut tagna, så jag kommer att vara på universitetet mer inofficiellt. Men jag kan vara där och delta i möten och planeringar och får på så sätt en bra introduktion.

När jag skulle få därifrån stötte jag ihop med en av professorerna, som jag träffat ett flertal tillfällen: Beverly Haddad. Hon är också präst i Anglikanska katedralen. Vi såg henne som hastigast igår. (Vi gick i mässan kl 10.30. Då hade Beverly redan haft mässan kl 7 och predikat på den kl 8.30. Hårt tryck i den anglikanska katedralen. Eller rättare sagt katedralerna. Det är ju både en ny och en gammal.) Beverly frågade i alla fall om jag ville vara med på ett möte, som skulle hållas. Jag tackade så klart ja och fick träffa 10 av lärarna. Spännande! Mötet avhandlade upplägget av två olika program: Honours (Magister) och Masters. Det var enormt informativt att få ta del av hur kurserna är upplagda, få insikt om vem som ansvarar för vad och även lyssna till ingående diskussioner kring exempelvis hur man ska tänka kring förhållandet mellan ”theoretical framework” och ”methodology”. En diskussion som förs vid varje universitet. Fast på olika sätt. Jag kom hem två timmar senare än beräknat men fylld av nya intryck och med en känsla av tillhörighet och delaktighet.

Väl hemma var det fullt av hantverkare, städpersonal, trädgårdsservice mm. Huset vi bor i är lite slitet, så det är mycket som ska åtgärdas. Denna måndag mer än annars. Dessutom ringde hyrbilsfirman och meddelade att de skulle hämta vår bil och lämna en annan. Den vi hade skulle in på service. När detta skett åkte vi äntligen till Department of Home Affairs. Idag skulle vi äntligen lämna in våra ansökningar om arbetstillstånd. (Vi hade varit där i lördags men fick då veta att avdelningen för arbetstillstånd var stängd.) När vi kom dit halv fyra idag, fick vi veta att avdelningen för arbetstillstånd hade stängt klockan tre. Ridå! Men imorgon ska handlingarna lämnas in. Planen är att vara där kl 8 på morgonen.

Men det känns ändå som vi bit för bit gör oss hemmastadda. Vi var hembjudna igår eftermiddag till en familj och det är ju oerhört fint såhär i början. När vi sitter vid matbordet händer det som inte så ofta händer i Sverige. Jag får erbjudandet att be bordsbön. En fin gest, som jag tror jag ska ta med mig hem till Sverige om några år. Skulle någon överväga att besöka oss härnere, kan det hända att just detta kommer att inträffa. Så var beredd!

Ludde trivs i sitt mödernesland

En mycket kort bloggpost beskriver nu några av våra landvinningar i vår nya hemstad.

- Vi har gått med i det gym, som vi var med i då vi bodde i Bloemfontein mellan 2002 och 2006: Virgin Active.

- TV-uppkoppling med de kanaler som är gratis. Bl a Al Jazeera.

- En student till har flyttat in i gårdshuset: MT, som är god vän till Malibongwe.

- Vi har fått fast internetuppkoppling i vårt hus.

- Vår hund har fått en ny boll. Det visade sig att en basketboll är bättre att leka med. Den kan han inte bita i och alltså går den inte sönder. Via youtube går det att beskåda hans bollkonster. Klicka här.

Morgonbön här och där

Att få delta i någon form av gemensam andakt vid dagens början är ett privilegium. Det fungerar så klart bäst i kloster och kommuniteter, där dagens schema är uppbyggt kring bön och arbete. Men det går att etablera ett regelbundet böneliv på annat sätt.

Under min uppväxt bad vi ofta Martin Luthers morgonbön vid frukosten. Jag tror inte att vi gjorde det på vardagarna men jag minns att vi bad den ibland. Under skoltiden förekom morgonbön, både i klassrummet och ibland i aulan. Mer och mer sparsamt med åren, förstås. Förutom på gymnasiet, Fjellstedtska skolan, där varje dag inleddes med morgonbön. När jag sedan blev student förekom inte så mycket organiserad morgonbön. Däremot deltog jag nästan dagligen i middagsbön i Uppsala domkyrka. Under mitt år som volontär i Sydafrika, däremot, hade vi daglig morgonbön på the Lutheran Youth Centre i Athlone, Kapstaden. Under resten av mina teologistudier var det dåligt med gemensam morgonbön. Sista året var jag sakristan på en av morgonmässorna på S:t Ansgar. Den leddes av Prof. Lars Hartman och ibland var det bara vi två. Det var fint ändå!

Första prästtjänsten hade jag i Bastuträsk. Kanske hade jag en önskan att samla församlingsbor i kyrkan till morgonbön men av detta blev intet. I Aneby däremot, tog en av de anställda initiativ till morgonbön två gånger i veckan - måndag och fredag - och det fungerade tidvis mycket bra.

