Vilken gudstjänst …

Tillbaka i Batho! När jag kommer till kyrkan är bara jag där. Den förste som dyker upp är Oom George Senwamadi. Ordagrant betyder hans efternamn: ’Den som dricker blod’! En härlig gammal man, som bor i en järnvägsvagn. Han arbetar med Industrial Mission på Transnet – motsvarande SJ. Hans järnvägsvagn är ganska mysig men lite sliten. Kall på vintern! Sedam kommer Ma Boom. Översätter man hennes efternamn, betyder det rätt och slätt ’träd’. Eftersom Oom George är först hämtar han nyckeln hos grannen, Oumama.
Fler och fler kommer. Märkligt nog kommer jag ihåg fler namn än jag trodde. Snart är det dags att börja. De äldste samlas i sakristian och Molefi Mokoena går igenom pålysningarna. Vi ber! Länge. Sedan går vi in och jag inleder med bön. Psalm, tändande av AIDS-ljuset, bön, sång. Mer psalmsång osv. Alla verser sjungs på varje psalm. Uppskattar församlingen psalmen, sjunger man om de sista 2 eller 3 verserna. Varför inte? Det är ju roligt att sjunga!
Efter 1 ½ timme är det dags för mig att predika. Jag predikar på engelska och texten handlar om förlåtelse. Det är en speciell känsla att predika i Batho. Sedan blir det kollekt och så mässa. Ännu förekommer det inte i Batho att någon annan än en präst delar ut nattvarden, så innan alla 150-200 personer fått ta emot, har det gått ytterligare tid. Och sjungits psalmer och sånger. När jag gjort i ordning på altaret efter nattvarden och vänder mig om, så minns jag: Nu ska jag ju välsigna alla barn! Mycket riktigt! Det är ett hav av barn som står i femdubbla led framför altaret. Sedan kommer även många vuxna fram. Mer sång! När allt är klart är det dags för en ny kollekt, med anledning av att vi just firat nattvard och sedan kommer en till kollekt. Jag borde förstått detta, men jag hade hoppats att det inte skulle ske. Prästerna i den lutherska kyrkan i Södra Afrika har generellt sett dåligt betalt. Om man har en präst på besök tar man upp en kollekt till honom eller henne. Det kallas för Mojikele. Jag fick två plastpåsar med mynt med mig hem och en del sedlar. Jag har inte räknat ännu. Det känns svårt, eftersom många i församlingen behöver dessa pengar bättre än jag. Men att inte ta emot en gåva är otänkbart! Som tur är vet jag ju om var dessa pengar kan komma till nytta här i Sydafrika.
Allra sist får jag ställa mig vid utgången och hälsa på alla gamla vänner. Många av ungdomarna har jag konfirmerat. En del har jag vigt eller döpt. Jag har olika minnen men väldigt många. För varje handslag läggs ytterligare en bild till raden av andra bilder, där våra fyra år i Sydafrika passerar revy. För mig är detta en stor dag. Många är glada över att jag är där, för därmed har det kommit fler till kyrkan än vanligt. Så slutintrycket är att alla är glada. Det känns mycket bra!