En oväntad resa

Det är underrubriken till filmen ”The Hobbit” som bygger på J R R Tolkiens bok med samma namn. På svenska heter den ”Bilbo”. Det är en del av förhistorien till triologin: ”Sagan om ringen.” Vi såg den förra veckan. En välgjord och spännande film. Just innan filmen började vände sig näst äldsta dottern till mig och sa:

Pappa! Du vet väl att det är del 1 av 3.

Nej, det visste jag inte. Så omtänksamt av henne att förbereda mig. Helt klart gjorde hon det, för att hon mindes vad som hände för drygt 10 år sedan. Då stod vi också i begrepp att flytta till Sydafrika. Första filmen av tre i triologin ”Sagan om ringen” hade kommit ut och vi som familj såg den på Aneby konserthus. Uppenbarligen hade vi inte berättat att det var den första av tre filmer. Vi kanske inte själva var medvetna om det. Besvikelsen var stor när filmen slutade mitt i handlingen. Nu ville dottern inte att jag skulle drabbas av samma besvikelse. Så vänligt!

Den gången, för drygt 10 år sedan, flyttade vi till Bloemfontein. J R R Tolkiens födelsestad. Nu flyttar vi till Pietermaritzburg. Den stad där Mahatma Gandhi bestämde sig för att engagera sig i kampen mot rassegregation och orättvisor. En kamp han förde i Sydafrika och senare i Indien. Utan överdrift kan jag säga att Gandhi är en större förebild än Tolkien.

Vår resa till Sydafrika är inte så oväntad. Vi har vetat om detta i ett halvår och planerat därefter. Ändå är den faktiskt oväntad. Att få ge sig iväg, ett medelålders par, och arbeta under några år med spännande arbetsuppgifter i ett land som vi älskar, bland människor som vi också älskar, det är inget man kan förvänta sig. Det är en stor möjlighet och även en stor utmaning. På många sätt oväntat.

En del av dem som känner oss ser annorlunda på saken, tror jag. ”Det har vi bara väntat på” eller ”det var bara en tidsfråga” är kommentarer vi har fått. Och visst är det så. Sydafrika har en stor plats i våra hjärtan.

Låt mig ändå spinna vidare på temat ”det oväntade”. Just nu sitter vi utanför ”Cargo City” på Arlanda. Klockan är halv tio på onsdagsmorgonen och vi ska snart lämna in vår hund, Ludde, som ska med oss till det land där han såg dagens ljus. Det har varit ovisst in i det sista. Intyget att det var OK att ta med honom (av hälsoskäl) fick vi igår. Luddes resa är på många sätt oväntad. Inte minst för honom, tror vi.

Oväntat är också möjligheten att skriva denna bloggpost nu och lägga den som en tidsinställd bloggpost, som publiceras senare. Kanske när vi, om Gud vill, redan sitter på flyget. Vi får se om det fungerar.

När biskop Jan-Olof Johansson ledde sändningsmässab i domkyrkan i Kalmar i söndags talade han fint om detta med att vår resa är oväntad. Visserligen har vi varit i Sydafrika förut men han underströk att det nu är en ny tid med nya förutsättningar. Vi är förändrade. Vi försöker leva medvetna om det. Att vi inte vet något om framtiden och med förtröstan vill ta emot den ur Guds hand. Om vi, med våra gåvor, får vara med och arbeta i det som vi vill beskriva som livsbefrämjande teologi och levande kyrkorelationer, så är vi tacksamma. Hur detta ska gå till – det kommer att visa sig. Utan jämförelser i övrigt, visste nog inte Gandhi vad hans livsresa skulle innebära, när han blev avslängd från tåget i Pietermaritzburg för ungefär 100 år sedan.

Nu vill jag inbjuda Dig att följa med på vår resa genom det vi skriver, dels på denna blogg, dels på hustruns. Välkommen med på en oväntad resa.