När vi sedan flyttade till Bloemfontein började vi delta i den anglikanska morgonmässan i katedralen på onsdagarna. Det blev fyra år av djup gemenskap, som vi minns med glädje.

När jag blev präst i Kalmar kunde jag gå in i en fungerande morgonbönsgemenskap. Den har burit mig under åren och är nog den starkaste, bäst fungerande jag varit del av. Trots att jag inte är där fysiskt längre, vet jag att jag är med och när klockan är 9.30 här i Pietermaritzburg, som den är nu, tänker jag att nu samlas de och ber i Birgittakyrkan. Jag kan vara med, för bönens gemenskap har inga gränser.

Därför blir det inte desto mindre viktigt att söka en gemenskap i Pietermaritzburg. Idag åkte jag alltså till Lutheran Theological Institute (LTI) där det är morgonbön varje morgon kl 7.30 under terminerna. När jag kom kvart över sju var det ingen där men sedan kom någon, som jag kände igen: Pontso. Om honom har jag skrivit förut. Igenkännandets glädje. Sedan trillade det in ett femtiotal. Morgonbönen tog en halvtimme och innehöll en rejäl predikan, som hölls av en av lärarna, Sipho Mtetwa. Budskapet var klart: Det är en utmaning att vara lärjunge. Exempel togs från kyrkans tidiga historia: Justinus martyren och från förra århundradet: Bonhoeffer. Säkert fanns det också en tanke att inskärpa hos studenterna att nu börjar en ny termin med hårt arbete. För mig blev det en tankeställare inför mina egna utmaningar.

Morgonbönsgemenskap. Gränslös. Gott.

The Cathedral and gender

This second Sunday after Epiphany, we attended Church in the Anglican Cathedral in Pietermaritburg. Or should I write, in one of the two Cathedrals. There is one old, St. Peter’s, if I remember correctly, which is quite small and one modern, the Cathedral of the Holy Nativity, with possible 1 000 seats. (I did not count!)

It’s a round church made of bricks and concrete. I wouldn’t describe it as a beautiful church but on the other hand there is nothing ugly to it. Rather functional, I would say. We attended the second service, starting on time at 8.30 am. A typical Anglican procession with incense, the cross, candles, a choir, lay ministers, deacons and the presiding priest at the end. Beautiful and also with a message that many people are needed when the people of God gathers to celebrate Sunday.

The presiding priest, Rev. Tobias P’Onek, is from Uganda, we learnt afterwards. He is married to a South African and moved to South Africa nine years ago. As always in the Anglican liturgy, others were more active in the liturgy. One of them was a Deacon, Dr. Makhosi Nzimande, who preached this Sunday. She holds a Ph D from Texas and has taught theology for many years at University of Zululand, which is another University in the Province. The sermon was excellent! Starting with a reflection about the Church Calendar, she put the preaching text in its right liturgical context, together with the coming of the magi on Epiphany and the Baptism of Jesus, last Sunday. Today we heard the Gospel about Jesus making wine out of water and the preacher took that as a picture of God using our humanity (water) and turning it into something divine (wine). But then we need to be prepared for this change. Or rather this transformation! She spoke about us being agents of transformation and that we need to be prepared to leave our comfort zones. This is a message we often hear in South Africa. I believe that it is needed. Not only in South Africa, by the way.

When preparing the gifts, the presiding priest happened to spill some of the wine onto the bread. Not a big problem, but after the service he apologized for doing that. Some of the communicants had received wafers, which were a bit soft from the wine. He wanted to acknowledge that he had made that mistake and nobody else.

I would like to emphasize those two details: a humble, male priest, who admits his mistakes in front of the congregation and a female deacon, who delivers a strong and powerful sermon. The reason for writing this is having read two blog posts today.

The first is written in Swedish and the other in English. One of them by the Very Rev., Dr. Dag Sandahl, Nord Öland Parish, who writes about the forthcoming election of a new Archbishop in Church of Sweden. The focus is one the gender of the candidates (although the whole process has not really started yet). Dag is known to be critical about the way Church of Sweden has treated those, who do not accept women priests. His wife is an ordained priest in the Church of Sweden, though, so maybe he is not actually against women in the clergy. I really don’t know! Anyhow, in this blog post he writes more with satire than anything else. (Which he usually does!) He writes in the end that he is somewhat a functional atheist, when it comes to electing a bishop nowadays. His point being, I guess, that God is not allowed to be part of the process. One can of course ask, how Dag would know that. But let's leave at that.

