Nytt parti i Sydafrika – igen?

Det diskuteras i Sydafrika om aktivisten och akademikern, Dr Mamphela Ramphele, är på gång att starta ett nytt parti. Nätupplagan av Business Day Live citerar henne, när hon aningen vagt har sagt:

I would like to place it on record that I have been having conversations with South Africans from all walks of life about the state of democracy in South Africa, canvassing their views about ways in which South Africans can work together to tackle our pressing social, economic and political challenges.

Mamphela Ramphele blir i så fall ingen dussinpolitiker i Sydafrika. Hon har bland annat varit rektor (Vice Chancellor) för det anrika University of Cape Town (UCT) och en av fyra Managing Directors för Världsbanken. Hon var tillsammans med Steve Biko, som var hennes partner, en av förgrundsgestalterna i Black Consiousness rörelsen (BCM) i Sydafrika på 1970 och 1980-talen. Hon satt i husarrest mellan 1977 och 1984. Med Steve Biko hade Ramphele två barn. Biko avled i polisarrest under uppmärksammade former den 12 september 1977. Då hade han transporterats naken i en Land Rover med handbojor, drygt 100 mil, trots att han var skadad.

Steve Biko, som är en av de mest uppmärksammade frihetskämparna i Sydafrika, var uttalat kritisk mot ANC. Så även Ramphele. Hon är en i raden av många andra. Nämnas kan Robert Mangaliso Sobukwe, som grundade Panafricanist Congress. (PAC) När det begav sig en mäktig organisation i Sydafrika, som bland annat organiserade protestmarschen i Sharpeville, där polisen den 21mars 1960 sköt ner 69 personer. (Vissa källor säger 67 andra betydligt mer än 70). I dagens Sydafrika har paralleller dragits till dödsskjutningarna i Marikana. PAC är i dag ett ganska obetydligt riksdagsparti.

En annan uppmärksammad utbrytning ur ANC gjorde Bantu Holomisa 1997 och bildade United Democratic Movement. (UDM). Det är också ett att de mindre partierna i Sydafrikas parlament.

För några år sedan bildades ytterligare ett utbrytarparti: Congress of the People (COPE) av bland andra Mosiuoa Lekota och Mbhazima Shilowa. Då såg det ut att påverka ANC i grunden men är även det ett av parlamentets mindre partier. Jag bloggade rätt mycket om detta för några år sedan.

Det största oppostionspartiet, Democratic Aliance (DA), som leds av Helen Zille, sägs enligt sydafrikansk media vara ointresserade av samarbete med Mamphela. Vilket kanske inte är så förvånande. Sägas i sammanhanget ska väl att DA på intet sätt är ett utbrytarparti ur ANC. Deras rötter finns i den vita oppositionen mot apartheid, så partiet har ett slags moraliskt momentum.

Politiska analyser jag tagit del av menar också att Mamphela Rampheles framtoning är för akademisk för att kunna dra till sig de stora massorna. Det återstår att se.

African National Congress (ANC) firade förra året sitt 100-årsjubileum. Nuvarande presidenten, Jacob Zuma, stärkte sitt grepp om partiet vid konferensen i Mangaung i slutet av 2012. Men det finns grundläggande kritik från många håll över hans sätt att leda nationen. Det som sticker mest ut är kanske just nu det som kallas Nkandla-Gate. Zuma har som bekant mer än en hustru och det sägs enligt the Citizen att han bygger upp sin egen hemby i KwaNxamalala med allmänna medel i storleksordningen ZAR 250 000 000. (SEK 190 000 000). Till det kan naturligtvis läggas kostnaderna för alla olika sydafrikanska kungahus. Enligt Dagens Industri (DI) häromdagen, kostar Zuluernas kung, Goodwill Zwelethini, minst 42 miljoner. (Osäkert om det är ZAR eller SEK). DI menar att alla kungar totalt sett kostar Sydafrika en halv miljard kronor. Det är mycket pengar. Sveriges statschef uppbär ett apanage, som år 2011 (enligt hovstaterna) uppgick till SEK 62 300 000.

