Handlingen bygger på romanen Kameliadamen, av Alexandre
Dumas den yngre. Som spelats in som film, med Greta Garbo i huvudrollen. Kanske
finns fler versioner. Det är en tragisk story. Det är också en berättelse om en
kvinna som lever i stor utsatthet. La Traviata betyder ordagrant ”den
vilseförda”. Denna utsatthet beskrevs genom att kulissen var en anatomisk
teater, där Violetta låg på ett bord, inledningsvis, till allmän beskådan.
Detta är ett fotografi av mittuppslaget i programbladet. Därför är det inte Lana Kos i mitten utan Ida Falk Winland. |
Programbladet handlar på olika sätt om makt och genus. Det
är som Katarina Aronsson, dramaturg och programansvarig på Kungliga Operan
skriver i en av programbladets artiklar:
Även idag finns människor som inte accepteras, som stigmatiseras och står utanför, det är bara andra regler och konventioner som dessa anses bryta mot.
I detta sammanhang tänker jag på alla som stigmatiseras på
grund av sin religiositet idag. Globalt men också i Sverige. Anledningen till
att jag tänker på det är att Violetta i sista akten, när hon märkt av sjukdom
förbereder sig på att dö, berättar att hon funnit frid. En präst hade besökt
henne och det hade hjälpt henne. Sedan sjunger hon om att överlämna sig åt Gud.
Om detta står inget i programbladet. Kan det vara så att även ansvariga vid
Kungliga Operan saknar språk för det religiösa? Jag undrar.
I denna sista del blir det också tydligt att de män som vilsefört
Violetta har haft fel. Framför allt hennes älskare, Alfredo och dennes far,
Giorgio. De ångrar sig. Detta hjälper inte Violetta men det hjälper oss. Vi som
lever och har möjlighet att fatta kloka beslut i våra liv. Och det är ju
ytterst det som är all kulturs funktion. Inte i första hand beskriva en annan
kontext utan ge nycklar till att tolka våra egna liv.
Orkestern var förresten också lysande. Dirigent var Domingo
Hindoyan.
No comments:
Post a Comment