The other blog post is written by the Extra Ordinary Professor, Rev. Hans S A Engdahl, University of Western Cape. He is discussing the male dominance in Church and Society and argues that there is a need for a levelled field when it comes to appointing people for leadership positions. Men and women need to be treated with fair ground rules, the same for all. Hans has seen something else coming in, saying that

… an altogether different category or rule has been allowed to play a role. What it amounts to when it comes to ensure that women get into leadership positions is simply a decision to favour women before men. It must be made clear that we are talking about two different systems here. One is about ground rules that must be the same for all, while the other is outright in favour of the one side, against the other. In line with this is to bring in quotas, for example making sure that we have an equal number of women and men.

Then he continues to compare this with the system of Affirmative action in South Africa, and describes it as a mechanism put in place

… in order to help blacks entering those parts of society that previously had been the sole privilege of whites.

Hans is critical about the fact that this mechanism still is in place, 18 years after 1994. But he also admits that it has served a purpose. Just like he admits, quoting the late Professor Per Frostin, Lund’s University, having said already in the late 1980s that

… systematic theology is still the domain of white, male theologians, and it is not just because the others are not good enough, because they are, but we have a culture that makes it difficult for the others to come in.

I am glad that this quote came. I started to get the feeling that Hans was arguing along some other lines. The whole matter is tricky, though. I definitely agree with Hans, that gender cannot be the first qualification to be taken into account when you appoint people to different positions in Church and Society. Just like ethnicity or racial identity likewise cannot be the only parameter. But on the other hand you have to bear in mind exactly what Per Frostin is pointing at. “The Other” is sometimes not allowed to take part.

I have asked the question before, together with Dr Fulata Moyo:

Who is missing at the table?

Hans is ending his blog post with some examples, from different continents, of female theologians who really show that they are there for the sole reason of quality and ability.

Today’s Church Service was held in a context where gender was not an issue. The people around the altar interacted in a wonderful way, seemingly with no regard to gender, ethnicity, age or anything else that could have taken the focus away from the central things. We were very happy to be part of this fellowship.

Lastly I need to mention the Rector of our local, Anglican Parish, The Archdeacon, Rev. Bellina L Mangena. She is on sick leave, and therefore had an opportunity to attend the same service as we. She came to us after the service and volunteered to be our host at the tea afterwards. We are very happy to have met her and we feel that we want to get to know her even more.

Prayer for Afrika, by Bishop Trevor Huddleston, Community of the Resurrection, a famous Anglican priest in Sophiatown, who fought against apartheid in the 1950s.

Fair Trade in South Africa

Dairy Milk. Cadbury. En chokladsort vi gärna äter när vi är i Sydafrika. Och nu finns den faktiskt som Fair Trade. Då smakar den ju ännu bättre!

Dairy Milk. Cadbury. A type of chocolate we like to eat when we are in South Africa. And now we can get it as Fair Trade. Then it tastes even better!

Två lutheraner i det mediala rampljuset

Till fredagstraditionen hör att köpa veckans exemplar av Mail & Guardian. Det är en Sydafrikas mest kritiska pressröster. En veckotidning som ser ut som en dagstidning. Den är tjock och innehåller många djuplodande, politiska analyser. Den finns även på nätet och jag brukar ofta läsa den i Sverige.

Toppnyheten denna fredag handlar om en misstänkt korruptionshärva i Johannesburg. Affärsmannen Vivian Reddy misstänks ha fått en order värd 1 miljard Rand p g a sin vänskap med och sitt ekonomiska stöd till president Zuma. Zuma lär också, enligt tidningen ha sagt, att de affärsmän som stödjer ANC kan förvänta sig att

… everything you touch will multiply.

Absolut inte bra. Bättre då att läsa om kollegan, den lutherske prästen Nosey Pieterse, som finns på bild på framsidan med rubriken:

The pig farmer behind the farm strikes

I Western Cape är det manga underbetalda farmarbetare som strejkar och tidningen hävdar att Nosey uppmuntrar strejken, vilket kan verka märkligt, eftersom han sitter på dubbla stolar. Jag visste inte att han hade en grisfarm men jag visste att han är inblandad i vinframställan och enligt M&G ära han ordförande för ”the Black Association of the Wine and Spirit Industry (BAWSI)”. Lite märkligare är kanske att han samtidigt är sekreterare i ”the BAWSI Agricultural Worker’s Union of South Africa (BAWUS)”. Den lokala strejkledaren i det lilla samhället De Doorns någon timme nordost om Kapstaden säger om Nosey, som ocksä är hennes lokale präst:

We love and trust Nosey / … / Whenever help is needed, Nosey is there.

