På vår grav ska det stå …

En del av sommaren vid Kalmarsund är att åka på konsert i Kackelstugan på Öland. Igår gjorde vi just det. Det var Sara Parkman som uppträdde tillsammans med två andra musiker. Efter första låten hälsade hon oss välkommen till föreställningen, som också kunde beskrivas som en aftonbön. Och det är förstås många olika saker som gör att Sara Parkmans uppträdanden blir just det. Inte bara att hennes föräldrar är präst respektive diakon. Hennes pappa Lasse är jag bekant med sedan 1980-talet. När jag kom som volontär till Sydafrika 1981 avlöste jag honom. Han hade varit där ett år tillsamman med en annan volontär. Sedan dess har vi haft sporadisk kontakt. Senast sågs vi vid en träff på vår gamla gymnasieskola, Fjelltstedtska skolan.

Men Sara Parkman är en artist i sin egen rätt och hennes andlighet står på egna ben. Många av låtarna som framfördes kom från hennes skiva Vesper. (Vesper är ett latinskt ord för just aftonbön). Exempelvis

Kyrie/ Sjung, syster sjung!

Jag ropar

Vreden

Den sistnämnda låten är en bön om välsignelse men inte vilken välsignelse som helst:

Må gud välsigna dig med vredens skogar

Må gud välsigna dig med ilskans dalar

Må gud välsigna dig med sorgens skyar

Må gud välsigna dig med tålamod

I mellansnacken utvecklade hon sin syn på tillvaron. Det visade sig att vi inte bara var inbjudna till en aftonbön i största allmänhet utan en motståndsaktivitet. Med hjälp av sången och musiken gjorde vi motstånd mot den högerextremism som breder ut sig i världen. För musiken känner inte av nationsgränser utan färdas fritt mellan människors hjärtan. Med olika berättelser och exempel tog hon ställning för mänskliga rättigheter i en tid när många sätter likhetstecken mellan mänskliga rättigheter och vänsteridéer. Sara Parkman har verkligen välsignats med helig vrede. Åhörarna var lyriska.

Själv sjunger hon och spelar fiol. Det gjorde också en av de andra musikerna. Den tredje musikern spelade en rad instrument. Bland annat reseorgel, som Sara Parkman kallade för ”snabbfrälsare”.

I viss mån var vi nog på ett väckelsemöte. Det fanns ett tydligt budskap och mellansnacken liknade korta predikningar. Vi fick till och med vara med och sjunga i den sista låten. Då gick musikerna ut i mittgången och vi sjöng alla:

På vår grav ska det stå – som vi har älskat.

Det var en mycket tät atmosfär, nästan som i ett missionshus. Det var gott om kvinnor i ungefär samma ålder som artisterna och de var hänförda. Vi var också väldigt nöjda med valet att åka på denna konsert och vill gärna höra mer av Sara Parkman.

På lokal upptäcktsfärd

Inför gårdagen hade hustrun och jag bestämt oss för att besöka norra Öland. Fågelvägen är det inte långt men i verkligheten tar det några timmar för oss att komma dit. Vårt fritidshus är beläget ett par mil norr om Kalmar. Ska vi ta bilen är det närmare 13 mil och tar ett par timmar från oss till exempelvis Trollskogen. För att skapa en större känsla av utflykt åkte vi först norrut till Oskarshamn och tog färjan därifrån till Byxelkrok. Det tar dryga två timmar och kostar en slant för den som vill ha med bilen, så vi sparade varken tid eller pengar. Möjligen blev det något bättre för miljön.

Trollskogen var vårt primära mål. Jag besökte den sommaren 1978 då jag var en del av Ölands sommarkyrka, stationerad på Ekerums camping, söder om Borgholm. Hustrun däremot har aldrig varit där. Trots att hon är uppvuxen i Kalmar. Det blev en tidig morgon eftersom vi skulle vara på plats i Oskarshamn redan halv åtta. Överfarten med färjan var solig och blåsig. Men så friskt det är att sitta på däck och insupa havsluften. Vi passerade Blå Jungfrun, där vi var för några år sedan.

Blå Jungfrun skymtar längs horisonten.

