En oförglömlig dag

Stort! Att få sändas iväg från en välfylld domkyrka i Kalmar. Människor från många olika församlingar både i Svenska kyrkan och andra samfund. Framför allt tre församlingar: Ålems församling, där hustrun arbetat, S:ta Birgitta församling, där jag haft större delen av min tjänst samt Kalmar Domkyrkoförsamling, där festhögmässan firades. Men också från de andra församlingarna i Kalmar pastorat, som jag ju också tjänstgjort i på olika sätt. Utöver det människor som vi räknar som våra vänner. För att inte tala om alla missionärskamrater. Ja, så brukade vi säga på den tiden Svenska kyrkans Mission (SKM) var vårt sammanhang. Nu stavas det Svenska kyrkans internationella arbete och det går lika bra det. Representanter från Svenska kyrkans huvudkontor, kyrkokansliet, var också där med viktiga uppgifter samt förstås biskopen. För att inte tala om den närmaste familjen.

Festhögmässan leddes av vår biskop Jan-Olof Johansson. Predikan var lysande och vi var många som gladde oss över kombinationen av det inklusiva och Kristocentriska budskapet. Tack!

Offergången tog nästan aldrig slut, eftersom vi satt en meter från det bord där man skulle lägga sin gåva och många passade på att önska oss Guds välsignelse. Men det gjorde inte så mycket. Det var en varm och god atmosfär, där vi inte fick intrycket att någon satt med tidtagarur. Brödet och vinet delades vid många stationer och bland utdelarna fanns Hans Engdahl, som själv sändes ut som missionär tillsammans med Barbro den 4 januari 1976.

Sången och musiken. Äldsta dottern hade en kommentar om organistens sätt att kunna fortsätta att spela under den långa offergången utan att det blev långtråkigt:

Epic!

Men de båda körerna sjöng oerhört bra. Väl sammansatt av kyrkomusikerna. Och den låt Cayenne sjöng, komponerad av prästen Peter, var medryckande. Prästerna på första stolsraden höll alla takten med sina fötter på ett mycket charmigt sätt. När Katarinakören avslutade kommunionen med att dansa runt altaret kände vi oss hemma på alla plan. Var vi i Afrika, Jerusalem eller Kalmar? Eller i himlen? Eller på alla ställen samtidigt? Tack!

Efter måltiden fick hustrun och jag komma fram och biskopen talade till oss, Eva läste upp kallelsebreven och vi fick svara ja på frågan om vi ville gå ut i denna tjänst. Därefter bön med handpåläggning.

Mycket mer ville jag berätta. Men nu behöver jag smälta alla intryck. Jag har säkert glömt att beskriva mycket. Men varje handslag, kram och blick betyder mycket. Både tårarna och skratten. Det är en nåd att få bli föremål för så mycken omtanke och så mycken bön. Tack!

Nedan följer ett antal bilder:

Biskopen håller tal.

Biskopen ställer frågor.

Många ber för oss. Några framme i koret och kanske så många som 500 i kyrkan. Samt goda vänner på andra platser i vårt land och vår värld.