En annan Lutheran (jag tror i alla fall att han är det), som kanske sitter på dubbla stolar, har jag skrivit om förut, nämligen nyvalde vice ordföranden för ANC, Cyril Ramaphosa. Han är nu tillbaka i toppolitiken, som han lämnade för många år se’n, när han valde att göra karriär i näringslivet. Han hade varit ledare för COSATU (motsvarigheten till LO i Sydafrika) men är idag delägare i den gruva i Marikana, där polisen sköt ner nästan 40 gruvarbetare. Ramaphosa anses av många vara en betydligt mer sansad ledare än Zuma och många, inte minst i näringslivet och bland de vita, skulle hellre se honom vid rodret. Kolumnisten Richard Calland menar att Ramaphosa inte kan göra så mycket på egen hand. Hans beskrivning av situationen i ANC är pessimistisk:

But, arguably, the ANC’s character has long ago changed beyond the point of no return: to some observers of the Mangaung proceedings it has become a party of “arrivistes”, a vehicle for the socioeconomic advancement of individuals, but not the grand driver of structural social change and reform it once was.

Det ska bli mycket intressant att följa ANC’s utveckling på nära hall under åren framöver. Jag tror att det finns hopp men då måste, som vanligt, gräsrötterna säga ifrån.

Uppkopplade eller avkopplad

Efter min senaste bloggpost fick jag en del kommentarer, framför allt på facebook. Det kan vara enklare att kommentera där, förstår jag. Helt OK för mig. Någon skrev att meningen med våra initiala problem är att vi ska lugna ner oss, inte vara uppkopplade hela tiden utan ta in Afrika. Håller helt med. Någon annan (en av mina svägerskor, vän och gammal klasskamrat), skrev att omvärldskontakt också är viktigt. Jag håller med om det också. Motsägelsefullt? Nej, inte nödvändigtvis. Vi är ju olika. En del människor blir inte stressade av att hela tiden uppdatera sin facebook-status eller på annat sätt läsa av vad som händer i cyberrymden. Andra väljer, med goda skäl, att stå helt utanför s k sociala medier. De flesta av oss är väl sammansatta av båda sidor. Ibland vill vi vara uppkopplade och ibland avkopplade. Därför väljer jag att skriva om hur jag upplever det.

Under jullovet fick jag en del pikar för mitt idoga I-phone användande. Sagt i all kärlek av mina döttrar. Sedan dess har alltså följande hänt: Jag hade planerat att ”köpa loss” den I-Phone jag använt som präst i Kalmar men det visade sig vara svårare än vi trodde, så den blev kvar i Sverige. När jag sedan kom till Sydafrika trodde jag att det skulle vara piece of cake att skaffa ett abonnemang på en ny och snabbt vara up and running igen. Av detta blev ju intet. Dessutom har vi inget wifi i huset utan får förlita oss på andra sätt att få kontakt med nätet.

1) Fika på MUGG & BEAN och få 30 minuter gratis wifi. (Såklart kan vi betala och sitta längre). Eller besöka PMC och låna en uppkoppling från dem, under förutsättning att inte alla uppkopplingar är upptagna. De har inte wifi. Fördelen med MUGG & BEAN och PMC är att vi kan använda våra egna tangentbord och skriva med svensk text.

2) Gå till ett internetcafé. Har vi skrivit exempelvis bloggposter innan kan vi ladda upp dem via ett USB-minne. Annars får vi skriva konstiga meningar som denna:

Jag aer inte saeker paa att ni foerstaar vad jag menar!

Det är inte alltid säkert att använda sitt USB-minne. Man kan få en del virus med sig, om internetcaféet är mindre nogräknat.

Så mina döttrar fick hjälp av en högre makt att råda bot på sin pappas besatthet av I-Phone, facebook och blogg.

Ska jag vara ärlig går det bra. Man behöver inte alltid veta vad som händer. Och det hjälper oss att lugna ner tempot. På kvällen sitter vi i vår soffa och läser en bok, spelar yatzy eller pratar. Livskvalité och avkoppling.

Men det är klart: tids nog kommer vi att ha vårt wifi och då kommer vi såklart att använda det flitigt. Det är inte optimalt, åtminstone inte ur miljösynpunkt, att behöva ta bilen 5 minuter eller mer varje gång man vill skicka ett mejl.

Dessutom kanske vi inte behöver skaffa smartphones. Kan det vara så att vi kan leva utan dem? Här har jag inte funderat färdigt och jag inser att det finns tillfällen när det är mycket praktiskt att ha. Inte minst för hustrun, som visserligen inte hade någon i Sverige, men som kommer att resa mer än jag. Även för mig, när jag kommer igång på universitetet. Jag kommer nog inte att ha inloggningsuppgifter till deras wifi i början och då kan det ju vara bra om jag kan vara uppkopplad ändå.

Men kommentaren om att ta in Afrika istället för att vara uppkopplad gjorde i alla fall att jag ringde den lutherske prosten Myaka och han har nu lovat att besöka oss inom kort. Det känns mycket bra. Jag frågade honom på mobiltelefonen om han kan rekommendera en kyrka, där vi kan fira gudstjänst på söndag. Då sa han:

Det kan vi prata om när vi ses!

Så vi ser fram emot ett besök av honom före helgen. Utan uppkoppling! Ett besök IRL. (In real life!)