Det vore mycket bra om ANC fick en stark opposition och en person likt Mamphela Ramphele kunde säkert vara en tänkbar person att leda denna opposition. Att inte Rapmphele och Zille samarbetar just nu behöver inte betyda att de inte gör det i framtiden. Tvärtom kan det nog vara ett plus för Ramphele att Zille är kritisk. DA betraktas fortfarande av de flesta som ett parti för de vita även om det finns många svarta med höga positioner i DA. Vad Sydafrika däremot inte behöver är ytterligare ett litet, obetydligt parti i parlmamentet, så jag hoppas att Ramphele vet vad hon gör.

Det ska, som alltid, bli intressant att följa utvecklingen i Sydafrika. Denna gång på plats.

Hus och utbildning

Dagen har haft två fokus: dels har jag besökt en del mäklare, dels har vi diskuterat teologisk utbildning i Södra Afrika. Letandet efter hus kommer att fortsätta under tiden vi är kvar i Pietermaritzburg. Kanske kan vi presentera något innan vi kommer hem men säkert är det inte.

Så låt mig skriva några rader om teologisk utbildning. Ett skäl att vi ska börja arbeta i Sydafrika är just detta, att Svenska kyrkan stödjer utbildning och folkbildning i olika delar av den världsvida kyrkan. Det är en del av vår tradition. På den klassiska missionsstationen fanns alltid tre hus. Ett hus med ett kors på taket (kyrka), ett hus med ett kors på väggen (sjukhus) och ett hus med en klocka på väggen (skola). I Pietermaritzburg finns dels University of KwaZulu-Natal, där jag ska arbeta, dels Lutheran Theological Institute (LTI). Idag fick vi besöka LTI och även metodisternas seminarium. Det senare är helt nybyggt. Inga pengar har kommit från utlandet utan man har samlat in pengar i sina församlingar i Sydafrika. Det har kostat kring 120 miljoner Rand. (Ungefär lika mycket i kronor.) Vi var imponerade! Man började med att ställa frågor: Vad är kyrkans uppgift i Sydafrika på 2000-talet? Vilken typ av ledare behövs, för att fullgöra denna uppgift? Hur ska vi kunna utbilda den typen av ledare? Sedan byggde man seminariet och skrev sin läroplan.

Arkitekturen stödjer också grundtanken. Kapellet heter: ”Chapel of Christ the Servant”. Vi träffade direktorn, Peter Storey (som även var ordförande i SACC en tid). Han talade med glöd om seminariets värderingar och om tjänande. Självklart har ordet ”servant” en negativ klang efter decennier av apartheid men just därför måste kyrkan återerövra begreppet.

Längst bak i kyrkan finns Sydafrikas största kyrkport. Dörrarna är 49 kvm vardera. När man öppnar dörrarna försvinner kyrkans bakre vägg. Den arkitekturen berättar om en kyrka som är öppen för alla. Starkt!

Det nästan häftigaste är namnet på biblioteket: ”The Nelson Mandela and Robert Sobukwe library”. De flesta vet vem Mandela är. Sobukwe är mindre känd i Sverige. Han satt också på Robben Island. Han ledde en befrielserörelse, som fortfarande finns kvar men som är ett väldigt litet parti: PAC (Pan Africanist Congress). Men de var stora på 50- och 60-talen. Det var den organisationen som organiserade protestmarschen i Sharpeville som den 21 mars 1960 slutade i en massaker av sällan skådat slag.

Sobukwe var förmodligen en större ledargestalt än Mandela. Man kunde inte döma honom till ett långt straff så därför stiftades varje år en särskild lag, vars enda innehåll var att hålla Sobukwe fängslad. Han hölls isolerad och sattes sedan i husarrest i Kimberley, där han dog i cancer 1978. Förmdoligen är biblioteket i Pietermaritzburg ett av få exempel, där Sobukwe och Mandela nämns i samma mening. Om jag förstår det hela rätt var Sobukwe, liksom Mandela, metodist.

