Brott och straff

Igår var vi på teater. Vi var på Kungliga Dramatiska Teatern – Dramaten – Sveriges nationalscen. Det vi såg var Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Boken gavs ut 1866. Uppsättningen var regisserad av Oliver Frljić är en bosnisk-kroatisk regissör. Vi kände inte till något om honom men han är tydligen en världskändis.

Handlingen är enkel. Den fattige studenten Raskolnikov mördar en pantlånerska. Han ångrar sig, anmäler sig själv till polisen och hamnar i fängelse i Sibirien. En person som finns med kring Raskolnikov är Sonja. Hon älskar honom trots att han inte känner att han är värd hennes kärlek.

Men storyn är förstås längre än så. Jag läste boken för många år sedan. Den står i vår bokhylla och omfattar 650 sidor i pocket. Den var inte direkt lättläst. Men jag uppskattade den.

Uppsättningen på Dramaten börjar med att Raskolnikov och en person till diskuterar frågan – utifrån en artikel Raskolnikov skrivit – om det är skillnad på särskilda människor och vanliga människor. Har vissa människor rätt att bruka våld, om det finns ett högra syfte? Det var omöjligt att inte tänka på Putin. Och andra mäktiga män. Efter det inledande samtalet rullas handlingen ut. I slutscenen har Raskolnikov hamnat i fängelse i Sibirien.

Det som berörde mest var scenografin. Väldigt enkel. En kal scen med enkla möbler. På något sätt blev möblerna större och större. Raskolnikovs mamma har en gigantisk gåspenna i handen, när Raskolnikov läser ett brev från henne. Ett oerhört stort stearinljus tänds mot slutet. Min tolkning var att de stora möblerna och föremålen symboliserade den litenhet som människorna känner inför samhället. Särskilt Raskolnikov, som i början betraktar sig själv som en särskild person, förminskas i relation till omgivningen. När alla till slut ryms i ett stort skåp (som står för fångenskapen i Sibirien) är det endast en person kvar utanför och det är ett barn. Det var en stark scen.

Vi köpte biljetter sent, så vi hamnade på tredje raden och satt på ena sidan. Det betydde att vi inte såg allt och det var även aningen svårt att höra alla repliker. Ibland förekom olika bakgrundsljud, för att skapa en ödesmättad stämning. Men i stort hängde vi med och är totalt sett nöjda med föreställningen.

Skådespelarna var över lag väldigt bra. Inte minst Gustav Lindh, som spelade Raskolnikov. Men bäst gillade vi scenografi och dekor. Den var stark.

Om makt och religion

Det är spännande att studera relationen mellan makt och religion. En del av min egen forskning handlar om det. Kanske det mesta egentligen. Min avhandling skrev jag om South African Council of Churches och dess profetiska röst efter apartheids fall. Artiklar jag fått publicerade handlar om genusfrågor i relation till makt och religion men även om frågor kring migration och sexualitet.

Men det går ju att skriva om detta på andra sätt än i akademiska avhandlingar och artiklar. En som gjort detta är Aili Lundmark, som är en av mina arbetskamrater, även om hon inte är anställd av Bibelsällskapet. Aili avslutar precis sitt uppdrag som stilist i den bibelöversättning som vi kallar Pilotöversättningen. Men hon kommer att fortsätta i nästa, betydligt större, uppdrag: att vara en av två stilister i redaktionskommittén för vår översättning av Nya testamentet till 2026.

Nu har dock Aili kommit fått sin första roman publicerad. Titeln indikerar att den rör sig inom en trossfär:

Inte bara amen och halleluja

Av baksidestexten att döma handlar boken om Josefin som är med i en kristen församling och blir förälskad i den karismatiske ledaren, Torsten. Läsaren får dock veta att Torsten kanske bär på mörka sidor. Frågan är hur det ska gå för Josefin.

Jag måste erkänna att jag rycktes med i berättelsen. Aili skriver lättbegripligt och medryckande. Möjligen undrar jag över om boken i själva verket är en ungdomsbok. Omslaget antyder något sådant och huvudpersonen är ganska ung. Hon skriver dagbok och drömmer om framtiden.