På samma sätt som vi pratar mycket med Malibongwe Zulu, en av studenterna som bor i annexet på gården. Malibongwes farfar är biskop emeritus Zulu. När han var biskop i South Eastern Diocese besökte han oss i Bastuträsk. Världen är alltid mindre än man tror. Här sitter hustrun och Malibongwe och dricker kaffe på maten.

Hustrun hittade ett litet getingbo i en av gardinerna. Getingarna här nere använder andra byggmaterial. Någon geting var inte hemma. Den ömsinta hustrun rev helt enkelt bygget utan pardon.

Operation uppbyggnad

Larmsystem installerat och i bruk. Bra! Ny golvbeläggning efter vattenskadan drar ut på tiden. Mindre bra. Badrummet inte klart. Mobilabonnemang får vi om vi haft bankkonto i tre månader. Bankkonto får vi om vi har arbetstillstånd. Arbetstillstånd tar också lite tid att få. Råttan på repet.

Två timmar på department for home affairs. Strukturell maktinstitution med intressanta spel mellan kvinnor och män i olika åldrar med olika nationalitet och/eller etnicitet. Vi hade glömt mycket av detta. Samtidigt blir vi påminda om att samma spel finns i Sverige.

Vi hade bara två vanliga dricksglas i huset. Nu har vi åtta. Vi har städat köket ordentligt och det är skönt. Solen skiner och vi har någonstans att bo och mat att äta. Livets nödtroft.

Det finns TV i huset men ingen mottagning. Vi känner oss lite avskurna. Förmodligen vet vänner i Sverige mer om Sydafrika än vi just nu.

Undrar när vi får internet hemma? På MUGG&BEAN får man gratis Wifi 30 minuter om dagen. De har inte så gott kaffe men det funkar.

Idag träffades bandet, som övar på vår tomt. En av killarna bor i gårdshuset. Fyra killar med elbas och gitarrer. Jam session! Svängigt!

Igår fick hustrun syn på flera geckoödlor utomhus. Visst är de söta?

An unexpected service

The first Sunday in Pietermaritzburg we wanted to take part in the service at the Lutheran Theological Institute (LTI) but when we got there we found out that there was no service. Not knowing anything about where to find a worshipping congregation at 10 a Sunday morning we decided to look for an Anglican church in town. On our way I saw another Anglican church, where the cars started to fill the parking area. We parked outside, on the street, just to find that the Anglican morning Eucharist was held at 7.30. So, who were these people? They were the Scottsville Methodist Church obviously using the Anglican Church for services. A good example of functioning ecumenism!

The people were few and elderly but there were still a few younger persons in the Church. What we saw already from the start was that the old people were white and the younger black. Not a strange phenomenon in modern South Africa. The interaction between people felt very natural, though, especially during the sharing of the Peace of the Lord.

The liturgy of the Methodist Church in Southern Africa is similar to both the Anglican and our Lutheran way of worshipping. We could see that in the Methodist Book of Prayer. (I think that is the right terminology). But the local priest didn’t follow the book all the time. Something which was a bit odd was that he preached after the intercession. Anyhow, the sermon was really contextual. Especially for us! The theme of the day was the same as in the rest of the mainline churches all over the world, like Church of Sweden: The Baptism of Jesus. The Old Testament Reading was taken from Joshua 3:1-8, 14-17. We smiled when we heard about how the priests stood in the flood with the Covenant Box (Arc) and how the water stopped flowing and the people of Israel crossed the river ON DRY GROUND. Very contextual! When we arrived to our house we found it water damaged after a major storm that hit Pietermaritzburg a few days prior to our arrival. We are waiting for the people who will fix new carpets in our house during the week that lies ahead. We also want to put our feet on dry ground!

When the priest started to preach he focused on how Jesus prepared himself for his baptism and how we also need to prepare for major steps in our lives. When he talked about the importance of allowing God to take you out of your comfort zones we looked at each other again, smiling.

The Communion we shared with separate chalices and a soft, white bread instead of the ordinary communion wafers. It is good to see how different churches celebrate the Holy Communion in different ways trying to be faithful to the example of Jesus. After the service the priest and his wife greeted us and the wife took our contact details on a piece of paper. Right now we could only give her our physical address. We also met Sipho and Junior. A Lutheran Student and his son! My wife is writing more about that and many other things on her blog which you can find here. (It is written in Swedish, though.)

Juanita, Junior, Sipho, Kristina

En gecko

Bra gissningar: ekorre, padda mm som skickats via mejl, sms eller som bloggkommentarer. Men svaret: en gecko. Men jag har inte lyckats fotografera den. Snabb liten rackare. Det blir senare.

