Vi får se hur det går!

När vi fick 'voluntary work permit' 2013 behövdes en 'repatriation fee' betalas. Vi gjorde det, via den 'agency' som hjälpte oss med allt. Betalde gjorde vår arbetsgivare. Meningen är att dessa pengar ska betalas tillbaka till oss, för vidare befordran till Svenska kyrkans internationella arbete. Så nu, när våra dagar i Sydafrika är räknade tog vi kontakt med 'department of Home Affairs' för att ta reda på hur vi ska göra. Jag laddade ner blanketter från nätet och skickade ett mejl till den adress som angavs men fick inget svar.

Så jag ringde 'New World Immigration' (NWI) – vår 'agency'. Av dem fick jag veta att regleran ändrats. Vi skulle gjort detta senast i februari. Efter det betalas inga 'repatriation fee refund' ut. Detta har kungjorts i en s k 'gazette' – något i stil med Post och Inrikes Tidningar, d v s något vi inte läst.

Så vi tänkte: någras pengar blir det nog inte. Trågkigt, för summan var inte oansenlig. Och de skulle kunna göra mer nytta genom Svenska kyrkans internationella arbete än hos den sydafrikanska staten.

Vi fick ändå rådet från NWI att testa. Så vi forskade lite i hur vi skulle göra. Många säger att det just nu är rörigt på det lokala kontoret i Pietermaritzburg (PMB) och eftersom vi ändå hade ärende till Durban i måndags tänkte vi testa där. Men det visade sig att vi inte kom till rätt plats och åkte hem utan att ha uträttat vårt ärende.

En annan hjälpsam person gav oss tipset att i stället åka till Richmond. Bara tre mil bort. Inga köer alls. Som den kloka person jag är, ringde jag först och frågade om de hanterar ärenden som har med visum och arbetstillstånd att göra. Svar nej.

Med andra ord gav vi oss i morse iväg till det lokala kontoret i PMB. När vi kom dit ringlade sig en drygt 100 personer lång kö ut på gågatan utanför. Hoppsan!

Jag ställde mig längst bak i kön.Hustrun gick glad i hågen längst fram, för att ta reda på vad som hade hänt. Det visade sig att inga datorer fungerade, så ingen hade blivit insläppt. Efter ett tag kom hustrun och sa sig ha pratat med en man, som skulle se efter om vi kunde komma in och utföra vårt ärende. Någon minut senare kom han och viftade in oss. Förbi 100 personer. Kändes kanske inte helt bekvämt. Men vårt ärende skulle ju inte kräva någon dator. Bara en levande person.

Alltså går vi in i en fyra våningar stor kontorsbyggnad, där det i stort sett inte finns några människor. Vi leds upp i trapphuset och in i en korridor. Jag tänker:

Jacques Tati. Play Time.

Vi ombeds vänta. En person kommer sedan och tar emot våra blanketter. Den i stort sett hjälteförklarade hustruns gloria hamnar sedan något litet på sned, när det visar sig att hon glömt passet. Under tiden som hon åker hem och hämtar detsamma, stannar jag kvar i den tomma korridoren och läser en medhavd bok:

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie

Jag har fått den av min syster. Det är samma författare som skrivit

En halv gul sol

Den första boken utspelar sig i Nigeria under Biafra-kriget. I det kapitel jag nu läser, i den andra boken, håller huvudpersonens (Ifemelu) ungdomskärlek Obinze på att skaffa uppehållstillstånd i London.

Migranter. Så lika men ändå så olika. Vi är på väg hem och det värsta som kan hända, att vi inte får tillbaka 'reptariation fee' drabbar ändå inte oss. Samtidigt får alla människor som vill bo i ett annat land eller tvingas bo i ett annat land, tillbringa en del tid i kontor, som det jag just nu sitter i.

Det visar sig att vi också skulle haft en blankett från banken. Så vi åker och fixar detta dokument. När vi kommer tillbaka har nog datorerna startat för kön på gatan är borta och människorna är inne i huset. Fortfarande köande men det verkar som många också får hjälp med sina ärenden.