Grundfrågorna är dock allmänmänskliga. Det handlar om ledarskap och möjligheten att ifrågasätta. Vem kan man lita på, egentligen? Romanen beskriver hur farligt det blir i ett sammanhang där den kritiska rösten betraktas som en potentiell demon. Även om handlingen utspelar sig i Uppsala centrum går tankarna till en riksbekant kristen församling fyra mil österut.

Den värld som målas upp har jag inte så stor erfarenhet av. Jag har alltid tillhört Svenska kyrkan och även om det absolut finns risk att karismatiska ledare utnyttjar sin ställning även i min egen kyrka tar det sig ofta andra uttryck. När Aili beskriver beslutsfattande i församlingsmöten och styrelser har jag ringa erfarenheter att koppla ihop det med.

Men jag var student i Uppsala på sjuttiotalet och åttitalet. Ibland besökte jag samlingar på fredagskvällarna i det som då kallades Sveriges Evangeliska Student och Gymnasiströrelse (SESG). Jag minns en kväll när en av studentprästerna, som sedermera skulle bilda en ny församling, predikade. Samlingen hölls i Kyrkans hus på Sysslomansgatan och salen var fylld av unga människor. Där kom jag i kontakt med något av det som Aili beskriver.

Jag är inte helt säker på när handlingen utspelar sig men inte på 80-talet i alla fall. Mobiltelefoner förekommer, så det bör vara 90-tal eller senare. Jag tror inte det förekommer datorer.

Inte vara amen och halleluja är en bok som jag varmt rekommenderar för läsning. Inte minst för människor som lever i miljöer där det finns risk att starka ledare missbrukar sin position för egna syften. Och som sagt: det förekommer i alla sammanhang.

Boken ges ut av Hoi förlag och det går också att läsa mer om den på Ailis egen webbplats. Länken kommer här. Vill Du köpa den så finns den i Bibelbutiken. Länken är här.

Vem är vilseförd?

Häromdagen var vi på Operan i Stockholm. La Traviata. Enligt uppgift världens just nu mest uppsatta opera. Vi skulle höra Ida Falk Winland. Men så blev det inte. Innan allt började kom konsertchefen ut och meddelade att hon var förkyld. Istället hade en annan solist flugits in, nämligen Lana Kos. Eftersom jag aldrig hört Ida Falk Winland vet jag inte om det blev sämre eller bättre. Det jag vet är att Lana Kos var lysande. Hon spelade Violetta med stor inlevelse och sjöng dessutom underbart. En vacker röst hade även den norske tenoren Bror Magnus Tødenes. I första akten tyckte jag att han, liksom många andra, agerade stelt och oinspirerat men det tog sig efter pausen. Möjligen berodde det på att ingen av dem hade spelat mot inhopparen, Lana Kos.

Handlingen bygger på romanen Kameliadamen, av Alexandre Dumas den yngre. Som spelats in som film, med Greta Garbo i huvudrollen. Kanske finns fler versioner. Det är en tragisk story. Det är också en berättelse om en kvinna som lever i stor utsatthet. La Traviata betyder ordagrant ”den vilseförda”. Denna utsatthet beskrevs genom att kulissen var en anatomisk teater, där Violetta låg på ett bord, inledningsvis, till allmän beskådan.

Detta är ett fotografi av mittuppslaget i programbladet. Därför är det inte
Lana Kos i mitten utan Ida Falk Winland.

Programbladet handlar på olika sätt om makt och genus. Det är som Katarina Aronsson, dramaturg och programansvarig på Kungliga Operan skriver i en av programbladets artiklar:

Även idag finns människor som inte accepteras, som stigmatiseras och står utanför, det är bara andra regler och konventioner som dessa anses bryta mot.

I detta sammanhang tänker jag på alla som stigmatiseras på grund av sin religiositet idag. Globalt men också i Sverige. Anledningen till att jag tänker på det är att Violetta i sista akten, när hon märkt av sjukdom förbereder sig på att dö, berättar att hon funnit frid. En präst hade besökt henne och det hade hjälpt henne. Sedan sjunger hon om att överlämna sig åt Gud. Om detta står inget i programbladet. Kan det vara så att även ansvariga vid Kungliga Operan saknar språk för det religiösa? Jag undrar.