I städtagen

Gårdagen innebar mycket köksstädning. Inte minst för hustrun. Själv gjorde jag en del viktiga ärenden. Idag, lördag, har vi fortsatt med städning. Just nu sitter vi dock på MUGG&BEAN, där det finns wifi. Vi har handlat omistliga ting som diskborste, stekpanna, galgar och mycket andra. Vi trodde att det vi skickat med båt skulle vara här men det kommer nog inte förrän om några veckor.

För att inte gå i vägen för varandra i köket gav jag mig på skåp och garderober i sängkammaren. Även dessa utrymmen var lindrigt städade. Så medan hustrun fortsatte i köket satte jag igång. Överskåpen är stora och där passar det bra att förvara våra resväskor. Där var det inte städat alls. Jag hämtade hustrun och vi klättrade upp på varsin pall och försökte avgöra vilken typ av djurspillning det var. Lite för stort för att vara mus-lort. Har vi en råtta i huset? Men hur har den i så fall kommit in? För det kan ju inte vara en fågel i ett stängt överskåp? Då fick jag syn på den! Ja, vad var det jag fick syn på? I bästa fall har jag kameran framme nästa gång vi träffar på varandra, så att jag kan presentera bilder.

Nu är vi på plats

Denna bloggpost publiceras även på dwell at the well. Hustruns blogg!

Den sista tiden i Sverige blev vi på olika sätt påminda om att saker och ting ordnar sig. Det var en del viktiga dokument som vi inte hade i vår hand förrän dagen innan vår avresa. Men allt gick bra. Vi bor nu i Pietermaritzburg och även vår hund, Ludde, kunde vi ta med. Ludde som är född i Sydafrika och levde sina första år här, har nu kommit hem. Utanför flygplatsen borrade han ner sin nos i en tuva med högt gräs. Det var inte för att nosa efter andra hundars dofter. Helt uppenbart handlade det om att känna friskt, grönt, afrikanskt gräs. I’m home!

Vi är också hemma. Vi blev insläppta i huset av Malibongwe, som är en av de studenter som bor i ett hus på gården. Vi köpte lite mat, som vi åt och vi somnade sedan gott i färdigbäddade sängar och vaknade ….

Ja, vi vaknade av en knackning på dörren. Chantal, som är ansvarig på kyrkans fastighetsbolag, kom till oss, för att gå igenom lite av det vi har framför oss den närmaste tiden. Vi hade fått vissa indikationer redan via telefon, när vi ringde från Johannesburg.

Det stora problemet är att Pietermaritzburg drabbades av en kraftig storm för några dagar sedan. Vatten forsade in i huset, under dörrarna och nu måste de flesta mattor i huset bytas. Det blir ett försäkringsärende och vi får helt nya golv. Just nu och en tid framåt kommer stora delar av huset att vara i oordning men det är ju något som går över.

Badrummet intill vårt sovrum är inte heller klart. Men det finns fler badrum, så inte heller det är något problem för oss. Dessutom var det några andra saker ….

Nej, som ni förstår var detta större problem för Chantal än för oss. Vi har ju med oss vetskapen om att det ordnar sig. En storm kan ingen råda över. Vi är glada att det inte föll träd över taket som på andra håll i Pietermaritzburg.

Kort sagt är vi mycket nöjda och förväntansfulla denna nya, första dag i Pietermaritzburg. Bara en sådan sak som att det redan finns spis, kylskåp, sängar mm i huset. För 10½ år sedan fick vi åka och handla detta innan vi kunde flytta in. Och då hade vi dessutom fem barn att ta ansvar för. Vi tackar Gud för en god start!

En oväntad resa

Det är underrubriken till filmen ”The Hobbit” som bygger på J R R Tolkiens bok med samma namn. På svenska heter den ”Bilbo”. Det är en del av förhistorien till triologin: ”Sagan om ringen.” Vi såg den förra veckan. En välgjord och spännande film. Just innan filmen började vände sig näst äldsta dottern till mig och sa:

Pappa! Du vet väl att det är del 1 av 3.

Nej, det visste jag inte. Så omtänksamt av henne att förbereda mig. Helt klart gjorde hon det, för att hon mindes vad som hände för drygt 10 år sedan. Då stod vi också i begrepp att flytta till Sydafrika. Första filmen av tre i triologin ”Sagan om ringen” hade kommit ut och vi som familj såg den på Aneby konserthus. Uppenbarligen hade vi inte berättat att det var den första av tre filmer. Vi kanske inte själva var medvetna om det. Besvikelsen var stor när filmen slutade mitt i handlingen. Nu ville dottern inte att jag skulle drabbas av samma besvikelse. Så vänligt!

Den gången, för drygt 10 år sedan, flyttade vi till Bloemfontein. J R R Tolkiens födelsestad. Nu flyttar vi till Pietermaritzburg. Den stad där Mahatma Gandhi bestämde sig för att engagera sig i kampen mot rassegregation och orättvisor. En kamp han förde i Sydafrika och senare i Indien. Utan överdrift kan jag säga att Gandhi är en större förebild än Tolkien.

