När vi fick 'voluntary
work permit' 2013 behövdes en 'repatriation fee' betalas. Vi gjorde det, via
den 'agency' som hjälpte oss med allt. Betalde gjorde vår arbetsgivare.
Meningen är att dessa pengar ska betalas tillbaka till oss, för vidare
befordran till Svenska kyrkans internationella arbete. Så nu, när våra dagar i
Sydafrika är räknade tog vi kontakt med 'department of Home Affairs' för att ta
reda på hur vi ska göra. Jag laddade ner blanketter från nätet och skickade ett
mejl till den adress som angavs men fick inget svar.
Så jag ringde 'New World Immigration' (NWI) – vår 'agency'. Av dem fick jag veta att regleran
ändrats. Vi skulle gjort detta senast i februari. Efter det betalas inga 'repatriation
fee refund' ut. Detta har kungjorts i en s k 'gazette' – något i stil med Post
och Inrikes Tidningar, d v s något vi inte läst.
Så vi tänkte:
någras pengar blir det nog inte. Trågkigt, för summan var inte oansenlig. Och
de skulle kunna göra mer nytta genom Svenska kyrkans internationella arbete än
hos den sydafrikanska staten.
Vi fick ändå
rådet från NWI att testa. Så vi forskade lite i hur vi skulle göra. Många säger
att det just nu är rörigt på det lokala kontoret i Pietermaritzburg (PMB) och
eftersom vi ändå hade ärende till Durban i måndags tänkte vi testa där. Men det
visade sig att vi inte kom till rätt plats och åkte hem utan att ha uträttat
vårt ärende.
En annan hjälpsam
person gav oss tipset att i stället åka till Richmond. Bara tre mil bort. Inga
köer alls. Som den kloka person jag är, ringde jag först och frågade om de
hanterar ärenden som har med visum och arbetstillstånd att göra. Svar nej.
Med andra ord gav
vi oss i morse iväg till det lokala kontoret i PMB. När vi kom dit ringlade sig
en drygt 100 personer lång kö ut på gågatan utanför. Hoppsan!
Jag ställde mig
längst bak i kön.Hustrun gick glad i hågen längst fram, för att ta reda på vad
som hade hänt. Det visade sig att inga datorer fungerade, så ingen hade blivit
insläppt. Efter ett tag kom hustrun och sa sig ha pratat med en man, som skulle
se efter om vi kunde komma in och utföra vårt ärende. Någon minut senare kom
han och viftade in oss. Förbi 100 personer. Kändes kanske inte helt bekvämt.
Men vårt ärende skulle ju inte kräva någon dator. Bara en levande person.
Alltså går vi in
i en fyra våningar stor kontorsbyggnad, där det i stort sett inte finns några
människor. Vi leds upp i trapphuset och in i en korridor. Jag tänker:
Jacques Tati. Play Time.
Vi ombeds vänta.
En person kommer sedan och tar emot våra blanketter. Den i stort sett
hjälteförklarade hustruns gloria hamnar sedan något litet på sned, när det
visar sig att hon glömt passet. Under tiden som hon åker hem och hämtar
detsamma, stannar jag kvar i den tomma korridoren och läser en medhavd bok:
Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie
Jag har fått den
av min syster. Det är samma författare som skrivit
En halv gul sol
Den första boken
utspelar sig i Nigeria under Biafra-kriget. I det kapitel jag nu läser, i den
andra boken, håller huvudpersonens (Ifemelu) ungdomskärlek Obinze på att skaffa
uppehållstillstånd i London.
Migranter. Så
lika men ändå så olika. Vi är på väg hem och det värsta som kan hända, att vi
inte får tillbaka 'reptariation fee' drabbar ändå inte oss. Samtidigt får alla
människor som vill bo i ett annat land eller tvingas bo i ett annat land,
tillbringa en del tid i kontor, som det jag just nu sitter i.
Det visar sig att
vi också skulle haft en blankett från banken. Så vi åker och fixar detta
dokument. När vi kommer tillbaka har nog datorerna startat för kön på gatan är
borta och människorna är inne i huset. Fortfarande köande men det verkar som
många också får hjälp med sina ärenden.
Den hjälpsamma
personen tar emot pappret från banken och ger mig ett handskrivet papper med
sitt namn, telefonnummer och e-mail adress, om jag behöver fråga om något.
Vi får se hur det
går!