Väl framme i Byxelkrok styrde vi kosan mot Neptuni åkrar. Det är spännande att gå omkring på dessa klapperstenshällar och se växtligheten som kämpar mot väder och vind i detta karga strandlandskap.

Jag är osäker om detta var en del av gravfältet.

Nästa stopp var Långe Erik. Där hade aldrig jag varit och jag förväntade mig en fyr och inget mer. Men vi läste oss till att det var en liten koloni bestående av fyrmästare, fyrvaktare och fyrbiträde med familjer. När det fanns många barn runt fyren bodde även en lärarinna där och barnen gick i egen skola. Så fantasieggande att tänka sig hur detta lilla samhälle fungerade? Hur många kan de ha varit? 25? 35? De hade några kor, svin och höns för att klara maten då vädret gjorde att de var isolerade. Det är något visst med öar. Och då ligger Långe Erik på en ö utanför en annan ö.

Vi gick runt på platsen en god stund innan vi fortsatte mot dagens egentliga resmål. Jag trodde att det var en urskog men så är inte fallet. Däremot är den ett naturreservat, precis som Neptuni åkrar. Och därmed var det ett tag sedan människan bedrev skogsbruk i Trollskogen. Men kor betar och vissa ingrepp görs. Samt förstås en strid ström av besökare. Oavsett var det skönt att få sträcka på benen och upptäcka både spännande trädformationer och stifts bekantskap med allehanda historiska lämningar. Allt från vikingagravar och ett skeppsvrak, till en tjärdal och lotsmästarens gård. Även där måste det alltså ha bott en familj.

Tänk hur många platser som var bebodda förut. Hur familjerna var utelämnade åt varandra och sina närmaste grannar på gott och ont. Då fanns varken telefon eller internet och intrycken från omvärlden måste ha varit betydligt färre. Något av detta är väl vad några sommarveckor i stugan vill uppnå, även om vi hela tiden har tillgång till den stora världen utanför. Helt klart blir dock nyhetssändningarna färre och det kan gå dagar då jag är totalt ovetande av vad som händer på andra platser.

Matsäck hade vi med oss men den hade vi ätit utanför skogen innan vi gick in. Vi tillbringade nog två timmar med att gå runt. Sedan var det skönt att åka några kilometer söderut och svänga av mot kusten och bada i Bödabukten (men inte på Böda sand).

Efter några stopp vid lokala loppmarknader anträdde vi resan hemåt och landade i stugan ungefär tolv timmar efter starten. Det var en skön dag med mycket frisk luft och nya intryck. Norra Öland rekommenderas.

Bibelsällskapet - del 8: på resande fot igen

Stundtals är jag som generalsekreterare ute och besöker olika platser i Sverige. Eftersom jag fortfarande är ny har jag inte riktigt hittat rätt nivå. Någon inbjudan har jag tackat nej till, om det inte passat rent tidsmässigt. Men eftersom vi annonserat på olika sätt och sagt att jag gärna kommer ut på besök, känns det viktigt att åka så mycket som möjligt. Jag har skrivit om detta i en tidigare bloggpost. Även andra medarbetare på Bibelsällskapet är ute och gör besök i församlingar och olika kyrkliga sammanhang.

För en vecka sedan reste jag ut på en liten turné. Jag tog eftermiddagståget till Jönköping, där jag skulle medverka på kyrksöndag i Råslätt. Råslätts kyrka hör till Svenska kyrkan i Jönköping, som är en enda församling. Jag känner kyrkoherden, Ann Aldén och även prästen i Råslätt, Fredrik Hollertz. Denna söndag var det en gemensam mässa i Råslätts kyrka även för Ljungarums kyrka och Gräshagskyrkan.

Den Syrisk Ortodoxa församlingen i Jönköping
firar sin mässa i Råslätts kyrka.

Vi kom tidigt till kyrkan på söndag morgon och då höll den Syrisk Ortodoxa församlingen fortfarande på med sin gudstjänst. Kyrkan var fylld av människor. Rökelse och sång. Eftersom även den ortodoxa kristenheten är representerad i Svenska Bibelsällskapets huvudmannaråd, insåg jag att jag måste dela ut lite traktater till gudstjänstbesökarna. Jag hade dels en bok till barnen, dels en liten folder, som heter ”Hitta rätt i Bibeln” till de vuxna. Det var uppskattat.

