Guds hus

Temat för söndagen efter Nyår, som inföll häromdagen, är ”Guds hus”. Detta år blev det extra intressant. Vilken roll spelar detta begrepp eller snarare begreppets innebörd mitt i en pandemi, som begränsar våra möjligheter att fira gudstjänst på traditionellt sätt? ”Guds hus” i bemärkelsen kyrkobyggnaderna, finns ju kvar. Och vidgar vi begreppet till att gälla alla slags tempel, finns ju även dessa kvar. Många kyrkor är dessutom öppna. Ibland finns någon person, kanske en präst eller en diakon, på plats för samtal. Men själv går jag sällan in och bara sätter mig i ett kyrkorum. Det händer men är jag där, så är det i första hand för att fira gudstjänst. Genom åren har jag framför allt varit i kyrkorummet för att leda olika former av gudstjänst. Eftersom jag inte längre är i församlingstjänst, sker det inte så ofta.

För egen del uppskattar jag dessa lite udda söndagar som vissa år dyker upp i mellandagarna. Det är härligt med stora, festliga gudstjänster men det är minst lika betydelsefullt med söndagarna dessemellan.

Jag såg på Helgmålsringningen i TV i lördags. Länken kommer här. Den kom från Täby kyrka och det var Anders Ekhem som höll i den. Han utgick från två av söndagens texter. Dels berättelsen om den unge Samuel i templet, dels berättelsen om den tolvårige Jesus i templet. Han talade klokt om hur Guds hus både kan betyda en byggnad som exempelvis Jerusalems tempel eller Täby kyrka och hur det kan syfta på våra egna kroppar. Gud behöver inte hus att bo i. Gud bor i oss. Jag hörde den tredje texten för söndagen, från Hebreerbrevet, utan att den explicit nämndes:

Och hans hus är vi, så länge vi behåller den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss (Heb 3:6b).

Och en viss tröst erfor jag. Så bra, när inte gudstjänstbesök kan ske på det sätt jag är van vid, att Guds hus finns i mig. Att Gud bor i mig.

Med det sagt saknar jag dock en viktig aspekt och det är kyrkan som kollektiv företeelse. Om jag ska göra lite bokslut på kyrka och gudstjänstliv under pandemin är det på detta område som det har varit svårt. Jag vet att jag när som helst kan gå in i en kyrka. Jag vet att Gud bor i mig, att jag kan be eller läsa min Bibel. Men gemenskapen med andra – hur uttrycks den i pandemins tid? Förmodligen väldigt olika.

Under de första månaderna i mars och april minns jag att det blev få gudstjänstbesök. Men jag kommer inte ihåg om det berodde på att gudstjänsterna var inställda helt eller att antalet besökare var begränsade. Eller om vi valde att hålla oss undan för att inte bidra till smittspridning. Kanske det senare. Jag minns att Svenska kyrkans stift gjorde olika och att andra samfund i vissa fall ställde in helt men istället streamade sina gudstjänster. Det var helt enkelt en väldig variation. Påsken blev märklig och då försökte vi på olika sätt upprätthålla någon form av husandakt.

Här ska sägas att det naturligtvis fanns och finns gudstjänster både på TV och i Radio. Samt en uppsjö av andra utsändningar. Men för egen del har jag svårt att finna gemenskap genom dessa.

Under sommaren blev det åter möjligt att delta i gudstjänster och vi sökte oss till platser där vi anade att det inte skulle vara fullsatt. Ibland möttes vi dock av en skylt med just ordet ”fullsatt”.

Så kom hösten och andra vågen av pandemin. På nytt blev det svårt att ta sig till gudstjänster. Och julen blev märklig. Den bild som kom till mig var att gudstjänstlivet i vanliga fall är den struktur vårt julfirande bygger på. Nu kändes det som att spika upp plankor utan några reglar.

När jag skriver denna bloggpost sitter jag och nynnar på en sång. Texten är skriven av Hans Adolph Brorson, dansk biskop och psalmförfattare verksam på 1700-talet. Eller är den skriven 1837 av den danske författaren Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, som i sin tur inspirerades av Hans Adolph Brorsons julpsalm, som då hette Till Betlehem mitt hjärta, och skrevs redan 1732. Det är i alla fall Carl Oscar Mannström som översatt texten till svenska 1934. Den talar rakt in i den kyrkorumsmässiga hemlöshet jag upplever.

1. Förunderligt och märkligt,

omöjligt att förstå,

men dock så ljust och verkligt

och ljuvt att tänka på:

inunder öppen himmel,

på bädd av strå och blad,

du finner, Herre Jesus,

din första vilostad.

2. En fågel har sitt näste,

sin kula varg och lo,

var blomma har ett fäste,

var humla har ett bo,

men fursten i Guds rike,

det levande Guds ord,

får bli en hemlös' like

sin första natt på jord.

 

3. Men kom! Jag vill upplåta

mitt hjärta, själ och sinn

och bedja, sucka, gråta:

Kom, Jesus, till mig in!

Här är din egen hydda,

du köpt den dyrt åt dig,

mitt hjärta skall dig skydda,

ack, giv mig jul med dig!

 Lyssna gärna på denna inspelning med Akademiska sångföreningen i Helsingfors från 2011. Tonsättningen står Carl Nielsen för och arrangemanget Robert Sund.