Före detta verkställande direktören för Svenska Kyrkans
Press AB samt för Berling Media AB, Thomas Grahl, skriver i Kyrkans Tidning om
en policy kyrkostyrelsen väntas fatta beslut om. Det handlar om en 'sociala medier-policy'
för förtroendevalda. Själva policyn har jag inte sett. Av debattartikeln att
döma är det fortfarande endast ett förslag och som sådant kanske inte
offentligt. Därför skriver jag nu om något som jag inte helt och fullt känner
till.
Rubriksättaren i Kyrkans Tidning har uppfattat att Grahl är
mest kritisk till att policyn ska förbjuda ironi. (Kan det verkligen stå så, i
policyn, undrar jag?) Rubriken för debattartikeln är nämligen:
Hur tänker kyrkostyrelsen förbjuda ironi?
Grahl skriver:
Vad det i själva verket handlar om tycks vara en lex Sandahl, till synes föranledd av att en krets på kyrkans nationella nivå tröttnat på att ersättaren i kyrkostyrelsen Dag Sandahl återkommande gör narr av dem på sin blogg …
I ett svar till Grahl skriver första och andre vice
ordförande i kyrkostyrelsen, Wanja Lundby-Wedin och Mats Hagelin, att det är bra om förtroendevalda
är aktiva i sociala medier. De varnar också för att ogenomtänkta uttalanden
snabbt kan spridas och inte vara möjliga att stoppa. Om själva policyn skriver
de:
Det förslag till policy som Thomas Grahl refererar till bygger på den policy för användande av sociala medier för anställda i Svenska kyrkan som tidigare tagits fram. I sociala medier finns inga hierarkier, inga kyrkliga nivåer, utan kyrkans närvaro på nätet bärs av dess medlemmar.
Samtidigt är det viktigt att reflektera över den utmaning det innebär att vara officiell representant för kyrkan oavsett om man är anställd eller förtroendevald. Policyns syfte är att ge råd och stöd samt uppmuntra till en sådan reflektion.
Via kommentatorsfältet i Kyrkans Tidning får jag upp policynför anställda. Den som kommenterar påpekar att det inte står något om ironi i
denna policy. Kan det verkligen vara så att policyn kommer till, för att
stoppa Dag Sandahl?
Av olika skäl länkar jag, på min blogg, till och läser Dag Sandahls blogg.
Framför allt är det en kritisk röst i Svenska kyrkan och jag menar att det är
nyttigt att lyssna till kritiker. Vid några tillfällen har jag själv blivit
apostroferad i bloggen. Det kan ju vara bra att veta vad som sägs och skrivs om
en själv.
Bloggaren Rebella undrar om policyn verkligen är framtagen
för att stoppa Dag Sandahls bloggande. I ett svar till en kommentar
sammanfattar hon på ett fyndigt sätt:
Om den helige Grahlen visar sig ha rätt, är det dags för Je suis Bloggardag! Definitivt. Liknelsen håller på många sätt bl.a. för att Charlie Hebdo är en fruktansvärt smaklös blaska.
Men inte förrän jag vet.
Annars är Rebella mest trött på alla dessa policies och
dokument.
En annan som verkar kritisk till förslaget till ny policy är
Kent Wisti:
Tillbaka till Grahl som även skriver följande i sin
debattartikel:
Där sägs vidare att de sålunda bundna förtroendevalda i sina inlägg på sociala medieplattformar ska använda ett vårdat språk och undvika svordomar och annan jargong ”som kan väcka anstöt”; att de aldrig ska använda en nedlåtande ton om andra; att de ska undvika ironi, samt att de bör tänka på att inte ”förminska eller förlöjliga” någons upplevelse.
En del av det som skrivs är väl i sig goda tankar. Men det
gäller i så fall inte bara vissa bloggare. Jag kommer att tänka på vad Svenska
kyrkans nationella nivås kommunikationschef, Gunnar Sjöberg, för några veckor
sedan skrev på sin blogg.
I en senare bloggpost (liksom i svar på kommentarer)
erkänner Gunnar Sjöberg att hans skämt skymt sikten för det som var hans
budskap.
Ironi eller skämt. Det är naturligtvis grannlaga. Jag gör
mig själv skyldig till onödig ironi ibland, något hustrun brukar påpeka. De
gånger hon får läsa ironiska bloggposter i förväg är oftast rådet:
Radera
Oavsett hur vi ser på dessa företeelser i sociala medier
tror jag inte det är möjligt att komma åt problemet genom regler. Och
egentligen verkar det otänkbart att policyn för förtroendevalda ska vara
bindande. Står det verkligen så? Kyrkostyrelsen kan väl inte vare sig avsätta
eller bestraffa förtroendevalda? Det är väl i så fall endast
nomineringsgruppen, som kan peta någon från ett uppdrag. Om den förtroendevalda
finns i kyrkomötet, är det rimligen bara väljarna (kyrkans medlemmar) som kan gör
något.
Det vi alla behöver träna oss i är mellanmänsklig kärlek. Fast det är ju å andra sidan inte begränsat till nätet.
Det som saknas – och där hjälper inte en policy – är enligt
mitt synsätt:
Tillit
När vi möts i sociala medier utan att ha tillit till
varandra, då blir det lätt fel. Som jag ser det är det svårt att skapa tillit i
cyberrymden. För detta behövs fysiska möten.
Har vi skadat varandra behöver vi söka försoning. Vi kan
tillsammans söka den hos Jesus Kristus vår frälsare och befriare. Gärna i bön
och gudstjänst.
Vi kan också fundera ett varv över Martin Luthers förklaring till åttonde budet:
Du skall inte vittna falskt mot din nästa.
Luther skriver under rubriken: Vad betyder det?
Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte bedrar, förråder, baktalar eller sprider rykten om vår nästa, utan har överseende med henne, talar väl om henne och tyder
allt till det bästa.