När den ortodoxa gudstjänsten var klar var det dags för kyrkvaktmästarna att snabbt göra i ordning för Svenska kyrkans gudstjänst. Även nu blev kyrkan välfylld. Ingen rökelse men sång av en barnkör. En härlig mässa. Jag höll ett kort beredelseord och var även med och delade ut nattvard. I ett filmklipp som församlingen lagt ut på sin Facebooksida sjunger vi en lovsång från Zimbabwe. Lyssna till slutet, så kan Du höra mig ”illililla”. Här kommer länken.

Råslätts församlingsgemenskap har egen
anslagstavla i Råslätts kyrka,

Efter mässan var det kyrklunch och sedan ledde jag en samling för de vuxna medan barnen hade ett annat program. När vi skulle gå hem kom representanter för Råslätts församlingsgemenskap. Församlingen är ekumenisk men knuten till Svenska Alliansmissionen och Evangeliska Frikyrkan samt samarbetar med OM Sverige.

På väg från kyrkan frågade jag varför inte den ortodoxa församlingen använt ikonostasen, som stod i sakristian. Då fick jag svaret att den används av den Grekisk Ortodoxa församlingen, som firar sin liturgi på lördagarna.

Denna ikonostas används av den Grekisk Ortodoxa
församlingen. De firar sin liturgi på arabiska
eftersom de kommer från Irak.

Fredrik visar dopgraven i sin nuvarande form.

Vilket spännande kyrkorum, som kan härbärgera alla dessa församlingar. (Och alla står bakom Svenska Bibelsällskapet.) Det finns till och med en början till en dopgrav. Den är inte klar men på väg. Det var roligt att höra att de varit i Aneby på studiebesök. Jag fick ju vara med och skapa möjligheter för att det skulle bli en dopgrav där. Att det finns en dopgrav bidrar till den ekumeniska rymden.

På söndag eftermiddag satte jag mig på tåget igen och åkte till Lund, där jag på måndagen medverkade i något som heter Hållplats homiletik på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Roligt att återse forna arbetskamrater. Under 1½ timme jobbade jag och några präster med framför allt en bibeltext. En viktig möjlighet för präster i och runt Lund att få stanna upp och fundera över sitt predikande. Om Du är predikant och bor nära Lund finns det fler tillfällen. Läs mer på denna länk.

Måndag eftermiddag tog jag nästa tåg – denna gång mot Kalmar. Där träffade jag på tisdag kyrkligt anställda i Kalmar-Ölands kontrakt. Vi höll till i Algutsrum på Öland. Så roligt att få möta ytterligare en grupp forna arbetskamrater men också många andra. Mitt anförande handlade bland annat om frågan hur det står till med bibelkunskapen i församlingarna.

Just vid detta tillfälle gör jag reklam för vår folder:
Hitta rätt i Bibeln. Den går att beställa via denna länk.

När jag hade varit på Öland fick jag skjuts till stationen i Kalmar och åkte sedan på eftermiddagen hem till Uppsala. Tre innehållsrika dagar. Mycket tåg. Mycket bibel. Och många trivsamma människor.

Swedish midsummer

We arrived in Sweden Thursday morning. The eldest son met us at the airport together with his girlfriend and our car. It took us about six hours to get to Nyttorp, our summer cottage. The youngest son had prepared supper. Traditional, Swedish Thursday menu: Yellow Peas Soup with mustard and thyme, warm Swedish Punch, and pancakes. Nice! The parents in law were also there to greet us. And the nice, warm, light Nordic summer night.

It's about 9 pm and more than an hour to sunset

Midsummer Eve is one of the most traditional, cultural feasts we have in Sweden. We were invited to my wife’s sister and our brother in law. On our way to Öland, where they live, we met some heavy rains, but at noon the sky was clear and we could sit down and enjoy the typical dishes: pickled herring, eggs, potatoes of the first harvest with butter etc. With that we enjoyed some traditional songs accompanying the drinking of the compulsory shots. In Sweden the liquor traditionally was produced from potatoes. To make it drinkable it was spiced up with different herbs. It is rather strong, so one should not consume too much. (But many Swedes do drink heavily this weekend.)

