Number Two to Tutu

In The Return of the King (the third part of the movie The Lord of the Rings) Frodo and Sam are on their way to Mount Doom when Frodo collapses and is unable to continue. Sam then starts to carry him and says about the Ring:

I can't carry it for you, but I can carry you.

Sam is the kind of leader that understands that it takes a team to succeed and that every member of the team is equally important. He has felt the power of the Ring and realised that it is not for him to be the Ring-bearer.

When I read a book about Desmond Tutu, a book that I bought long time ago, I thought of this movie and especially this quote. And it is not farfetched. Tolkien was born in South Africa and was baptised in the Anglican Cathedral of Bloemfontein, a church we often visited during our years in Bloemfontein.

Back to the book. The title is Number Two to Tutu. A memoir. It is written by Michael Nuttall who was Dean of the province (which means Tutus deputy when Tutu was the Archbishop of the Church of the Province in Southern Africa – CPSA – today known as The Anglican Church of Southern Africa). The book – which I am busy reading now – tells the story about two church leaders who became close friends. Both of them had been candidates when an Archbishop were elected in 1981. None of them were elected. Again in 1986 they were candidates and it stood between the two of them. Nuttall writes openly about his feelings after the election:

My prayer beforehand had been for ‘a holy indifference’ regarding the outcome of the election. Yet there came upon me immediately afterwards feelings of rejection that took me greatly by surprise. I too had been caught up in the power pressures and possibilities of the moment. The sense of rejection was a salutary experience, revealing a vulnerable humanity beneath the veneer of acceptance.

I find it refreshing that he admits this. And in the chapters that follow it is no doubt that he means it. He understands and appreciates that Tutu was the person for the task.

I wanted to write about Michael Nuttall, because he will preach at the funeral of Tutu. It takes place in St. George’s Cathedral in Cape Town at 10 am (SAST) on Saturday January 1, 2022. The service will be held as an Anglican Requiem Mass, something that Desmond Tutu wanted. The Office of the Anglican Archbishop of Cape Town writes about Nuttall and Tutu:

… they formed an exceptionally close relationship, which in the 1980s modelled how a white leader could work for and closely with a black leader.

I hope the service will be streamed and also possible to watch afterwards.

Today I attended an inter-denominational and interfaith memorial service. It was live streamed on the Facebook page of the South African Council of Churches (SACC). Unfortunately, there were some technical challenges, so the streaming did not start directly. There is however a possibility to listen to most of the service via this link.

The World Council of Churches writes about this in a press release with the heading:

Church leader calls on South Africa to strive for Desmond Tutu's ideals

One ideal that Tutu definetely had was the importance of teamwork. The book about Nuttall and Tutu so far describes two leaders who understands that they need one another and others. One final example is from a newspaper interview in April 2001 when Tutu was asked about his weaknesses, his frailties. He replied:

I have a very strong weakness for being liked. I want to be popular. I love to be loved. One has enjoyed the limelight. I am guilty of the sin of pride. Sometimes I find it very difficult to be humble – that is why it is so good to have Leah. She pulls me down a peg or two. To her I’m not an archbishop with a Noble Prize; I’m just a not-very-good husband who likes gardens but won’t do any gardening.

En oväntad resa

Det är underrubriken till filmen ”The Hobbit” som bygger på J R R Tolkiens bok med samma namn. På svenska heter den ”Bilbo”. Det är en del av förhistorien till triologin: ”Sagan om ringen.” Vi såg den förra veckan. En välgjord och spännande film. Just innan filmen började vände sig näst äldsta dottern till mig och sa:

Pappa! Du vet väl att det är del 1 av 3.

Nej, det visste jag inte. Så omtänksamt av henne att förbereda mig. Helt klart gjorde hon det, för att hon mindes vad som hände för drygt 10 år sedan. Då stod vi också i begrepp att flytta till Sydafrika. Första filmen av tre i triologin ”Sagan om ringen” hade kommit ut och vi som familj såg den på Aneby konserthus. Uppenbarligen hade vi inte berättat att det var den första av tre filmer. Vi kanske inte själva var medvetna om det. Besvikelsen var stor när filmen slutade mitt i handlingen. Nu ville dottern inte att jag skulle drabbas av samma besvikelse. Så vänligt!

Den gången, för drygt 10 år sedan, flyttade vi till Bloemfontein. J R R Tolkiens födelsestad. Nu flyttar vi till Pietermaritzburg. Den stad där Mahatma Gandhi bestämde sig för att engagera sig i kampen mot rassegregation och orättvisor. En kamp han förde i Sydafrika och senare i Indien. Utan överdrift kan jag säga att Gandhi är en större förebild än Tolkien.

Vår resa till Sydafrika är inte så oväntad. Vi har vetat om detta i ett halvår och planerat därefter. Ändå är den faktiskt oväntad. Att få ge sig iväg, ett medelålders par, och arbeta under några år med spännande arbetsuppgifter i ett land som vi älskar, bland människor som vi också älskar, det är inget man kan förvänta sig. Det är en stor möjlighet och även en stor utmaning. På många sätt oväntat.

En del av dem som känner oss ser annorlunda på saken, tror jag. ”Det har vi bara väntat på” eller ”det var bara en tidsfråga” är kommentarer vi har fått. Och visst är det så. Sydafrika har en stor plats i våra hjärtan.

Låt mig ändå spinna vidare på temat ”det oväntade”. Just nu sitter vi utanför ”Cargo City” på Arlanda. Klockan är halv tio på onsdagsmorgonen och vi ska snart lämna in vår hund, Ludde, som ska med oss till det land där han såg dagens ljus. Det har varit ovisst in i det sista. Intyget att det var OK att ta med honom (av hälsoskäl) fick vi igår. Luddes resa är på många sätt oväntad. Inte minst för honom, tror vi.

Oväntat är också möjligheten att skriva denna bloggpost nu och lägga den som en tidsinställd bloggpost, som publiceras senare. Kanske när vi, om Gud vill, redan sitter på flyget. Vi får se om det fungerar.

När biskop Jan-Olof Johansson ledde sändningsmässab i domkyrkan i Kalmar i söndags talade han fint om detta med att vår resa är oväntad. Visserligen har vi varit i Sydafrika förut men han underströk att det nu är en ny tid med nya förutsättningar. Vi är förändrade. Vi försöker leva medvetna om det. Att vi inte vet något om framtiden och med förtröstan vill ta emot den ur Guds hand. Om vi, med våra gåvor, får vara med och arbeta i det som vi vill beskriva som livsbefrämjande teologi och levande kyrkorelationer, så är vi tacksamma. Hur detta ska gå till – det kommer att visa sig. Utan jämförelser i övrigt, visste nog inte Gandhi vad hans livsresa skulle innebära, när han blev avslängd från tåget i Pietermaritzburg för ungefär 100 år sedan.

Nu vill jag inbjuda Dig att följa med på vår resa genom det vi skriver, dels på denna blogg, dels på hustruns. Välkommen med på en oväntad resa.