Vem är vilseförd?

Häromdagen var vi på Operan i Stockholm. La Traviata. Enligt uppgift världens just nu mest uppsatta opera. Vi skulle höra Ida Falk Winland. Men så blev det inte. Innan allt började kom konsertchefen ut och meddelade att hon var förkyld. Istället hade en annan solist flugits in, nämligen Lana Kos. Eftersom jag aldrig hört Ida Falk Winland vet jag inte om det blev sämre eller bättre. Det jag vet är att Lana Kos var lysande. Hon spelade Violetta med stor inlevelse och sjöng dessutom underbart. En vacker röst hade även den norske tenoren Bror Magnus Tødenes. I första akten tyckte jag att han, liksom många andra, agerade stelt och oinspirerat men det tog sig efter pausen. Möjligen berodde det på att ingen av dem hade spelat mot inhopparen, Lana Kos.

Handlingen bygger på romanen Kameliadamen, av Alexandre Dumas den yngre. Som spelats in som film, med Greta Garbo i huvudrollen. Kanske finns fler versioner. Det är en tragisk story. Det är också en berättelse om en kvinna som lever i stor utsatthet. La Traviata betyder ordagrant ”den vilseförda”. Denna utsatthet beskrevs genom att kulissen var en anatomisk teater, där Violetta låg på ett bord, inledningsvis, till allmän beskådan.

Detta är ett fotografi av mittuppslaget i programbladet. Därför är det inte
Lana Kos i mitten utan Ida Falk Winland.

Programbladet handlar på olika sätt om makt och genus. Det är som Katarina Aronsson, dramaturg och programansvarig på Kungliga Operan skriver i en av programbladets artiklar:

Även idag finns människor som inte accepteras, som stigmatiseras och står utanför, det är bara andra regler och konventioner som dessa anses bryta mot.

I detta sammanhang tänker jag på alla som stigmatiseras på grund av sin religiositet idag. Globalt men också i Sverige. Anledningen till att jag tänker på det är att Violetta i sista akten, när hon märkt av sjukdom förbereder sig på att dö, berättar att hon funnit frid. En präst hade besökt henne och det hade hjälpt henne. Sedan sjunger hon om att överlämna sig åt Gud. Om detta står inget i programbladet. Kan det vara så att även ansvariga vid Kungliga Operan saknar språk för det religiösa? Jag undrar.

I denna sista del blir det också tydligt att de män som vilsefört Violetta har haft fel. Framför allt hennes älskare, Alfredo och dennes far, Giorgio. De ångrar sig. Detta hjälper inte Violetta men det hjälper oss. Vi som lever och har möjlighet att fatta kloka beslut i våra liv. Och det är ju ytterst det som är all kulturs funktion. Inte i första hand beskriva en annan kontext utan ge nycklar till att tolka våra egna liv.

Orkestern var förresten också lysande. Dirigent var Domingo Hindoyan.