The midsummer pole is also a must. The symbolic meaning is a combination of the male phallus as a sign of fruitfulness and a way of connecting the earth to heaven. It used to be just a pole but we believe that, with the introduction of Christianity in Sweden, the pole became a cross with leaves and flowers. We had a very small one this year. It is sometimes five meters high or even more. When we it is risen we dance traditional dances. We almost forgot it this year but my father in law, 89 years, started himself when nobody else did. He began with the traditional: “The small frogs are funny to watch” and started to imitate a frog. We all joined in and felt: now it is midsummer.

In the evening we drove back to Kalmar to fetch the youngest daughter. She has lived in the States almost two years and it was a joy to meet her. (Don’t worry – the wife had abstained from the shots and was totally sober!) With us were the parents in law. When the wife brought them home the daughter and I remained at the railway station. She was hungry and got money from her mother to buy something to eat. When she was about to pay she found out that her mother had given her South African Rand instead of Swedish money. We promised to wait in the shop until the mother and accurate money returned and the daughter could start eating. So there we stood the daughter almost two years in the States, the father after half a year in South Africa and in came a friend from Azerbaijan and said, with his broken Swedish:

Welcome home to Sweden!

We spent the night on Öland, which is the second biggest island in Sweden and attended church there in the morning before returning to the summer cottage. With the three youngest children and one of their spouses we relaxed and just enjoyed the afternoon.

Sunday morning we went to the church in Ålem where the wife used to work as Parish Educator and people were really surprised to see her. The priest even had to comment it in his sermon, which was very good. It was the day of St. John the Baptist and the sermon was prophetic. I liked it and especially one of his punch lines, after having argued that the Christian faith has something to do with socio-political realities:

The gospel and God’s grace do not exist in a separate swimming pool with some special, spiritual water.

This wonderful midsummer weekend we ended in the soccer stadium where Kalmar and Helsingborg played. 1-1. A very good result because the brother in law was born in Helsingborg.

 Kalmar FF, the team in red, prepares itself for the match.

Vilken överraskning

Igår, lördag, åkte hustrun, gode vännen Sven och jag till Öland. Det var 50-årsuppvaktning på gång och efter lite irrande hit och dit hittade vi rätt. Det var i första hand hustrun vän som fyllde år, så Sven och jag tog en promenad på Alvaret. När vi ändå var i närheten tyckte Sven att han ville se var svägerskan och hennes karl bor. Vi åkte dit. Oanmälda och gissa om vi blev förvånade: De var nygifta. De hade kommit hem en kvart tidigare och vi blev de första, utöver bröllopsvittnena och vigselförrättaren att gratulera.
Därför ber jag nu att högtidligen och offentligen både få lyckönska de nyvigda och uttrycka min stora glädje över att ha fått en ny svåger.

Min son, sjömannen, 10

Var är Du, min son? Svaret finns en mustryckning bort:

Lon/Lat: 17.76581 / 57.532169

Med andra ord, visar det sig på kartan, mellan Gotland och Öland. Hur fort går det? Och i vilken riktning åker ni?

Speed/Course: 14.4 kn / 209°

Det verkar också OK.
Vi förra landningen i Göteborg var det den ömma modern, som ringde och hörde sig för om hur det var. Och det verkar som om allt är bra. Nu är snart den 4:e av 10 resor klar. Det börjar bli rutin. Bloggposterna kommer mer sällan. (Kanske är sonen lika glad för det!) Men fortfarande finns frågor: Har sonen fått köra den stora båten ännu? På riktigt? Har han hört några riktiga rövarhistorier, från gamla sjöbusar? Det blir bäst att skicka ett mejl och fråga!

Min son, sjömannen, 6

Nu är sonen på väg runt Öland igen. Hoppas han spelar mycket pingis. Så här stod det i mejlet vi fick häromdagen:

Vi spelade lite pingis i torsdags efter kvällsmat, vilket blir mycket intressantare när båten rullar.