Jacques Tati, typ

För manga år sedan såg jag en film av Jacques Tati. Jag tror den heter: Play Time. En man som kommer in i en modern byggnad och irrar runt i en massa märkliga miljöer. Kanske har ni sett den.

Idag var vi på Department of Home Affiairs och avdelningen för arbetstillstånd var öppen. Vi gick ändå först till den kassa, som alla går till, där man får sin kölapp. Vi fick nummer 4004. Det bådade gott. Det var nu femte besöket för min del och jag har förstått att man varje morgon börjar på 4001. Vi blev anvisade att gå en trappa upp, vilket vi redan visste att vi skulle göra. När vi kom in i rätt rum fanns en person närvarande. Det var kvinnan bakom disken. Counter 15. Vi satte oss ner och väntade. Enligt den stora bildskärmen på väggen betjänades nummer 4001. OK, tänkte vi. Men var är nummer 4001? Och var är 4002 och 4003? Så jag sa till damen bakom disken:

Vi har nummer 4004.

Hon sa ingenting men tryckte på en knapp. En röst deklarerade i en högtalare:

Number 4002. Please go to counter 15.

Vi väntade. Damen bakom disken och vi. Nytt knapptryck. Ny röst och nytt meddelande på skärmen:

Number 4003. Please go to counter 15.

Väntan! Hustrun gav ifrån sig en teaterviskning:

Skratta inte!

När rösten för tredje gången talade och nämnde vårt nummer gick vi fram. Vi fick lämna ifrån oss våra dokument. Det tog en del tid i anspråk att gå igenom vår ansenliga bunt och dessutom göra det för både hustrun och mig. Sedan betalning och så ny väntan på ett kvitto, som någon annan i ett angränsande rum producerade.

Under tiden talade vi lågmält med varandra och konstaterade att det förmodligen är lika surrealistiskt för människor som kommer till Europa och Sverige, för att söka olika former av uppehållstillstånd. De kanske inte associerar till Jacques Tati men kanske till något annat, för dem mer näraliggande.

När vi satt och väntade på våra kvitton dunsade en man in och deklarerade med glad stämma: Här var det knökafullt! (Vilket det ju inte alls var!) Mannen visade sig vara någon form av immigration officer. Förmodligen, tror vi, en privat invandrarkonsult. Så småningom kom det in ett par, som förmodligen var nygifta, där den ena var sydafrikan och den andra inte. Mannens uppgift var att hjälpa dem genom processen. Mot betalning, kan vi förmoda. Han var helt klart av indisk härkomst men talade både engelska och isiZulu med damen bakom disken. Och lyckades charma henne, vad vi förstod.

För oss är det nyttigt att vara på besök i denna del av verkligheten. Visst har vi ett antal gånger i Sverige på olika sätt försökt stötta människor som antingen just kommit till vårt land eller just blivit avvisade. Självklart har det för många varit betydligt värre – ja närmast ojämförligt – men vi får ändå en liten inblick i hur det känns att vara ifrågasatt och inte självklart välkommen.

Vi vet att frågan diskuteras livligt i Sverige. Kanske skulle invandringen vara helt fri i vår värld? Ja, varför inte? Lyckas verkligen de olika nationalstaternas lagstiftningar stänga ”rätt personer” ute? Eller är det så att de som har gott uppsåt eller verkliga skäl att söka tillflykt i ett annat land stoppas, medan de med mindre gott uppsåt ändå tar sig in på ett eller annat sätt. Frågan är inte helt tagen ur luften.

Det är trots detta ändå så att vi väljer att gå igenom denna process. Vi vet inte helt säkert hur tidsplanen ser ut. Inte heller med självklarhet hur resultatet blir. Men nu har vi i alla fall en fot inne. Eller åtminstone en fot i dörrspringan.