Senovia

Hur kunde jag glömma henne? Hon är bibliotekarie på UFS. Jag träffade henne 2006. Då arbetade hon med ’interlibrary loans’. Nu är hon ansvarig för teologisk litteratur på universitetsbiblioteket. Så bra att vi fick kontakt. Har jag frågor kan jag bara maila henne. Toppen!
Vi hade ett bra samtal. Kanske har vi träffats i början av 80-talet när hon också var aktiv i ungdomsrörelsen i Kapstaden. Jag frågade henne om något jag upplevde tidigare på dagen. Mitt i havet av bokhyllor på våning 5 sitter ett par vita damer. Och en svart man. Han heter Wellington, fick jag veta av Senovia. Jag ser aldrig att de pratar med varandra. Det är ju fruktansvärt men tyvärr är jag inte överraskad. Jag behövde få lite hjälp att hitta bland hyllorna, så jag frågade honom. Han kunde faktiskt inte ge mig några bra svar. Jag frågade Senovia varför. – Därför att ingen berättar det för honom. Det ingår i systemet att hålla hårt på kunskap och information. Om man tränar upp en underlydande, kanske han eller hon tar över mitt jobb. På ett universitetsbibliotek! Jag fick intrycket att Senovia försökt men gett upp. Kanske kunde jag ge henne lite stöd.
På väg från biblioteket går jag genom Thakaneng Bridge, där alla caféer finns. Det är ett myller av studenter. Med olika hudfärg! Så trevligt! Men vid en närmare titt sitter de vid olika bord. Jag letar efter ett blandat bord. Tyvärr förgäves!
Det finns mycket kvar att göra i Sydafrika. Men för 30 år sedan hade inte studenterna suttit i samma matsal!
Nu är jag åter på Linga Longa. Sista kvällen i Bloemfontein. Maphuti och Calvin eller Olehile, som han också heter ska bjuda mig på restaurang. Ocean Basket, som finns ute på Windmill Casino. Jag blir hämtad vid dörren. Ska bli trevligt.
Imorgon bitti ska jag gå på mässa i anglikanska katedralen. Det gjorde vi varje onsdag, när vi bodde här.