Hus och utbildning

Dagen har haft två fokus: dels har jag besökt en del mäklare, dels har vi diskuterat teologisk utbildning i Södra Afrika. Letandet efter hus kommer att fortsätta under tiden vi är kvar i Pietermaritzburg. Kanske kan vi presentera något innan vi kommer hem men säkert är det inte.

Så låt mig skriva några rader om teologisk utbildning. Ett skäl att vi ska börja arbeta i Sydafrika är just detta, att Svenska kyrkan stödjer utbildning och folkbildning i olika delar av den världsvida kyrkan. Det är en del av vår tradition. På den klassiska missionsstationen fanns alltid tre hus. Ett hus med ett kors på taket (kyrka), ett hus med ett kors på väggen (sjukhus) och ett hus med en klocka på väggen (skola). I Pietermaritzburg finns dels University of KwaZulu-Natal, där jag ska arbeta, dels Lutheran Theological Institute (LTI). Idag fick vi besöka LTI och även metodisternas seminarium. Det senare är helt nybyggt. Inga pengar har kommit från utlandet utan man har samlat in pengar i sina församlingar i Sydafrika. Det har kostat kring 120 miljoner Rand. (Ungefär lika mycket i kronor.) Vi var imponerade! Man började med att ställa frågor: Vad är kyrkans uppgift i Sydafrika på 2000-talet? Vilken typ av ledare behövs, för att fullgöra denna uppgift? Hur ska vi kunna utbilda den typen av ledare? Sedan byggde man seminariet och skrev sin läroplan.

Arkitekturen stödjer också grundtanken. Kapellet heter: ”Chapel of Christ the Servant”. Vi träffade direktorn, Peter Storey (som även var ordförande i SACC en tid). Han talade med glöd om seminariets värderingar och om tjänande. Självklart har ordet ”servant” en negativ klang efter decennier av apartheid men just därför måste kyrkan återerövra begreppet.

Längst bak i kyrkan finns Sydafrikas största kyrkport. Dörrarna är 49 kvm vardera. När man öppnar dörrarna försvinner kyrkans bakre vägg. Den arkitekturen berättar om en kyrka som är öppen för alla. Starkt!

Det nästan häftigaste är namnet på biblioteket: ”The Nelson Mandela and Robert Sobukwe library”. De flesta vet vem Mandela är. Sobukwe är mindre känd i Sverige. Han satt också på Robben Island. Han ledde en befrielserörelse, som fortfarande finns kvar men som är ett väldigt litet parti: PAC (Pan Africanist Congress). Men de var stora på 50- och 60-talen. Det var den organisationen som organiserade protestmarschen i Sharpeville som den 21 mars 1960 slutade i en massaker av sällan skådat slag.

Sobukwe var förmodligen en större ledargestalt än Mandela. Man kunde inte döma honom till ett långt straff så därför stiftades varje år en särskild lag, vars enda innehåll var att hålla Sobukwe fängslad. Han hölls isolerad och sattes sedan i husarrest i Kimberley, där han dog i cancer 1978. Förmdoligen är biblioteket i Pietermaritzburg ett av få exempel, där Sobukwe och Mandela nämns i samma mening. Om jag förstår det hela rätt var Sobukwe, liksom Mandela, metodist.

När vi sedan kom till LTI kändes det påtagligt att den lutherska kyrkan inte lyckats kraftsamla kring utbildningen på samma sätt som metodisterna. Det finns många skäl till detta. Framför allt att den lutherska kyrkofamiljen fortfarande bär apartheid inom sig. Det finns ett par vita, tysktalande kyrkor, vid sidan om den stora svarta kyrkan, som vi samarbetar med. Det är uppseendeväckande att man inte lyckats bättre. LTI är ett samarbete mellan dessa kyrkor men det går inte särskilt bra. Det ska bli spännande att se om vi kan komma med något bidrag i denna såriga situation.

På LTI träffade vi dock Pontso, som vi nu träffat tre dagar i rad. Det känns både roligt och viktigt att knyta tidiga kontakter med studenterna.