Den hjälpsamma personen tar emot pappret från banken och ger mig ett handskrivet papper med sitt namn, telefonnummer och e-mail adress, om jag behöver fråga om något.

Vi får se hur det går!

Jacques Tati, typ

För manga år sedan såg jag en film av Jacques Tati. Jag tror den heter: Play Time. En man som kommer in i en modern byggnad och irrar runt i en massa märkliga miljöer. Kanske har ni sett den.

Idag var vi på Department of Home Affiairs och avdelningen för arbetstillstånd var öppen. Vi gick ändå först till den kassa, som alla går till, där man får sin kölapp. Vi fick nummer 4004. Det bådade gott. Det var nu femte besöket för min del och jag har förstått att man varje morgon börjar på 4001. Vi blev anvisade att gå en trappa upp, vilket vi redan visste att vi skulle göra. När vi kom in i rätt rum fanns en person närvarande. Det var kvinnan bakom disken. Counter 15. Vi satte oss ner och väntade. Enligt den stora bildskärmen på väggen betjänades nummer 4001. OK, tänkte vi. Men var är nummer 4001? Och var är 4002 och 4003? Så jag sa till damen bakom disken:

Vi har nummer 4004.

Hon sa ingenting men tryckte på en knapp. En röst deklarerade i en högtalare:

Number 4002. Please go to counter 15.

Vi väntade. Damen bakom disken och vi. Nytt knapptryck. Ny röst och nytt meddelande på skärmen:

Number 4003. Please go to counter 15.

Väntan! Hustrun gav ifrån sig en teaterviskning:

Skratta inte!

När rösten för tredje gången talade och nämnde vårt nummer gick vi fram. Vi fick lämna ifrån oss våra dokument. Det tog en del tid i anspråk att gå igenom vår ansenliga bunt och dessutom göra det för både hustrun och mig. Sedan betalning och så ny väntan på ett kvitto, som någon annan i ett angränsande rum producerade.

Under tiden talade vi lågmält med varandra och konstaterade att det förmodligen är lika surrealistiskt för människor som kommer till Europa och Sverige, för att söka olika former av uppehållstillstånd. De kanske inte associerar till Jacques Tati men kanske till något annat, för dem mer näraliggande.

När vi satt och väntade på våra kvitton dunsade en man in och deklarerade med glad stämma: Här var det knökafullt! (Vilket det ju inte alls var!) Mannen visade sig vara någon form av immigration officer. Förmodligen, tror vi, en privat invandrarkonsult. Så småningom kom det in ett par, som förmodligen var nygifta, där den ena var sydafrikan och den andra inte. Mannens uppgift var att hjälpa dem genom processen. Mot betalning, kan vi förmoda. Han var helt klart av indisk härkomst men talade både engelska och isiZulu med damen bakom disken. Och lyckades charma henne, vad vi förstod.

För oss är det nyttigt att vara på besök i denna del av verkligheten. Visst har vi ett antal gånger i Sverige på olika sätt försökt stötta människor som antingen just kommit till vårt land eller just blivit avvisade. Självklart har det för många varit betydligt värre – ja närmast ojämförligt – men vi får ändå en liten inblick i hur det känns att vara ifrågasatt och inte självklart välkommen.

Vi vet att frågan diskuteras livligt i Sverige. Kanske skulle invandringen vara helt fri i vår värld? Ja, varför inte? Lyckas verkligen de olika nationalstaternas lagstiftningar stänga ”rätt personer” ute? Eller är det så att de som har gott uppsåt eller verkliga skäl att söka tillflykt i ett annat land stoppas, medan de med mindre gott uppsåt ändå tar sig in på ett eller annat sätt. Frågan är inte helt tagen ur luften.

Det är trots detta ändå så att vi väljer att gå igenom denna process. Vi vet inte helt säkert hur tidsplanen ser ut. Inte heller med självklarhet hur resultatet blir. Men nu har vi i alla fall en fot inne. Eller åtminstone en fot i dörrspringan.