Vår resa till Sydafrika är inte så oväntad. Vi har vetat om detta i ett halvår och planerat därefter. Ändå är den faktiskt oväntad. Att få ge sig iväg, ett medelålders par, och arbeta under några år med spännande arbetsuppgifter i ett land som vi älskar, bland människor som vi också älskar, det är inget man kan förvänta sig. Det är en stor möjlighet och även en stor utmaning. På många sätt oväntat.

En del av dem som känner oss ser annorlunda på saken, tror jag. ”Det har vi bara väntat på” eller ”det var bara en tidsfråga” är kommentarer vi har fått. Och visst är det så. Sydafrika har en stor plats i våra hjärtan.

Låt mig ändå spinna vidare på temat ”det oväntade”. Just nu sitter vi utanför ”Cargo City” på Arlanda. Klockan är halv tio på onsdagsmorgonen och vi ska snart lämna in vår hund, Ludde, som ska med oss till det land där han såg dagens ljus. Det har varit ovisst in i det sista. Intyget att det var OK att ta med honom (av hälsoskäl) fick vi igår. Luddes resa är på många sätt oväntad. Inte minst för honom, tror vi.

Oväntat är också möjligheten att skriva denna bloggpost nu och lägga den som en tidsinställd bloggpost, som publiceras senare. Kanske när vi, om Gud vill, redan sitter på flyget. Vi får se om det fungerar.

När biskop Jan-Olof Johansson ledde sändningsmässab i domkyrkan i Kalmar i söndags talade han fint om detta med att vår resa är oväntad. Visserligen har vi varit i Sydafrika förut men han underströk att det nu är en ny tid med nya förutsättningar. Vi är förändrade. Vi försöker leva medvetna om det. Att vi inte vet något om framtiden och med förtröstan vill ta emot den ur Guds hand. Om vi, med våra gåvor, får vara med och arbeta i det som vi vill beskriva som livsbefrämjande teologi och levande kyrkorelationer, så är vi tacksamma. Hur detta ska gå till – det kommer att visa sig. Utan jämförelser i övrigt, visste nog inte Gandhi vad hans livsresa skulle innebära, när han blev avslängd från tåget i Pietermaritzburg för ungefär 100 år sedan.

Nu vill jag inbjuda Dig att följa med på vår resa genom det vi skriver, dels på denna blogg, dels på hustruns. Välkommen med på en oväntad resa.

Med lätta steg

Nu befinner vi oss mitt i steget
som sandkornet, som just faller genom timglaset
har lämnat sandkornen där uppe
och faller mjukt mot sandkornen därnere.
Huset är sålt och det mesta i magasin
annat i en container på väg över haven
hunden Ludde redan i Frankfurt
och våra väskor incheckade.
Nu sitter hustrun och jag vid en gate,
bara handbagage och varandra och Guds nåd
på hennes 53-årsdag
på en ny etapp av vår livsresa.

En innehållsrik dag

Avresa från Kalmar. Goda vänner hade satt upp en skylt  på vår väg:

Hambani kahle

Det är isiZulu och betyder farväl. Tack!

Helt omplanterat lyckas vi pricka in en av mina bröder och delar av hans familj på väg söderut. Jag ringde runt lunch. Vi var i Linköping. De var i Stockholm. Ett snabbt överslag från bägge håll. Nyköpingsbro. Sagt och gjort. Mycket trevligt dagen före avresan.

Nu har vi blivit utbjudna på restaurang av äldsta dottern och äldsta sonen. Även de mycket trivsamt. Imorgon bär det av. Sydafrika, här kommer vi!

Dessutom kunde vi se att inslaget på TV4 Kalmar kom med i dagens morgonsändning av nyheterna. Det kändes bra. Länken finns på en av gårdagens bloggposter.

Att sälja skinnet innan björnen är skjuten

Nej, det blev inget TV-inslag denna kväll. Vi får se om det blir imorgon. Eller kanske inte. Då är vi i Stockholm och får titta i efterhand på TV4 play Kalmar. Men det kanske går det också.

En dag med media

Gårdagens härliga sändningsmässa värmer än. Så stort engagemang och intresse. Underbart att vara omsluten av bön. Den bär!

Intresset är stort också från media och det har delvis påverkat denna måndag. Både Östran och Barometern har artiklar i dagens papperstidningar. Det har i och för sig Barometern redan haft en gång förut. Så även Kalmar Läns Tidning. Och vi vet att det kommer i Kyrkans Tidning - på Växjö stiftssida.

I morse kl 8.30 fanns vi på plats hos Sveriges Radio P4 Kalmar. Inslaget går att lyssna på här. Och ikväll tror vi att det blir ett inslag i TV4 Kalmar. Troligen kvart över sju. Även det går nog att lyssna på i efterhand. Länken till TV4 Play kommer här. Kanske är det knepigt att hitta men någonstans ligger det nog i efterhand.