I denna sista del blir det också tydligt att de män som vilsefört Violetta har haft fel. Framför allt hennes älskare, Alfredo och dennes far, Giorgio. De ångrar sig. Detta hjälper inte Violetta men det hjälper oss. Vi som lever och har möjlighet att fatta kloka beslut i våra liv. Och det är ju ytterst det som är all kulturs funktion. Inte i första hand beskriva en annan kontext utan ge nycklar till att tolka våra egna liv.

Orkestern var förresten också lysande. Dirigent var Domingo Hindoyan.

Arbetsledare 2

När jag skriver om de brister som finns i demokratin inom Svenska kyrkan, när det gäller kontakten mellan kyrkans hus i Uppsala och fotfolket inser jag i samma andetag att jag själv nu befinner mig ett snäpp längre upp i hierarkin. En präst har naturligtvis alltid en ledarroll i kyrkan. Det är, som så mycket annat, på gott och ont. Makt och ledarskap, som mycket annat, kan användas för att bygga upp gemenskapen eller för att skapa mervärden för en själv. Jag hoppas att jag inte faller för det senare.
Det finns också krafter som gärna placerar en ledare på piedestal. Kan verka smickrande. Men det är vingligt på piedestalen. Jag trivs egentligen inte där. Men jag försöker vara tillräckligt ödmjuk, för att inse, att risken föreligger. Inte minst nu, när jag inte bara är präst utan också arbetsledare.
Kalmar pastorat, som jag skrivit förut, har gått från 9 arbetsledande präster (utöver kyrkoherden) till två. Jag är en av dem. Jag är med i ledningsgruppen och jag kommer att vara med på samverkansgruppens första möte den 1 mars. I samverkansgruppen möts alla ordförande i de olika kyrkoråden m fl. Så visst har jag fått mer att säga till om.
Hur upplever mina arbetskamrater denna förändring? Kan vi i ledningsgruppen lyssna in det som förtroendevalda, anställda och kyrkans medlemmar i stort känner och vill? Kort sagt: är vår organisation demokratisk? Självklart vet jag att det i chefens roll ingår moment, då demokrati inte går att tillämpa. Om två anställda vill ha semester samtidigt men någon måste vara i tjänst, måste ju chefen fatta ett beslut. Kanske går det att resonera sig fram till en lösning. Men inte alltid.
Men det finns ju så många andra tillfällen, då det går att samråda.
Hur känner jag inför den bristande kommunikation jag upplever mellan Svenska kyrkans nationella nivå och församlingarna? Hur upplever de personer, som jag har fått i uppdrag att vara arbetsledare för, vår kommunikation? På något sätt hänger frågorna ihop, så mycket inser jag.

Professor Strauss

Efter att inte haft så mycket kontakt, under en ganska lång tid, har min professor och jag nu börjat mejla lite och ska även ha ett samtal på telefon. Det känns bra. I mejlen har prof. Strauss framfört ganska svidande kritik, när det gäller mitt arbetssätt. Det är i och för sig inte behagligt men bättre än att inte höra något alls. Kommunikation är aldrig lätt. Inte när man bor på samma plats och talar samma språk. Det skiljer ca: 9000 km mellan professorn och mig. Han är uppvuxen i ett annat land, en annan kultur, en annan kyrka och talar ett annat språk. Vi kommunicerar på engelska. Det är varken hans eller mitt modersmål. Om vi lyckas förstå varandra är det mer förvånande. Men en förutsättning är att vi försöker. Det gör vi nu och det känns bra.
I slutändan är det professorn som avgör om jag ska 'släppas upp' till disputation. Det är intressant, att vara så i händerna på en annan människa. I stor utsträckning är det han som har makten och jag som får foga mig. Jag kan naturligtvis hoppa av. Men det är i nuläget inget alternativ.
Men såhär har de flesta forskarstuderande det. Samt de flesta elver över huvud taget. Delvis skriver jag om detta. Maktrelationer!

