Lerato

Det betyder kärlek, på Sotho och Tswana. Man kan skriva Lerato eller Lorato. Det var det namn Matilda fick av ungdomarna i kyrkan. Märkligt, när hon träffar sin pojkvän Benton, och han också heter Lerato!
Idag träffade jag ytterligare en Lerato. Vi minns framför allt hennes farmorsmor, Sadihela Matsietseng. En underbar människa. En riktig vän, under våra fyra år i Sydafrika. Hon dog för ett par månader sedan. Fortfarande pratar alla om henne och om begravningen. Det kom scouter från hela Sydafrika. Röda korset var där. Kvinnoföreningen i kyrkan. Alla i uniform. Det var storslaget. Själviskt tänker jag: om hon bar levt ett par månader till, hade jag fått träffa henne. Nu blev det inte av.
Men Lerato fick jag träffa. Jag besökte henne på Pelo Nomi. Det stora sjukhuset. Nyopererad. Hon var medtagen och mycket smalare än jag minns henne. Det var framför allt Kristina som hade med henne att göra. Särskilt när hon försvann och så småningom visade sig vara på en utbildning till Sangoma, d v s medicinkvinna. Nu ångrar hon att hon åkte dit. De är inga goda människor, sa hon. På sjukhuset hade hon delat sal med en annan kvinna, som också är Sangoma. Hon sa, när Lerato kom in: Jag vet vem Du är och vad Du varit med om. De människor Du varit hos är inte goda.
Nu ska Lerato bli frisk, flytta hem till sin mormor i Thaba ’Nchu (Det svarta berget). Nästa år ska hon börja studera igen. Vi ber tillsammans. Gode Gud, låt Lerato återhämta sig och var med henne i framtiden.
På väg från Pelo Nomi åker jag till Spar (en supermarket) där hennes pappa, Papi, arbetar. Det blir även det ett kärt återseende. Han har hälsat på sin dotter men det är inte hos honom hon bor. Jag får veta att mamman, som också bodde i Thaba ’Nchu, även hon är död. Så bra att mormor finns kvar, tänker jag. Fast jag vet inte hur mormor är.
Båda vill att jag hälsar till Mamoruti. Kristina, som gjorde mycket för familjen, när de hade det jobbigt. Jag berättar att Kristina ofta visar kort på Lerato, när hon är ute och pratar om Sydafrika. Det sprider glädje!
Det var Mashoto, en ung kvinna i kyrkorådet, som gav mig en lapp, med uppgifter hur jag kunde få tag i Lerato och Papi. Så omtänksamt! Och så skönt att veta att Mashoto bryr sig om dem.