Det var sju år sedan Växjö stift senast sände ut medarbetare i den världsvida kyrkan på detta sätt. Vi har känt en stor uppskattning för att vi tar detta steg. Det vi har försökt säga i olika sammanhang sammanfattas bäst med följande begreppspar, som finns med i visionen för Svenska kyrkans internationella arbete:

Fokus är livsbefrämjande teologi och levande kyrkorelationer.

Denna text går även att läsa på hustruns blogg: dwell at the well!

En oförglömlig dag

Stort! Att få sändas iväg från en välfylld domkyrka i Kalmar. Människor från många olika församlingar både i Svenska kyrkan och andra samfund. Framför allt tre församlingar: Ålems församling, där hustrun arbetat, S:ta Birgitta församling, där jag haft större delen av min tjänst samt Kalmar Domkyrkoförsamling, där festhögmässan firades. Men också från de andra församlingarna i Kalmar pastorat, som jag ju också tjänstgjort i på olika sätt. Utöver det människor som vi räknar som våra vänner. För att inte tala om alla missionärskamrater. Ja, så brukade vi säga på den tiden Svenska kyrkans Mission (SKM) var vårt sammanhang. Nu stavas det Svenska kyrkans internationella arbete och det går lika bra det. Representanter från Svenska kyrkans huvudkontor, kyrkokansliet, var också där med viktiga uppgifter samt förstås biskopen. För att inte tala om den närmaste familjen.

Festhögmässan leddes av vår biskop Jan-Olof Johansson. Predikan var lysande och vi var många som gladde oss över kombinationen av det inklusiva och Kristocentriska budskapet. Tack!

Offergången tog nästan aldrig slut, eftersom vi satt en meter från det bord där man skulle lägga sin gåva och många passade på att önska oss Guds välsignelse. Men det gjorde inte så mycket. Det var en varm och god atmosfär, där vi inte fick intrycket att någon satt med tidtagarur. Brödet och vinet delades vid många stationer och bland utdelarna fanns Hans Engdahl, som själv sändes ut som missionär tillsammans med Barbro den 4 januari 1976.

Sången och musiken. Äldsta dottern hade en kommentar om organistens sätt att kunna fortsätta att spela under den långa offergången utan att det blev långtråkigt:

Epic!

Men de båda körerna sjöng oerhört bra. Väl sammansatt av kyrkomusikerna. Och den låt Cayenne sjöng, komponerad av prästen Peter, var medryckande. Prästerna på första stolsraden höll alla takten med sina fötter på ett mycket charmigt sätt. När Katarinakören avslutade kommunionen med att dansa runt altaret kände vi oss hemma på alla plan. Var vi i Afrika, Jerusalem eller Kalmar? Eller i himlen? Eller på alla ställen samtidigt? Tack!

Efter måltiden fick hustrun och jag komma fram och biskopen talade till oss, Eva läste upp kallelsebreven och vi fick svara ja på frågan om vi ville gå ut i denna tjänst. Därefter bön med handpåläggning.

Mycket mer ville jag berätta. Men nu behöver jag smälta alla intryck. Jag har säkert glömt att beskriva mycket. Men varje handslag, kram och blick betyder mycket. Både tårarna och skratten. Det är en nåd att få bli föremål för så mycken omtanke och så mycken bön. Tack!

Nedan följer ett antal bilder:

Biskopen håller tal.

Biskopen ställer frågor.

Många ber för oss. Några framme i koret och kanske så många som 500 i kyrkan. Samt goda vänner på andra platser i vårt land och vår värld.

Almost on the eve of departure

A new look. Thanks to my youngest daughter, Lerato. It’s time to face the future and focus on new challenges. Today, Friday, we are still at the cottage together with three of our five children. Four magazines, one radio channel and one TV-station have either already made interviews with us or have planned to do so.

On Sunday the Bishop of Växjö, the Right Reverend Jan-Olof Johansson, will come to Kalmar Cathedral and commission us. Eva Olsson, who works at the Church of Sweden Head Office, will represent the National level and the Parishes of Ålem, Kalmar Cathedral and St. Birgitta will sing and praise together . Already can I sense a strong support and it makes me humble.

Monday means packing and having lunch with the in-laws. Tuesday morning we will depart from Kalmar and Wednesday from Stockholm, Arlanda. God willingly we will arrive in South Africa Thursday morning and with a rental car we’ll travel the last part of our journey to the goal: Pietermaritzburg in KwaZulu-Natal, South Africa.

We know that a house is waiting for us and we have some ideas about what our duties will be. But most of our future is, as always, unknown, which is fine. It becomes a lesson in trust. The gospel of Christmas is echoing: Immanuel – God with Us.