Foucault, Jesus och Pilatus

Nej, det är inte han med pendeln. Han som pratade om pendeln hette Léon Foucault (1819-1868) och var fransk fysiker. Den Foucault jag avser är av den franske filosofen Michel Foucault (1926-1984). Till detta med forskarstudier hör ju att fundera över frågor som t ex vad kunskap är. Foucault menar att kunskap är något som produceras socialt, i relationer. Och att kunskap har med makt att göra. ('Kunskap är makt' var däremot något som den brittiske filosofen Francis Bacon (1561-1626) sa. Bacon avsåg med detta att makten har tillgång till kunskap, som andra inte har tillgång till). Foucault däremot menar att makten skapar kunskap och att den behåller sin makt genom detta kunskapsskapande. (Nu är detta mina ord och förmodligen har jag inte förstått alla djup hos Foucault.)
Det är intressant att fundera över vem som bestämmer vad som är sant. Vem har tolkningsföreträde? Redan Pilatus diskuterar detta med Jesus. Jesus är hyfsat uppkäftig, när han inför en person, som rimligen kan (och även kommer att) döma honom till döden, säger: 'Du skulle inte ha någon makt över mig om du inte hade fått den från ovan.' I stället för att Pilatus blev vaninnigt arg, står det: 'Efter det svaret ville Pilatus frige honom.' Varför? Förmodligen för att Jesus, till skillnad från många andra, sa sanningen. Den befriar ju som bekant.
Jesus är speciell i mänsklighetens historia. Han är Gud själv, som blivit människa. Kristendomen gör anspråk på att Gud uppenbarar kunskap för mänskligheten. På ett sätt kan man ju säga att den kunskapen också är socialt konstruerad och att vi, om vi vill, ger Gud tolkningsföreträde. Att vi låter Gud ha makten, genom att skapa den kunskap, som vi håller för sann.
Jag är inte säker att Foucault skulle hålla med. Men jag vet inte. Det spelar kanske inte så stor roll. Det viktiga för mig, som kristen, är att det är Gud (och inte människor) som får detta tolkningsföreträde. Risken är ju nämligen att jag som människa ger det till en annan människa. Det var ju det som skedde i Knutby, vad jag förstår. Kan vi ge tolkningsföreträde till biskoparna? Till prästerna? Till Påven? Vad vi än svara på den frågan är det viktigt att vi inte gör det okritiskt! Om jag förstår Martin Luther rätt, menade han att varje kristen har möjlighet att själv söka sanningen, genom att läsa sin bibel och be om Guds ledning. (Nu gav jag just tolkningsföreträde till Luther). Här kommer nästa reflektion: Är det bra att ge sig själv tolkningsföreträde? Har jag större tillgång till sanningen än andra?
Så tror jag att det är viktigt att söka sanningen tillsammans med andra. Kyrkan är en sådan gemenskap. Personligen väljer jag att lyssna mycket på kyrkan, i betydelsen alla kristna i alla tider. Ibland måste jag då välja. Det är omöjligt att ta till sig allt. Jag måste också inse att kyrkan är en gemenskap av människor, där vissa tagit sig makten att definiera vad som är sant. Vissa grupper har tystat andra. Det sker än idag. Men det andra diket är ju att inte lyssna alls.
Men det finns andra viktiga tolkningsgemenskaper. Mänskligheten är en sådan. D v s varje medmänniska jag möter, har viktiga pusselbitar när det gäller sökandet efter sanning. Även här infinner sig en begänsing: jag kan ju omöjligen möta och lyssna på alla människor. Men de jag faktiskt möter kan jag lyssna på och låta mig påverkas av. (Med bibehållet kritiskt sinne: framför allt om det de säger eller uttrycker är sätt att utöva makt).
men jag tror ändå att det är möjligt att möta Jesus och att i det mötet vara öppen för påverkan. T ex när vi sjunger Johannespassionen i Birgittakyrkan på Palmsöndagen. Då har jag fått en solistroll. Jag ska sjunga just Pilatus. Det blir inte bara en sånglig utmaning. Det blir även en existentiell övning: Hur ser min relation till Jesus ut? Är jag beredd att höra sanningen om mig själv?