När vi sedan kom till LTI kändes det påtagligt att den lutherska kyrkan inte lyckats kraftsamla kring utbildningen på samma sätt som metodisterna. Det finns många skäl till detta. Framför allt att den lutherska kyrkofamiljen fortfarande bär apartheid inom sig. Det finns ett par vita, tysktalande kyrkor, vid sidan om den stora svarta kyrkan, som vi samarbetar med. Det är uppseendeväckande att man inte lyckats bättre. LTI är ett samarbete mellan dessa kyrkor men det går inte särskilt bra. Det ska bli spännande att se om vi kan komma med något bidrag i denna såriga situation.

På LTI träffade vi dock Pontso, som vi nu träffat tre dagar i rad. Det känns både roligt och viktigt att knyta tidiga kontakter med studenterna.

Disgruntled

Denna vecka har jag lärt mig ett nytt ord: disgruntled. Det betyder missnöjd. Det handlar om de medlemmar i ANC som inte är nöjda med utvecklingen i partiet. Lekota heter förgrundsgestalten. Jag har skrivit om honom förut. Han har inte bara varit försvarsminister. Han har även varit ordförande i ANC. (Jag vet inte riktigt om det går att jämföra med en svensk partiordförande, eftersom ANC också har en president och en vicepresident.) I vart fall har varit en av ANC’s mäktigaste personer. Han blev inte omvald vid konferensen i Polokwane förra året, då Zuma blev president. De ledande inom ANC menar att Lekota bara är en dålig förlorare. Vidare säger man att man inte kan tolerera att någon inom ANC använder partiet som plattform, för att starta ett nytt parti. I debatten säger man att Lekota är odisciplinerad. Han borde första ha talat internt om sitt missnöje och inte gått ut till allmänheten.
Lekota å sin sida menar att han har försökt men blivit nedtystad. För honom handlar det inte om att han har blivit petad. Han menar sig kunna leva med det, men han tycker att ANC har lämnat sina grundvärderingar. Det han hela tiden återvänder till är det s k Freedom Charter, som skrevs för drygt 50 år sedan och hävdade allas lika värde. Freedom Charter var länge bannlyst i Sydafrika. En punkt som diskuteras är att vissa av Zuma’s supportrar bar T-shirts med texten ’100% zulu’. Detta kallas för ’tribalism’ och ANC har alltid tagit avstånd från detta, menar Lekota m fl.
Nu ska det anordnas ett nationellt konvent och kanske bildas det då ett nytt parti. Hur många kommer dit? Blir detta nya parti en faktor att räkna med? Analytiker jämför det som händer med tidigare utbrytningar ur ANC. T ex Robert Sobukwe, som bildade PAC på 50- eller 60-talet (jag vet ej exakt årtal). De har 1 ledamot i parlamentet. En annan utbrytning stod Bantu Holomisa för betydligt senare, när UDM kom till. De har inte heller så många parlamentsledamöter.
Idag pratade jag med Sekhopi Malebo, vår vän sedan länge. Han har varit både parlamentsledamot och delstatsminister för ANC. Honom ska jag träffa i slutet av veckan. Det blir spännande att höra hans syn på det hela. Eller när jag besöker Mann Oelrich, vit farmare, som även han varit delstatsminister för ANC. I nuläget har jag svårt att tro att det ska kunna bli en delning av partiet rakt av. Men vi får se! Nästa år är det val och redan nu i november börjar den viktiga registreringen av röstande. D v man måste, liksom i USA, registrera sig i vallängden. Det sker inte per automatik, som i Sverige. Partierna arbetar hårt, för att registrera så många som möjligt. ANC har en hel apparat för detta. Kan ett utbrytarparti ta med sig denna apparat eller måste de bygga upp allt från grunden?
Varje dag i radiokanalen SAfm äger den s k ’after five debate’ rum. Frågan idag var: Är debatten inom ANC ett tecken på att Sydafrika håller på att mogna som demokrati? Jag vill åtminstone svara delvis ’ja’ på denna fråga.

Jag skrev detta innan ANC beslutat att utesluta Lekota ur partiet. Det skedde strax efter jag skrivit dessa rader.