På vår grav ska det stå …

En del av sommaren vid Kalmarsund är att åka på konsert i Kackelstugan på Öland. Igår gjorde vi just det. Det var Sara Parkman som uppträdde tillsammans med två andra musiker. Efter första låten hälsade hon oss välkommen till föreställningen, som också kunde beskrivas som en aftonbön. Och det är förstås många olika saker som gör att Sara Parkmans uppträdanden blir just det. Inte bara att hennes föräldrar är präst respektive diakon. Hennes pappa Lasse är jag bekant med sedan 1980-talet. När jag kom som volontär till Sydafrika 1981 avlöste jag honom. Han hade varit där ett år tillsamman med en annan volontär. Sedan dess har vi haft sporadisk kontakt. Senast sågs vi vid en träff på vår gamla gymnasieskola, Fjelltstedtska skolan.

Men Sara Parkman är en artist i sin egen rätt och hennes andlighet står på egna ben. Många av låtarna som framfördes kom från hennes skiva Vesper. (Vesper är ett latinskt ord för just aftonbön). Exempelvis

Kyrie/ Sjung, syster sjung!

Jag ropar

Vreden

Den sistnämnda låten är en bön om välsignelse men inte vilken välsignelse som helst:

Må gud välsigna dig med vredens skogar

Må gud välsigna dig med ilskans dalar

Må gud välsigna dig med sorgens skyar

Må gud välsigna dig med tålamod

I mellansnacken utvecklade hon sin syn på tillvaron. Det visade sig att vi inte bara var inbjudna till en aftonbön i största allmänhet utan en motståndsaktivitet. Med hjälp av sången och musiken gjorde vi motstånd mot den högerextremism som breder ut sig i världen. För musiken känner inte av nationsgränser utan färdas fritt mellan människors hjärtan. Med olika berättelser och exempel tog hon ställning för mänskliga rättigheter i en tid när många sätter likhetstecken mellan mänskliga rättigheter och vänsteridéer. Sara Parkman har verkligen välsignats med helig vrede. Åhörarna var lyriska.

Själv sjunger hon och spelar fiol. Det gjorde också en av de andra musikerna. Den tredje musikern spelade en rad instrument. Bland annat reseorgel, som Sara Parkman kallade för ”snabbfrälsare”.

I viss mån var vi nog på ett väckelsemöte. Det fanns ett tydligt budskap och mellansnacken liknade korta predikningar. Vi fick till och med vara med och sjunga i den sista låten. Då gick musikerna ut i mittgången och vi sjöng alla:

På vår grav ska det stå – som vi har älskat.

Det var en mycket tät atmosfär, nästan som i ett missionshus. Det var gott om kvinnor i ungefär samma ålder som artisterna och de var hänförda. Vi var också väldigt nöjda med valet att åka på denna konsert och vill gärna höra mer av Sara Parkman.

Py Bäckman – Fullsatt i er kyrka?

Man ska egentligen inte läsa andras brev. Eller andras mejl. Har Du problem med det – sluta läs nu. Jag ska nämligen publicera delar av det mejl jag fick av Py Bäckman. Rubriken var:

Py Bäckman - Fullsatt i er kyrka?

Jag tror förstås att fler har fått det. Såhär skrev hon (bland annat):

Hej!
Jag har tidigare skickat ut förfrågning gällande fortsättningen på min, törs jag säga, väldigt populära kyrkoturne. Det har blivit väldigt många konserter sedan 2008, så gott som alltid fullsatt - ibland till och med dubbla konserter, och nu bokar jag 2012.
/ ….. /
För konserterna är målsättningen såklart att det ska vara en musikalisk upplevelse såväl för publik som lokal kör, och såklart en god stämning, samt inte minst - generera rikligt med besökare till kyrkan.
Vi vill såklart gärna samarbeta även med just er kör! Vi hjälper till att ordna noter, och tillsammans för vi en dialog om förberedelser, låtval samt annat. Vid eventuella frågor är ni såklart hjärtligt välkomna att höra av er.
/ …. /
Hoppas vi hörs!
mvh
Py Bäckman

Ja, vad vill jag nu ha sagt med detta? Syftet är ju vällovligt. Visst är det kul när det är fullt i kyrkan. Visst är det fint med sång och musik. Och tanken på att samarbeta med den lokala kören är i sig lysande.
Men när jag läste rubriken: Py Bäckman – Fullsatt i er kyrka? Kändes det naturligtvis som ett ifrågasättande. Rubriken avslutas ju också med just ett frågetecken.
Alltså: När vi nu ändå inte lyckas fylla kyrkan själva, kommer Py Bäckman till vår hjälp. Nästan lite respektlöst.
Nästa fråga är: Vad fyller vi kyrkan med?

En musikalisk upplevelse såväl för publik som lokal kör, och såklart en god stämning, samt inte minst - generera rikligt med besökare till kyrkan.

Jag har inget emot det. Det händer också att vi, med Guds hjälp, får vara med om allt detta. Men vi kanske inte alltid talar om publik. Vi försöker tänka mer delaktighet.
Det är viktigt med en öppen dialog kring våra gudstjänster och vårt musikliv. Mycket gärna får kända och folkkära artister finnas med i det kyrkliga sammanhanget.
Men min önskan är: Mer delaktighet från så många närvarande som möjligt.
Dessutom: Det vi gör i kyrkan har alltid Gud i centrum. Kyrkan är byggd för att vara ett heligt rum. Ett rum att möta Gud (och sig själv) i. Om jag skulle mejla ett koncept till församlingar i Svenska kyrkan skulle jag nog försöka få med det.
Dessutom tror jag att paketet kostar en slant. Men det är det ju mycket som gör.